I lördagskvällens höstrusk tittade vi äntligen på film: Trolljägaren. Den var förvånande bra! Först var jag lite irriterad på ”Blair-witch”-greppet med skakig kamera och dokumentärfilmande ungdomar. Men det funkade egentligen väldigt bra. Och förvånades över att de var så rakt på sak med det övernaturliga, man fick massor av information, men ändå förstörde det inte stämningen. Till sist blev det kanske lite mer humor än spänning över det. Men varför inte lite humor? Det var ofta ändå väldigt spännande då man väntade på vem som skulle bli trollens nästa offer.
Började fundera mycket på vad som kunde vara trollens bakgrund. Alltså varför uppstod just en sådan typs folklore, och vad förklarar de olika variationerna: det finns ju allt från jättelika dumma troll (som i filmen) till mer människoliknande som kan trolla, sådana som kan byta skepnad osv. Här på Forskning och framstegs frågesida tänkte den som frågade i lite liknande linjer som jag. Men de muntliga traditionerna är förstås svåra att undersöka då de är muntliga.
I mitt googlande hittade jag förresten den här fina sidan som samlar allt trolligt. Och när jag direkt gick in för att se på bilder så hittade jag plötsligt en bekant illustration, denna:
Det är en illustration av Björn Landström, ur boken Olipa kerran (Otava 1974; Det var en gång på svenska). Och den boken har jag ju! Här är mitt ex:
Den här boken lästes om och om igen åt mig som barn (den var säkert min äldre brors först), och jag stirrade på de mörka bilderna i boken i timmar. Jag var fullständigt fascinerad av hans bilder. Men jag har aldrig förstått att han var finlandssvensk. Det har liksom inte kopplat förrän nu. Och plötsligt förstår jag också hur stort inflytande de här bilderna har haft på mig. Sitter själv och ska illustrera min egen bok, och det ska bli mörkt. Inte precis som dessa förstås, men känslan… Och det fattar jag först nu. Ska visa ännu en bild av Landström, kanske den som fascinerade mig mest som barn:
Försök föreställa er en sån här illustration i en barnbok idag… den lilla sjöjungfrun försöker hålla sitt hår borta från de farliga polyperna som hon riskerar att fastna i. Men liksom nakenheten och mörkret! Det finns väl bara i vuxenversioner av sagor i dag (typ på film). Skulle vara intressant att jämföra sagoboksillustrationer från olika tider med tanke på vad som anses vara lämpligt att visa åt barn. Är Björn Landström alls känd idag? Jag har ingen aning. Men för mig har faktiskt hans bilder haft mer inflytande än Tove Janssons. Konsthistorikern i mig får en stark lust att ta reda på mer! Har någon alls skrivit om honom t.ex.? Detta måste undersökas
PS. Soundtrack till dagens inlägg: David Lynch nya skiva. Det blev en smått sjuk och kuslig kombination…











