En av mina vänner har startat en blogg om förlossningskonst, se här. Tycker själv (som fött två barn) att detta är ett viktigt och intressant initiativ. Försökte själv måla känslan av att vara gravid när jag väntade första barnet, men så här i efterhand så skulle jag verkligen haft nytta av att fördjupa mig ännu mer på det sätt som förespråkas på den bloggen. Min andra förlossning var mycket ”roligare” än den första, för att jag hade lärt mig att lita på kroppen mer och gå in i mig själv.
Faktiskt så är upplevelsen att föda barn inte så värst utforskad i konsten (eller i varje fall inte i ”mästerverken” som finns i konsthistorieböcker, det finns förstås en del ammande bibelfigurer men man kan inte säga att de bilderna uppstått ur någon kvinnlig erfarenhet), kanske för att den västerländska konsten länge dominerats av en patriarkal struktur (detta betyder inte att kvinnor inte skulle ha varit närvarande i de processer som ger upphov till konstverk, men nog att innehållet i konsten styrts av de behov av makt och statusuppvisningar som kommer från manliga strukturer som kyrkan eller monarkier/stater). Men bloggen inspirerar i varje fall mig att fortsätt använda mina upplevelser av moderskap i mitt skapande.
Här är de målningar jag gjorde då jag var gravid andra gången (har varit gravid tre gånger, men har bara fött de två senaste gångerna). Jag behandlade min rädsla för ett nytt missfall med att måla och visualisera barnet i kroppen. Dessa är väldigt personliga och s.a.s. terapeutiska målningar (tycker inte egentligen om att vissa konstverk klassificeras som terapeutiska, eftersom det ofta används som en nedvärderande term, men i det här fallet är det ganska beskrivande), men tycker att jag börjar ha ganska mycket distans till dem nu, jag målade dem våren 2005.
Helt ljuvliga bilder Jenny. Tack för att du är med och delar med dej, det är modigt. Det är väl så att kvinnan/modern ofta varit ett objekt i konsten, snarare än subjekt.
Precis. I dag finns det ju iofs mycket mer kvinnliga konstnärer, och visst finns det många exempel där deras erfarenheter som kvinnor ger innehåll till deras konst. Men tror också att många kanske är rädda för att deras konst då ska stämplas som ”feministisk konst” eller ”kvinnokonst”, man vill ju vara en person, inte ett kön. Men situationen utvecklas hela tiden… nu kommer jag in på min forskning
Det är svårt att diskutera dessa saker, för samtidigt som man vill peka ut vissa styrande strukturer så vill man också undvika att stärka dem genom att gång på gång ta upp dem. Tror också att det finns en stor frihet i konstvärlden. Många sammanhang där olika typers konst kan komma fram.
Och tack! Tänkte att nu får målningarna leva ett lite mer offentligt liv än bara i vår källare och i min dator
Terapeutiskt eller inte, men det är fina målningar du har gjort. Otroligt starka och vackra. Jag tycker det är synd att det är ofta är nedvärderande också av dem som har använt bilden till att beskriva det svåra i livet. Ibland kan man och vill inte sätta ord på problem, lidande och oro. Jag tror att det terapeutiska i konsten kanske mest framkommer om man talar om det man har skapat. Annars, om man väljer att låta betrakatren ha tolkningsföreträde så blir bilden mer fri och belastas kanske inte lika mycket av de egna föreställningarna.
Jag lyssnade på en konstnär som presenterade sina bilder på en utställning. Hon målade flickfigurer och barn. De var vackra och stämningsfyllda. Men genom att hon berättade med ord vad bilderna handlade om så blev de ännu mer djupa och personliga. Men däremot fram gick inget alls om det hon egentligen ville förmedla. Bilderna skulle beskriva hur psykvården för 30 år sedan i sina journaler beskrev barnens utseende och att det var kränkande för henne.
Det fanns ingen chans att jag/vi som betraktare skulle ha förstått att bilderna handlade om det om hon inte skulle ha sagt det.
När man gör bilder/konst kan man inte anta och förutsätta att alla andra ser och känner det man själv gör då man målar.
Om man verkligen vill att betraktaren ska se ”rätt” får man nog lov att göra en slags ”marknadsundersökning” och låta andra berätta vad de ser innan man anser sig färdig.
Tack Paljetten! Och bra poäng om kommunikationen. Dessutom får inte bilder ett mindre värde om betraktaren får ut något annat av dem än det konstnären tänkte…
Intressanta synpukter här. När vi har förlossningskonstträffar tittar vi aldrig på varandras målningar. Den som tittar har alltid sin egen tolkning, sätter in sin egen syn, det är oundvikligt. Istället talar vi om det vi upplevede under själva målandet, och det är där många får insikter. Jag ska skriva mera om det här i min blogg forlossningskonst.wordpress.com