Så i dag snurrar ännu en fin Teuvo Hakkarainen-fras omkring i mitt huvud: ”kärpästensyömia akkoja”. Alltså Teuvo ville för Jämsän sanomat påpeka att det inte är de mest nödställda ”flugätna kärringarna” som kommer hit till Finland utan rika afrikaner som bara vill leva snålskjuts här och hänga på torget (här finns det senaste). Till de hårt arbetande finländarnas förtret.
Alltså. Om det är något som jag under hela mitt liv alltid haft samma åsikt om så är det rasism. Det är vidrigt. Vi finländare är privilegierade på så många sätt och att en ”sann” finländare visar ett så totalt förakt för människor med annan bakgrund, för desperat nödställda människor, är nästan omänskligt jävligt. Visst finns det folk här också som lider nöd (men herregud lite proportioner! Vi dör inte av svält här!), men att då rikta sin ilska och bitterhet mot afrikanska invandrare är djupt orättvist. De har ytterst lite att göra med fördjupade inkomstklyftor i vårt samhälle.
Men vad fan ska man göra? Hur kan jag (vit, högt utbildad svenskspråkig kvinna) göra något åt detta? Folk som Teuvo lyssnar ju knappast på mig heller. Jag känner mig maktlös inför det här, och det har jag alltid gjort.
Jag vill inte påstå att jag själv är på något vis perfekt och fördomsfri (alla har fördomar, det är ju så vi bildar oss en verklighetsuppfattning och försöker förutsäga situationer). Men varje gång jag möter någon, så bemöter jag den människan som en individ, med den respekt som varje individ förtjänar. Det gäller alla situationer: från en afrikansk man på gatan som ber mig om hjälp att hitta fram till en okänd adress till det lokala pissluktande fyllot i K-butiken som tappar slantar på golvet framför kassan. Jag hjälper dem och jag ler. Sakligt, vänligt. Det är så jag vill att andra ska bemöta mig. Skulle Teuvo Hakkarainen ha något att säga åt mig så skulle jag lyssna på honom också. Jag önskar bara att han i sin tur skulle lyssna på vad alla typers människor har att säga om sina liv. Att han verkligen skulle lyssna. Men jag har inte så mycket hopp för människor som honom. Och nu sitter han i riksdagen. Jag mår illa.
