Känner mig både misslyckad och lyckad i dag. Misslyckad för jag orkar/hinner inte/vill inte tänka på en massa praktiska saker som borde fixas här hemma. Trädgården t.ex. Hushåll. Jag vill försjunka i mina två projekt: avhandlingen och boken. Det är ju fasiken redan ganska mycket att tänka på liksom.

Hade en kort diskussion i bilen på veckoslutet med ett par familjemedlemmar. Min pappa sa att han inte vill köra bil mer för han tänker så mycket på sitt skrivprojekt och är rädd för att bli för disträ för att ha koll på trafiken. Det här skrattade vi lite åt, han är ju sån, han har sina projekt som han älskar att syssla med. Ja vi skrattade, men också åt mig, för jag är precis likadan, sugs in i den där andra världen där man tänker på text, och i mitt fall också på bilder att göra. Det är ju mitt jobb. Det går inte heller att stänga av precis hur som helst när hjärnan behövs för andra saker. Men jag stänger av det tankeflödet för jag har ett ansvar att ta hand om praktiska saker också. Det är inte svårt att stänga av när barnen behöver något (jag ljuger, ibland är det svårt då också), men sen när det gäller mindre akuta praktiska saker, så tar det emot att offra sitt arbete för att fixa det andra. Jag önskar att jag inte fick så dåligt samvete när jag vill prioritera mitt arbete. Jag önskar att jag inte alltid måste motivera för andra varför jag gör det jag gör. Det gör att man känner sig mycket ensam med sin ”kamp” (hm. borde man läsa den där Knausgård-boken?).

Varför vill man skriva? Är det bara själviskt (vilket insinuerades av vissa familjemedlemmar)? Klart att jag också skriver för mig, för om jag inte gjorde det skulle jag svika mig själv. Jag kanske inte skulle dö eller bli galen som många som skriver säger, men jag skulle absolut vara olycklig, känna mig ”ofullbordad”. Jag tycker att om man har en lust, en vilja och förmågan att göra något konstnärligt så ska man göra det, för andra kan faktiskt ha glädje av det man gör. På sätt och vis ger man tillbaka åt andra, som tack för allt det andras arbete givit en. Jag är bara glad att jag aldrig tvekat utan bara kört på från början. Men just nu krockar ambitionen med allt det andra. Det finns så lite tid, och jag försöker tänka: jo det tar tid att skriva mina texter också, de får ta tid. Men att konstant vara tvungen att kämpa för arbetstid och sen dessutom ha känslan av att andra tycker det är själviskt så är rätt så knäckande.

Men nu måste jag bara komma förbi det här med att jag är skurken. Jag får väl vara det då. Inget värre kaos har uppstått här hemma (bara lite kaos). Jag tänker fortsätta med att vara skurkaktig och inte ha full koll på allt praktiskt i livet. Det är för mycket annars om jag ska ansvara över precis allt. Jag kan inte, jag är inte allsmäktig. Skulle jag ha ett arbete som går ut på att jag är på en plats och utför en syssla en viss tid, och sedan kommer hem och har allt det där praktiska att ta itu med, skulle det inte vara särskilt mycket prydligare här ändå. Men ändå så måste jag tydligen konstant påminna andra om att det jag gör inte är att sitta och kasta bort tid.

Men det känns så här nu bara för att jag inte är färdig med mina stora projekt ännu. Jag hoppas att när jag blir färdig med dem så behöver jag inte förklara mig så mycket hela tiden. Att det jag gör tas på allvar för att det faktiskt kan bli något, och jag kan leva på det (hoppas jag, jag lever ju på det nu, men det är också en konstant oro).

Nej nu ska jag inte klaga mer utan gå tillbaka till mitt onödiga skurkjobb för att DET BARA MÅSTE bli färdigt nu när jag redan lagt så mycket tid på det.