Förra veckan såg jag Eddie Izzards framträdande i Helsingfors. Det påminde mig om hur lite jag varit ute och upplevt ”kultur” på sistone, och då menar jag sedan 2005 då mitt första barn föddes. Har helt glömt hur roligt det är att vara kulturkonsument (har bara hunnit med att läsa och se film och tv egentligen, och det har också varit begränsat). Men en sak har slagit mig i samband med min forskning. I samband med konstsociologi brukar man ofta dela upp fältet i en produktionsdel och en konsumtionsdel. Jag har varit väldigt fokuserad på produktionsdelen, på hur konstnärer blir till, hur de klarar sig ekonomiskt osv. En viktig del av konstnärskapet är att ha en publik. Men vem är publiken? I konstsammanhang brukar det vara allt från andra konstnärer till konstkritiker till ”allmänheten”. Men denna allmänhet: hur många av dem är det som själva är skapande individer? Ska man dra en gräns mellan professionella och amatörer så är antalet mindre, men i dag är det många fler som skapar trots att de inte är professionella. Gränser håller på att suddas ut. Kanske är det så att man inom bildkonsten försökt hålla kvar dessa gränser längst? Å andra sidan finns det sådant som klassisk musik där det säkert också dras tjocka linjer mellan proffs och amatör.
Varför kom jag att tänka på det här i samband med Eddie Izzard. Jo i hans publik gick det att ”bonga” en hel del ”mediafolk”, andra ståupp-komiker t.ex. Folk ur den s.k. underhållningsbranschen. Det slog mig att konsumenterna abslut inte ”bara” är någon sorts grå allmänhet som inte vet något om skapande verksamhet, eller som bara är där för att underhållas, utan också för att inspireras professionellt, eller lära sig något av andra. Tvärtom tycks olika sorters kreativa produkter oftast konsumeras av andra kreativa personer.
Det här är förstås något som man redan insett i den kulturpolitiska forskningen. Det är bara jag som hade en liten aha-upplevelse. Och när jag tänker efter så har jag förstås känt till en massa exempel på kulturella aktiviteter där producenter och konsumenter är svåra att skilja åt. Till exempel så har sci-fi och fantasylitteratur stora fan-organisationer runt sig, där fansen själva skapar kulturella produkter som konsumeras av andra fans (se t.ex. Saara Taalas text ”Notes on Fan Organization – Organization of Consumption in Copyrighted Economy”, ur Pyykkönen, Simanainen, Sokka, 2009). Digital teknologi spelar en stor roll som skapare av möjligheter att sammanföra kreativa individer. Det här utnyttjas i olika grad på olika konstnärliga fält.
Jag skulle säga att de konstnärliga fältens makthierarkier kan rubbas av de möjligheter som den digitala teknologin ger. Man talar om att istället för att portvakter filtrerar kulturella produkter åt allmänheten så är det allmänheten som i dag får filtrera fram det de är intresserade av själva. Urvalet är enormt och växande och det kan säkert kännas frustrerande för många när man måste använda sitt eget omdöme om vad som är ”bra”. Samtidigt ger den digitala teknologin ”allmänheten” möjligheten att bli producenter. Internet kan vara en genväg in på det professionella fältet. Produkterna får då tala för sig själva. Kvalitet definieras inte nödvändigtvis av ”den stora massan” utan av olika intressegrupper, t.ex. bra illustrationer bedöms då ofta av andra illustratörer eller av personer som är intresserade av illustration. Inget säger att detta skulle innebära en kvalitetssänkning.
Inom musikbranschen har MySpace och dylikt lett till att folk också hittar till konserter. Månne detsamma gäller för ståupp-komik? Man har ju sett fall där YouTube-klipp t.ex. har lett till kontrakt inom reklambranschen för den som lyckas vara rolig och samlar på sig intresse på webben. Eddie Izzard är nu inte en av dem som upptäckts på nätet, men han verkar vara tagen av nätets möjligheter, för i sin föreställning pratade han ganska ingående om Wikipedia och hur han lärt sig allt om världen där. Och vi i publiken fick världshistorien filtrerad för oss av en mycket rolig man.
