Tycker inte egentligen om att man talar om skrivande som om det är något magiskt över det. Att skriva är att arbeta. Men ändå så är det något mystiskt över de processer som är igång när man skapar en text (som vanligt finns det två sidor i mig som kommer med vitt skilda åsikter om saken). Det lustiga är att den texten jag skriver i stort sett handlar om just detta, men det förs fram i berättelseform. Fiktivt. Litterärt. Påhitt.

Vi var hos svärföräldrarna i Fäboda över helgen, och trots att det är ansträngande med bilfärden dit (5-6 timmar ena vägen, inklusive matpaus), så har våra besök till norra österbotten alltid en intressant förlösande effekt på mig. När man kör i mörker så blir de närpesiska växthusen som gula rymdskepp som svävar i en gråvit rymd. När man kör i soligt vinterväder får man se alla regnbågens färger reflekteras i de snötyngda träden och i de platta fälten. Jag kan inte läsa i bilar, knappt ens på tåg, utan att börja må illa. Om jag inte kör tvingas jag alltså sitta och bara fundera i timmar när vi är på våra österbottenresor. Förutom alla dagdrömmar och jobboroligheter så brukar detta leda till att jag får idéer och lust. Dessutom har vi aldrig tillgång till Internet i Fäboda, vilket också innebär att min hjärna plötsligt exploderar av idéer och lösningar till alla de problem som jag stöter på i mina diverse jobb. Särskilt så brukar skrivprocesserna vakna till liv.

Jag har knappt rört manuset till min fantasybok sedan jag var och mötte en förlagsredaktör i september. Dels för att jag inte har tid att skriva nu i och med läroboken som jag illustrerar och avhandlingen. Men det har hela tiden känts som undanflykter. Jag har läst lektörens kommentarer, och är nöjd över dessa: det finns en del ändringar som måste göras i texten. Men trots att alla ändringar är sådana som jag håller med om, och lyckligt nog redan själv anat att behövdes, så har jag inte lyckats sätta igång med omskrivningen. Dels vill jag ju inte heller starta den interna skrivmaskinen om jag inte hinner satsa på texten sen när jag kommit igång. Men nu var tiden mogen, helgens paus gav mig lusten tillbaka, så i dag har jag börjat. Och jag började med en del research som behövdes. Och oj vad roligt det var att hitta tillbaka till sin egen text, och dessutom till sin glädje märka att det är relativt lätt att gå och röra om i smeten på nytt. Och nu kommer ju Internet väl tillhands tack vare t.ex. Wikipedia, eller diverse bokprojekt där gamla böcker scannats in. Var t.ex. och grävde i Projekt Runeberg, och har gjort lite utgrävningar i folktro, grekisk mytologi och bibliska historier. Lustigt nog har allt detta mycket med den kommande Luciahögtiden att göra (har läst på om Lucia, Lussi, Lilit och kopplingar mellan dessa). När saker och ting liksom plötsligt passar ihop av en slump, men ändå så att det känns meningsfullt så kallas det synkronicitet. Och den känslan vill man gärna ha när man sitter och utövar sin skrivmagi. Då känns det inte så mycket som jobb, utan mera som att hänge sig åt intuitiva processer, eller som att man är en mäktig schaman som skapar världar med ord. Riktigt roligt det.