Är TRÖTT.
Lilla A sover extremt dåligt just nu. Hon har torr hud och ligger och vrider sig i sängen och kliar sig. Men förra natten var det inte bara det. Vi försöker få henne att sova i sin egen säng nu, men hon slits mellan att vilja sova där och att sova bredvid mig. Hon vaknade flera gånger (och somnade först efter 23), och till slut var hon där i min armhåla igen någon gång vid småtimmarna. Den där sista gången var det inte jag utan D som steg upp och försökte trösta henne. Man kan inte bara låta henne skrika i sovrummet, för då väcker hon storebror, eftersom de delar rum. Dessutom så tycker jag inte man kan lämna henne ensam där bara med sin ångest heller.
Hon vill väldigt gärna vara liten och beibi fortfarande. Igår skulle hon ha en filt över huvudet hela tiden, för att då såg hon ut som en bebis. Tänker att det har en sorts trygghetseffekt, som att vara inne i en varm kokong (tillbaka i livmodern kanske?). Tror att jag inte är helt ute i flumträsket och cyklar med den analysen, för igår hade vi också följande diskussion när jag föreslog att hon skulle sova bredvid pappa istället. Hon skrattar: ”Nää! Då är jag i pappas mage!” sa hon, och med en min som betyder: det skulle ju vara tokigt.
Själv har jag också känslor som pendlar hit och dit. Jag blir väldigt irriterad på hennes klängighet. Det är troligen helt naturligt så, för att hjälpa mig att ta lite mer avstånd från henne. Samtidigt vill man ju vara nära och gosa och kramas så mycket man kan. Men jag vill verkligen släppa iväg henne nu, det är bara inte så roligt att försöka stöta bort henne för att hon ska bli självständigare. Det måste komma mer vilja från henne också. Så jag försöker hålla tålamodet, släppa henne försiktigt. Vara en öppen famn som hon kan komma tillbaka till, men samtidigt ge henne en liten knuff framåt.
Så är det med dessa separationer.
Samtidigt är sonen inne i sin ”mamma jag vill gifta mig med dig”-fas. Visst är det trevligt att vara lite behövd, men det är också lite tungt ibland när båda barnen hänger fast i de symboliska kjolfållarna (jag har väldigt sällan kjol).
Nåja. Med tiden förändras allt. Så här är det nu. Snart är det något helt annat. Det brukar ju sägas ”små barn, små bekymmer”. Bäst att inte föreställa sig alltför mycket om framtiden. Separation är tungt förstås, men samtidigt kan man glädjas över att se de nya små människorna växa fram.
En gammal bekant på Facebook skrev att artisten 
