Har gjort en hel del, men inte riktigt orkat blogga de senaste dagarna. Känns som om man bara producerar en massa hela tiden, och har inte haft lust att producera text om att producera så att säga. Tror att jag också känt mig lite trött på att kommunicera så mycket via nätet, det har inte balanserats med att träffa folk så där fysiskt, vilket ändå är det mest effektiva sättet att kommunicera. Om man möts fysiskt kan kan bara säga vad man vill få fram, lyssna på vad andra säger och dessutom får man ju så mycket ut av att se kropparna och kroppsspråken osv.

Såg nu hursomhelst lite kroppar på Ropecon på fredag. Hängde upp några tryckta blad av mina illustrationer där på deras lilla konstutställning. Faktiskt är det första gången jag ställer ut något. Även om det var litet och spontant så känns det lite kul att veta att en massa folk där har sett mina bilder. Och precis rätt personer också, såna som är intresserade av fantasy. Lyckades tyvärr inte träffa några gamla vänner där. Hade W med mig, och han var mycket fascinerad av alla små miniatyrgubbar och brädspel med robotar och monster och allt det där. Men han orkade inte gå omkring länge, så det var en snabb men trevlig runda för oss.

Igår släpade jag dessutom med W till Jan Kenneth Weckmans ateljé som är c. 3 km från vårt hus (han hade öppen ateljé som en del av Konstrundan). Det var stekhett ute så vi måste tanka med glass på vägen, men W var uthållig och klarade promenaden (det blev ju till sist 6 km vi gick!). Det var väldigt trevligt att träffa Weckman. Hade massor av frågor åt honom om konstnärslivet och jag får nog återkomma en annan gång och fråga lite mer (W orkade med 15 minuters ateljébesök). Men denna runda och mötet med en konstnär fick mig att inse hur otroligt svältfödd jag är på att få prata om praktiskt konstutövande med andra. Har bara kommunicerat via nätet med andra i branschen de senaste åren. Men inget slår att faktiskt mötas och prata.

Det påminde mig om vad jag längtat efter ända sedan jag studerade konst i Nykarleby: ett sammanhang där man naturligt möts och kan diskutera skapande och konst. En av orsakerna till att jag bara var ett år i konstskolan var att det sammanhanget inte fanns där. Visst, hade väldigt roligt med några kompisar, och fick arbeta på det egna skapandet heltid. Men den enda jag minns att jag faktiskt pratade med om att arbeta med konst var en gästföreläsare. En. Och det var under ett par veckor. Sen lyckades jag inte komma in i någon konsthögskola (där jag föreställer mig att detta fantastiska kreativa utbyte måste finnas, vilket förstås också kan vara en falsk förhoppning). Och så gav jag upp den tanken.

Att byta till konstvetenskap innebar sen att det bildskapande perspektivet försvann helt. Så man har bara sig själv, och alla idéer och funderingar som ekar i huvudet. Man har ingen att spegla dem på. Har ju förstås bloggen nu, men kan inte skriva om ofullständiga frön till idéer här. Det funkar inte. Det jag vill ha är en arbetsgemenskap där man kan mötas vid varandras arbeten eller ta pauser och prata. Men har inte hittat något sådant ännu på 14 år (förutom när det gäller akademiskt skrivande förstås, jag jobbar ju med det nu). Några oregelbundna möten har man ju haft förstås, vissa kreativa samarbeten som har varit mycket roliga. Men jag drömmer om att ha ett eget arbetsrum i ett sammanhang där det också finns andra som sysslar med skapande. Men sen så beror möten ändå väldigt mycket på personer, på hur jag själv möter andra, och vilken vilja andra har att kommunicera. Slump. Eller hur kan man styra det själv? Hur hittar man dit? Ibland kan det glimta till i de akademiska rummen nog, men det är tyvärr sällan. Och med den utvecklingen som är på gång i universiteten så är jag rädd att det är på väg åt helt fel håll. Var finns den platsen där man kan bolla öppet med idéer och där skapandet inte hämmas? Hur skapar man den platsen?

Ok nu ska jag sluta gnälla. Men ur gnäll kommer kanske en önskan, och ur en önskan ett mål, och ur ett mål: handling.