Ta det här stycket på sidan 66 (ur Pojkarna av Jessica Schiefauer):
Tre pojkar gick genom staden. Det var sommarlovets allra första vecka. Nedför avenyerna gick vi, över de stenlagda torgen. Vi gick genom nattmörka alléer, på grusgångar mellan parkernas gräsmattor. Det myllrade av pojkar. De stod mellan träden, de satt i ring med korslagda ben och mellan dem glimtade cigarettglöden som eldflugor i mörkret. De höll ölburkarna i sina stora seniga händer och de talade lågmält. Då och då släppte de loss en flock hesa skratt som flög upp i trädkronorna, svarta vassögda fåglar som blev sittande i lövverket.
Har också någon gång tänkt och skrivit om cigarettglöd som dansar i mörkret. Och älskar den sista meningen i citatet. Förmedlar stämningen på ett stiligt sätt.
Mia kommenterade tidigare här att det är intressant hur de klär på sig och av sig. Pojkarna väcker mycket tankar. Tänker på tonåren och att hata att bli en viss kropp. Jag försökte gömma mig själv då. Ville bli mindre, osynligare, vanligare. Tror att jag lyckades osynliggöra min kropp ganska bra, men den vägrade förstås hålla sig undan. Gjorde sig påmind hela tiden.
Funderade på en av huvudpersonernas förhållande till sina bröst, som pojkar tafsar och våldför sig på och fascineras av. Tänkte att hon skulle hata brösten för det, men härligt nog gör hon inte det. Jag har ibland önskat bort mina, att de i varje fall skulle ha kunnat vara klädsamt mindre. Den önskan har jag sällan numera. Hur kan man till exempel hata en del av ens kropp som ens barn älskar?
Läser vidare (mellan varven, medan barnen är hemma, den ena förkyld).
