Märker att det kommit lite intressanta blogginlägg om arbetsfördelningen hemma när man har små barn. Här och sedan här. Det är något man verkligen får fundera på när man får barn i dag. Som Peppe skriver så har man ju fått höra hur allt som heter jämställdhet kommer att rinna ut i sanden samma sekund man får barn. Men jag känner också igen mig i vad dessa bloggare skriver – att de inte känner igen sig i detta (men kanske det är så att de ojämställda förhållandena också finns, men ingen bloggar om problemen).

Jag skulle också säga att vi är väldigt jämställda hos oss, men att det inte heller är så att vi delar varje uppgift 50/50. Min man tog ut både pappamånad och också lite hemvårdsstöd, mer med första än med andra barnet dock. Det beror på att jag båda gångerna som vi fick barn fick forskningsfinansiering som krävde att jag slutade vara hemma när min son var 7 månader och när min dotter var 8 månader. Men eftersom jag är forskare har jag kunnat arbeta hemifrån och t.ex. fortsätta amma som vanligt, trots att jag varit ”på jobbet”. Som tur, för jag hade väldigt gärna varit hemma mer. Men samtidigt så önskar jag egentligen att båda barnen hade börjat dagis vid 1 1/2 års ålder (och inte vid 11-12 månader som det sen blev), men det skulle ha krävt att min man hade varit hemma ännu längre på hemvårdsstöd. Det har vi inte haft råd med. Och när det gäller andra barnet så kände nog min man att han inte kunde vara så länge borta från sitt fasta arbete.

När det gäller arbetsfördelningen så gör vi lika mycket. Mest tack vare att min man är riktigt bra på att diska, städa och tvätta. Skulle ha inte vara en så prydlig person skulle det säkert finnas mer spänningar, men som det är nu så slipper jag tjata, snarare är det han som får påminna mig om allt möjligt. Däremot tycker jag att det är jag som har bättre koll på barnen, och skjutsar mer av och an till dagis (jag har ju flexiblare arbetstider, vilket iofs är lite typiskt och innebär att jag ibland måste slåss lite för att få tillräckligt med arbetstid). Men jag sköter också hushåll, och min man tar också mycket ansvar för barnen. Kanske det delar sig sådär 40/60. Men vi grälar ytterst lite om barn och hushåll. Vi har det bra. Vi är båda lika trötta. Och om någon känner att det inte är rättvist så tycker jag att vi kan ta upp det snabbt. Ingen går omkring och är bitter (hoppas jag).

Sen när det gäller det här med att mamma ibland är bäst… så är det nog hos oss just nu, vilket kanske reflekterar att jag ammat länge och varit den som oftare är närvarande med barnen, hämtar och för dem, stannar hemma när de är sjuka osv. Så i den kategorin så är vi alltså inte helt jämställda. Men som sagt, min man tar istället väldigt mycket ansvar för huset. Det har troligen blivit så för att vi har lite olika prioriteringar som personer. Jag tycker t.ex. att det ofta är viktigare att göra det som barnen behöver före jag kommer på att diska, och då blir det lätt så att mannen hinner till hushållsarbetet före mig. Jag vill inte heller vara den där mamman som barnen bara ser ryggen av då hon hela tiden sysslar med något annat. Sen å andra sidan så prioriterar jag också mitt arbete framför hushållssysslor, och har t.ex. inga problem alls med att sitta hemma och arbeta en hel dag utan att plocka upp barnens nattkläder som ligger utspridda i vardagsrummet. Men det här ser jag som en bra sak. Har t.o.m. en mugg hemma (lite för att retas med mannen) där det står: ”A clean house is a sign of a wasted life”. Tycker förstås inte om att leva i smuts, och städar nog en hel del också. Men den lilla frasen är lite av ett feministiskt ställningstagande. Ska man vara framgångsrik med ett större lite mer ambitiöst projekt, eller arbeta kreativt, så måste man stå ut med lite skit i hörnen. Som tur är har jag en man som inte står ut med så mycket skit i hörnen – men han städar upp det själv, det är inte bara upp till mig. Därför tycker jag att vi är jämställda.