Har läst flera texter den här veckan som handlar om döden, sjukvården och rätten att få en human, värdig död. Först läste jag Esko Valtaojas kolumn (på finska) där han berättar om en vän som dött i cancer. Hennes värsta rädsla var att tvingas ligga i enorma plågor i slutskedet av sin obotliga cancer. Vännen beskrev på ett konkret sätt åt Esko hur hennes sjukdom skulle avancera. Jag har hittills inte riktigt förstått vad det innebär att vara i slutskedet av en sjukdom och ha smärta. Jag har på något vis tänkt mig en diffus smärta som man tar bort med morfin. Men när någon sedan konkret beskriver vad det är som sker i kroppen, t.ex. hur magen sväller upp av vatten då levern slutar fungera, och hur detta skapar ett plågsamt tryck, då tänker jag, nej! Nej! Det skulle inte heller jag vilja uppleva. Varför ska man ligga och stå ut med sådant då man ändå vet att det leder till döden? Varför ligga i extrema plågor och obehag och ”kämpa” när man vet att det ändå tar slut snart?

Jag vet lite om hur det är att undergå olika smärtsamma hälsoundersökningar (den senaste upplevelsen var inte angenäm, ganska hemsk och liksom kränkande faktiskt, men jag accepterar det för den undersökningen kan någon gång rädda mitt liv, eller förlänga det i varje fall, dör gör man ju ändå förr eller senare). Så tänker man sig den process man går igenom med mycket allvarligare sjukdomar. Alla ingrepp. Hur kroppen plågas. Hur man är utsatt, svag, behövande. Självklart ska man inte ge upp för tidigt heller, men det finns säkert punkter då alla vet att allt hopp är ute. Då ska man få hjälp.

Och man ska få vara med sina närmaste. Jag läste en annan text, om en treåring som hade dött på sjukhuset utan sina föräldrars närvaro, för det var inte besökstid (här är IS artikel om saken). Barnet hade förstås längtat och bett om att få vara med sin mamma och pappa (här är ett blogginlägg om händelsen, också på finska). Jag får djup ångest av att läsa om det. Så får det inte vara. Jag tror att både de som är för och emot eutanasi kan enas om att alla ska få dö med sina närmaste närvarande bara de kan hinna dit. Och ett litet barn… det är vidrigt.

Det är omänskligt om systemen styr hur vi får dö, att vi fråntas rätten att välja, när det de facto är möjligt att ännu välja. Jag håller med Micaela Röman i hennes ledare:

Att det i dag finns en möjlighet att leva betydligt längre med också svåra och obotliga sjukdomar är naturligtvis en rätt var och en skall få välja om den så önskar. Men alternativet, att ha rätten att välja en assisterad sorti vid svår och obotlig sjukdom, den borde också finnas.

Och Esko Valtaoja tar upp hur vi till och med ofta ger våra husdjur en mer ”human” död, än oss själva.

Sen finns det förstås andra fall också. Hörde ett radioprogram om en kvinna som skadats i ett fall och inte kunde andas själv. Hon hade velat dö den första perioden och sökt efter hjälp på nätet. Men hon genomförde inte planerna. Efter 15 år hade hon fått tillbaka en liten del av andingen, och var inte mera lika beroende av hjälp. Hon hade utbildat sig och hade nu ett arbete, men behövde ännu förstås mycket hjälp. Men hon är ändå fortfarande beroende av respirator och assistenter. Hon valde att kämpa vidare.

Alla situationer är unika.

Det här har snurrat på i mitt huvud nu hela veckan. På något vis tänker jag på hur det kunde ha varit före vi hade så bra sjukvård, eller i situationer när sjukvården inte är närvarande eller möjlig. Det är självklart helt fantastiskt att vi kan förlänga våra liv tack vare vården. Men så tänker jag på situationer där det mänskliga är att ta ett liv. Tänker på extrema situationer, extrema skador, där inget mer går att göra. Det är sådana scener som ganska ofta utspelar sig i populärkultur, i filmer om krig och äventyr t.ex. Hjälten ber om att få en hjältes död. Kanske det är hemskt att jämföra med fiktion, men där rör sig myter och känslor som vi har om livet och döden. Kanske de situationerna är tillspetsade och dramatiserade, på det sättet ovanliga. Men vad säger dessa fantasier om vår vilja att dö en bra död?