Jag tänker ofta på begreppet ”verklighet”. Till exempel så säger jag själv ofta åt sonen, när han har spelat Super Mario och pratar och pratar på om spelet, att kan vi inte prata om något i verkligheten i stället. Jag tror att jag säger det här för att jag läst och fått höra att barn i hans ålder lätt lever sig in för mycket i sagor och berättelser (eller i spel som i min sons fall) och att det kan vara ”farligt” för de tappar greppet om ”verkligheten”. Men sen börjar jag grubbla på detta. Hans verklighet är ju att spela det där spelet som han älskar. När han babblar på om det spelet så vill han ju diskutera sin verklighet. Men hur stor del av någons verklighet får vara fantasiprodukter före det blir ”farligt”?
Det här är ju egentligen en sak som säkert tagits upp länge när det gäller barn. Att de får inte tappa bort sig där i fantasivärlden. Att det är farligt att fantisera för mycket.
Att inte ha samma verklighetsbild som de flesta andra kan ju ibland innebära psykisk sjukdom, men samtidigt tror jag inte att någon blir galen av att spela/läsa/se film mycket eller liknande. Men det är ju klart man formas av sin omgivning. I sonens fall så är vi ganska noga med att han lär sig gränser mellan vad som är på riktigt och vad som ”bara” är på låtsas.
Men sen när man lyssnar på och läser vad vuxna människor tycker om samhället så kan man ibland börja fråga sig om man alls lever i samma verklighet. Till exempel den där jobbiga bloggen som jag skrev om för någon vecka sedan som påstår sig vara för jämställdhet i samhället med anser att feminismen är orsaken till att vi i dag är ojämställda. Det här är något som inte går ihop med den bilden av verkligheten som jag fått efter att bl.a. ha studerat en del samhällsvetenskap, eller följt med nyheter och forskning som jämför de olika könens ställning. Det att västvärlden är uppbyggd runt en patriarkalisk struktur är något av en självklarhet. Men det betyder inte att enskilda individer av någondera kön skulle vara antingen offer eller maktutövare. Vi är alla i olika grad offer och maktutövare. Vi fogar oss ofta frivilligt till sådant som andra skulle se som kränkande. Verkligheten kan te sig väldigt annorlunda för olika individer i ett samhälle, trots att vi ofta drar ett flyktigt streck mellan normala och onormala människor.
Det är därför som jag inte kan sluta grubbla över det här med verkligheten. Jag har en bild av verkligheten som många andra också har. Men sen finns det andra svärmar av människor som lever i helt andra världar. Som antifeminister, djupt religiösa människor, eller människor som tror att alla landets problem beror på invandring. Min värld är väldigt grå och jag har svårt att förstå hur någon annan kan skilja det svarta från det vita. Och går man in på individnivå så märker man att varje människa har sin helt personliga värld, sin helt egna verklighet. Två människor kan krocka med sina verklighetsbilder trots att de har helt liknande bakgrunder.
Nu har jag just avslutat första skedet i min vidarebearbetning av mitt bokmanus. Jag skrev om första kapitlet till två nya. Skapade en ny handling i början som samtidigt ger information om karaktärer och situation. En konflikt börjar byggas upp. Och sen kommer en första dramatisk höjdpunkt i kapitel fyra.
Skrivarbetet är fascinerande. Nu var det en ganska bra blandning av inspiration och framtvingande. Alltså jag lyckades bli lite upphetsad och hitta på nytt, samtidigt som jag fick jobba för att slutföra. Man måste anstränga sig nu i slutskedet för texten, boken kräver det. Den kan inte lämnas nu, fem före bra. Den måste få den tid och den behandling som den behöver för att bli så bra som jag kan göra den. När man skapar nya världar med ord så försjunker man in i den världen. Man lever sig in i situationer som aldrig hänt, försöker känna hur figurerna känner, vad de ser, hör, tänker, hur de reagerar. Man lever sig in i varje figur i en dialog och pratar liksom med sig själv. Man gör sig schizofren för stunden. Det kan vara svårt att ta sig tillbaka till verkligheten efter det. Åka och hämta barnen på dagis, men tankarna är i en annan värld, och fortsätter formulera meningar. Är den typens tillfälliga verklighetsavbrott som skrivandet innebär farliga? Nej, de hör nu till min verklighet. Och sen när man sitter där på dagis och försöker fånga en tvååring och få tusen lager vinterkläder på henne och hon bara tycker att det är en rolig lek att springa undan mamman med ylledräkten i handen, då klibbar nog verkligheten fast i en som en skål kall havregrynsgröt.
Fortfarande är det ett konstigt begrepp. Fortsättning följer. Har nämligen läst lite i boken Extending Experience om spel, och där finns mycket intressant om hur människor och mänskliga aktiviteter som lek och spel går ihop med digital teknik. Har skrivit något om det förr men på något vis verkar overkligheten bli ännu farligare när den kommer i form av en lockande blinkande skärm.
