Vi hade alltså morföräldrarna på besök igår. De lagade världens godaste köttbullar av älgkött. Sen när de for flippade barnen ut lite. Till exempel A ”glömde att gå på pottan” lite väl ofta. Jag har varit labil jag med. Men när jag fick skrivet på ett nytt projekt igår, verkar något ha släppt i huvudet med avhandlingen också. Visst, har varit helt upp och ner med humöret idag. Försökt fortsätta städa, men när A rev ner mina vikta kläder måste jag gå in på toan och andas i 10 minuter. Hon reflekterar troligen mitt humör. Igår blev hon övertrött på kvällen och skrek en halvtimme före hon slocknade av utmattning i min famn.

Har försökt roffa åt mig avhandlingstid idag, det bara känns så att jag måste. Måste kräva det. För den trycker också på i huvudet. Insåg vad det var som hade hänt. Deadlinepaniken gick in i sitt konstruktiva skede (för jag har satt denna höst som deadline på lic.avhandlingen, och om en månad ska jag ha ett seminarium, så siktar på att få så mycket som möjligt färdigt tills dess)! Hurra! Har väntat på det. Något inre motstånd är borta nu… vet inte exakt vad det var, men det har varit otroligt svårt att få ut text hela hösten. Jag tror faktiskt inte att det är prestationsångest som jag har heller. Jag vet att det blir ok om jag bara skriver. Men slår skrivbehovet på på en söndag så är det ju lite olyckligt.

Tyvärr sitter jag ändå här inne ensam med ungarna nu och de kastar saker på varandra och gråter. Idag känns det som om hjärnan och energin inte räcker till för att vara både förälder och forskare.