Kategoriarkiv: Akademia

Hjärnan exploderar

Posted on by

Är trött bortom… Något… Tröttare än tröttast. Luktar svett. Och huvudet dunkar. Beror på nervositet före konferenspresentation (och min tur var sist av alla – lucky last sa moderatorn från australien), spänning som släppt (åskväder som bröt ut just när jag pratade), svettiga kvava rum, sitta och lyssna, försöka förstå. Konferensskalle alltså + högtrycksväder hetta och klokskapskoncentration.

Hjärnan exploderar av alla intryck och idéer. Min presentation fick fin och intressant feedback, trots att jag var andfådd och svamlade och fick inte riktigt flyt. Skämdes och kände mig pinsam. Men fick en del intressanta kontakter ändå… Kan leda till grejer. Grejer! Men nu måste man vila på det. Låta saker sjunka in. Sedan fortsätta när kroppen fått äta, sova, kramas. Stå stilla…

Eller göra detta för första gången i år:

image

Just nu

Posted on by

har jag så bråttom med att göra färdigt en konferenspresentation att jag blev alldeles handlingsförlamad och hamnade på nätet istället. Typiskt! Men då kan man ju passa på att blogga lite så att det händer något här.

I dag ska jag på Kulturfondens utdelningsfest och vet att jag får träffa en massa trevligt och intressant folk där hurra! Så behöver inte ens vara nervös alltså. Hinner inte vara nervös heller, har ju den där konferenspresentationen att vara mer nervös över. Det är ungefär hälften kvar att göra på den, och nu slog tvivlet till. Igår fick jag massor gjort. Men nu. Stopp. Varför ville jag tala om det här nu igen?? Det bästa med presentationen är att jag tänker ta upp mitt eget tecknande i forskningssammanhang, men det är också det sämsta, för det gör mig nervös. Är inne på nya vatten igen (varför är jag ALLTID inne på nytt? Vad är det för fel på mig?)… hursomhelst.

Hade en rent euforisk dag i går egentligen. Fick mycket gjort på presentationen. Och sedan i ett rätt plötsligt infall började jag fundera på Photoshop och hur urgammal min version är. Så var inne och surfade på Adobes sidor och insåg att de nu har något som heter Creative Cloud som man betala för per månad, men att man då får tillgång till ALLA deras program. Fattade ett snabbt beslut att det är vad jag behöver. Så nu har jag alla program som man bara kan behöva för att skapa storverk. ((gäller ju sen ännu att ha tid över att verkligen skapa de där storverken, men i varje fall är inte programvaran något hinder!)). Sedan passade jag också på att köpa dessa skräddarsydda Photoshop-penslar eftersom jag nu hade en tillräckligt ny version av programmet för att kunna köpa dem (de kräver CS5). Så nu har jag också superbra penslar! Testade dem lite igår redan och, jo, de är mycket bra, och väl värda de 5 dollar som upphovsmakaren tar betalt för dem. Och dessutom känns det på något vis skönt att kunna understöda en illustratör direkt så här! Han har utvecklat dessa penslar under ett par år, och mina kunskaper i att göra sådant är beränsade. Ska se om jag hinner göra något som kan visas upp snart!

Ja det som är mest på tapeten är nog tidsbristen just nu. Men det går snart över. Redan nästa vecka blir det lite lite lugnare. Och sedan ska jag ju på skrivretreat, och det räknas inte som något som ”stjäl tid”, tvärtom. Ogillar att ha så mycket att göra. Men det kommer och går i vågor sånt här. Alltid kan man inte styra det så bra heller (jag har t.ex. inte haft någon större möjlighet att påverka när jag har undervisning). Men man längtar ju konstant efter en längre sammanhållen tidsperiod där man bara gör en enda sak.  Ser nostalgiskt tillbaka på mitt läroboksjobb som räckte några månader och jag gjorde mest bara illustrationer (redigerade också Bildbindaren då), och lyckan var total. Jag vet alltså hur det kan vara, och vad jag vill att min tid ska gå till. På väg ditåt snart hoppas jag.

Ja, tillbaka till presentationen. *suckar*

Jobbelijobb

Posted on by

Är så nöjd över mig själv att jag lyckades klämma in både hipsters och Hunger Games som analysexempel i den kommande kursen nästa vecka. Är inte den här bilden rätt skoj? Man kan säkert ha olika åsikter om hur väl den lyckas med sitt uppdrag… men nördkulturen har tydligen morfat in i bilden av hipstern nu och man kan vara en ”meta-nerd”.

Alltså jag skulle vilja hålla en hel kurs om nörd-begreppet och nördkulturen…

Nu borde jag bara hinna göra en konferenspresentation till 16.5 + skriva färdigt inledningen till avhandlingen som jag hade hoppats på att få färdig till denna vecka. That’s not going to happen. Om någon undrar varför det tar lång tid att skriva en avhandling: för att allt akut alltid går före, och avhandlingen är aldrig akut. Men nu vägrar jag stressa över det och tar en sak åt gången. All undervisning är slut i slutet av maj, så man får bara ha tålamod. Dessutom gillar jag Bildsociologin, den är min baby så att säga… och jag får ta upp all sorts populärkultur där!

Babyn

Posted on by

Hade en så märklig, lång och lustig dröm i natt. Drömde att någon lämnat en liten nyfödd baby åt oss som jag snabbt måste börja ta hand om. Babyn ville inte alls ha mat, men den ville vara i famnen hela tiden. Varje gång den dök upp i drömmen hade den vuxit åtminstone en månad. I slutet av drömmen satt den redan upp. Storyn bakom var att det var en studerande som hade lämnat den åt oss, men vi visste inte om det var hans baby eller någon annans. Hela drömmen sprang jag omkring på universitetet (som inte var sig särskilt likt, det var sunkigare än i verkligheten) och letade efter babyns pappa (hade inte en tanke ens att leta efter mamman). Har minnesbilder ur drömmen där jag står och ruskar om en långhårig kille från religionsvetenskap och skriker ”Vem är pappan!?” i hans ansikte. Och in i detta råddades dessutom in en annan historia där en viss professor som varit framme mycket i media nu pga sparåtgärderna ville beställa illustrationer av mig till en mörk folksaga. Sagan hette något med ordet ”mörker” i sig. När jag vaknade hade vi inte ännu hittat babyns pappa. Något i mig ville inte heller ge tillbaka den om vi hittade honom. Jag tyckte det var så praktiskt att få en baby utan att själv behöva vara gravid först.

Ja pust. Baby-historien kommer nog från att jag nyss började läsa en romance-bok som handlar om en kvinna som tvingas ta hand om sin systers baby och börjar med att leta efter pappan (Lisa Kleypas Smooth Talking Stranger). Men att det i min dröm just var någon okänd yngre studerande som inte ville ha sin baby; undrar vad det säger om mig, haha. och det här med att jag drömmer att någon på universitetet vill ha mina teckningar!? What’s that about…?

Avund

Posted on by

Idag är jag väldigt avundsjuk på alla som a) har skrivtid och skrivflyt, b) är färdiga med sina doktorsavhandlingar, c) har tid att teckna och måla, d) arbetar på platser där det inte bara talas om inbesparing, budgetunderskott, nedskärningar eller stora förändringar som man inte vet något om.

När det gäller de tre första måste jag bara ha lite tålamod. Avund behöver inte alltid vara en destruktiv känsla, den visar på vad det är man själv vill. Och vet man vad man vill så vet man också vad man behöver göra. Det kan finnas kraft i det.

När det gäller punkt d. Ja-a. Det kanske inte finns sådana arbetsplatser förresten? Kanske det inte finns någon att vara avundsjuk på? Är det kris överallt?

Jag är mycket ambivalent inför förändringarna i universitetet. Å ena sidan skulle jag vilja hjälpa till på något sätt, inte vara så utomstående (vilket jag blir pga att jag inte är fast anställd), bidra med något – jag vet inte vad. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är en dålig sak att man tvingas spara och förändra strukturer osv. Det kan leda till en förbättring (det MÅSTE leda till en förbättring). Till exempel vore det bra att skala bort byråkrati och komma till en diskussion om vad universitet egentligen ska göra. Så jag sympatiserar, jag har ett ideal och en vision för vad universitet kan vara. Men å andra sidan är jag alltså bara en tillfällig gäst. Så känns det både för att doktorander kanske inte har så mycket att säga till om när det kommer till beslutsfattande, och för att jag efter årsskiftet tänker satsa helt på litterärt skrivande och illustration.

Så jag flyter omkring… och försöker stänga ute bruset så att jag inte mer ska behöva vara avundsjuk på punkt b.

Kommentarer till arbetslinjen

Posted on by

Hittade via Peppe denna artikel där Roland Paulsen intervjuas om arbete i dagens samhälle och den så kallade arbetslinjen. Såg nyligen på ett föredrag (eller halva hann jag titta på, får ta upp tittandet igen snart) med Paulsen (som också lär ha varit på filosofikafé i Åbo tidigare, synd att jag missar sådant, han verkar sympatisk; UPPDATERING: besök av R.P i Åbo är på kommande fick jag veta i en kommentar nedan, så jag har inte missat det ännu!).

Jag tänker också mycket på detta förstås, med tanke på att jag är en som arbetsmässigt hör till prekariatet, även om jag för tillfället finns i den mer privilegierade änden av den gruppen (har en tillfällig anställning, har till en viss grad börjat etablera mig i en yrkesroll och kanske kanske kan lita på att det kommer mer jobb). Men samtidigt. Också nu när jag har en anställning som tar slut i slutet av detta år, måste jag konstant planera framåt. Söka finansiering (jag har haft tur med detta i år, men hur går det nästa år?). Planera hur jag ska få frilansjobb när anställningen är slut. Slänga ut trådar hit och dit och upprätthålla min yrkesroll. Uppdatera mig, utvecklas, förbättra min portfolio osv. Dessutom har jag ju länge upplevt att jag arbetar med tre jobb samtidigt, varav ett nästan helt gratis, med förhoppning att det ska börja löna sig någon gång i framtiden. För att det är ett jobb jag hellre gör än det jag just nu får betalt för.

Så man pusslar och strävar. Visionerar och planerar. Jag har helt klart blivit tvungen att ta till mig den där entreprenörsandan. Men samtidigt så är jag inte egentligen alls lagd åt det hållet. Jag avskyr att tänka ekonomiskt, vad som kan sälja, hur jag ska presentera mig själv för att kunna sälja det jag gör. Men ändå så tänker jag ju förstås konstant på hur jag ska ”monetize”, samtidigt som jag är rätt dålig på det… fattar t.ex. inte att ordna tävlingar på bloggen eller hitta på olika marknadsföringsidéer.

Skulle jag vinna på lotto skulle jag också (som Peppe) sitta och skriva (skönlitterära) böcker på heltid och illustrera dem (och andras böcker gärna också). Men jag skulle kunna lägga mer tid på alla projekt. Inte behöva jobba på kvällar och helger. Det drömmer man ju om att slippa. Egentligen är jag lite glad över att pengarna är slut på universitetet, för då kan jag glömma att hänga mig fast där. En sak mindre att sätta energin på. Jag får ändå inte plats där (och jag har egentligen aldrig heller velat jobba på universitet).

Det jag är oroad över är att bli helt arbetslös. Det gick inte så bra förra gången, jag fick inget arbetsmarknadsstöd pga att jag sökt forskarstipendier, och att jag fick in c. 100-200 euro per månad för frilansjobb. Man lever inte på det. Jag borde ha slutat helt med forskning och frilansande. Bytt jobb helt alltså. Och där satt man och fyllde i en blankett över vilka kompetenser man har (teckna, skriva) och kände hur det inte fanns en chans i världen att de skulle kunna hjälpa mig att få jobb.* Jag måste skapa mitt jobb själv, och därför tvingas jag till entreprenörsskap. Men alla de gånger jag gått på olika företagarrådgivningar poängteras hur otroligt hårt man måste arbeta om man är företagare. All tid går till det! Man måste vara förberedd på att gråta blod! Typ. Måste bilden av företagaren/entreprenören vara sådan? Eller speglar detta igen ”arbetslinjen”?

*Nu tror jag att mina möjligheter är annorlunda jämfört med 2007 då jag var arbetslös hela våren. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut, och min cv ser väldigt annorlunda ut. Jag är inte egentligen så orolig i nuläget, men allt kan alltid skita sig.

Försökt

Posted on by

Har försökt skriva två inlägg i dag om avhandlingsskrivandet, men egentligen kan det sammanfattas så här: %&@%#/&§§&%#.

Bäst att inte vara så explicit i dag (för annars skriver jag sånt som jag ångrar).

Knappa resurser = spel

Posted on by

Alltså den här forskarbloggen av Joffi var bara så bra och träffande att jag måste blogga lite om den.

Skrev så här på facebook när jag delade den:

Skrattgråter. Ångest. Personligen har jag stor lust att slå producenterna på nosen, riva ner kamerorna och flytta till en trevligare ö utan skojiga utmaningar och med mycket paraplydrinkar. Eller kanske man bara borde ta sig tillbaks till fastlandet på en liten farlig flotte?

Ja alltså så är det ju: har man en situation där det finns begränsade resurser (och så är det ju oftast) så uppstår en kamp om dessa resurser med vinnare och förlorare. Det uppstår fält (ankdammar) där aktörerna (ankorna) biter varandra i stjärtfjädrarna för att vinna. Men vad innebär det att vinna? I akademin: att ämnet får finnas kvar, att det finns anställningar, jobb, pengar osv. Men ska universitetsvärlden styras av en kamp om pengar? Jag trodde att det handlade om att göra vetenskap för att gynna mänskligheten osvosv. Men så har jag ju nog från början vetat att det också handlar om ett socialt spel där det gäller att hitta rätt pakter och dra i rätt trådar för att få finnas kvar i spelet (även om jag försöker låtsas om att det inte finns, eller försöker undvika spelet).

Det lustiga är att det är precis detta jag skriver om i min avhandling, men inte om universitetsvärlden utan konstvärlden. Vet inte om det är så lustigt förresten.

Är det bra eller dåligt när en sådan här kamp om resurser uppstår? Det beror ju på vad kampen leder till. Blir resurser jämlikt och rättvist fördelade? Jag antar att man åtminstone principiellt strävar efter rättvisa då det gäller Akademia, men i praktiken… så handlar det om så mycket mer. Personliga kontakter. Status. Överlevnad.

Det som jag funderar mycket på är hur ett ideal om vad som är bra vetenskap eller konst kan finnas samtidigt som detta spel. Jag har inget svar på det. Men det finns ju bra vetenskap och konst. Dessa uppstår säkert både på grund av och trots spelets existens. Ibland bryter sig någon ur spelet. Ibland raserar man reglerna och börjar om.

Ja, det är fascinerande att se på (som det kan vara fascinerande att se på Robinsontävlingen), men inte så roligt att sitta mitt inne i. Och vad vinner vi som människor och som grupp på det?

Läs- och chokladkoma

Posted on by

Kommer ur påsken med en känsla av att jag måste hålla sötsakspaus och att jag inte vill avbryta min läsfrenesi. Satt med en bok i handen i princip alla fyra påskdagar (utom under bilresorna, för börjar må illa då; satt och tänkte på eget skrivande där istället). Läste klart Betvingade (ja, mhmm, visst visst! mera!) och kastade mig sedan direkt på nästa Lisa Kleypas (#2 i Hathawayserien), så det har varit historisk romance hela helgen. Har inte ännu varit besviken på en enda Kleypas-bok! Faktum är att de verkar bli bättre hela tiden då hon knyter ihop äldre rollpersoner med de nya, och en hel liten fiktiv brittisk 1840-50-talsvärld växer fram mer och mer (och det här temat med romer som hon har, det funkar så bra! Samtidigt blir man inspirerad att fundera lite på hur exotisering och främmandegörande funkar i romancesammanhang, mycket intressant!). Samtidigt är de ju som varmt smör, man bara sjunker igenom dem. Simmar. Flyter. Så enkla och mysiga. Ultimat feelgood. Och tänker att det måste vara oerhört svårt att skriva så, för tror att det är lättare att skriva om ångest och trauma (eller lättare att skapa dramatik med tunga teman). Sen har jag tänkt mycket på min egen nummer två. På sommaren ska jag på ett debutantseminarium där man i handledningsgrupper ska behandla några sidor ur ett nytt projekt, och jag har tänkt och tänkt och tänkt (och våndats naturligtvis), på vilka sidor jag ska välja. Skrev ju ett helt skilt råmanus i november som är i samma värld, men den texten har jag börjat fundera på att göra till en serie (alltså teckna den, grafisk roman). Och nu vill jag komma tillbaka till projektet som jag egentligen vill att ska vara min andra bok, och… ja… har en tydlig bild av vad jag vill med den, men har ju inte tid att försjunka i den (avhandlingen är min första prioritet, men sen… sen på våren har jag tid!). Men vet att alla problem löses med att sitta på röven och skriva. Inte grubbla. Så måste planera in några timmar för att läsa igenom att det som redan finns, välja, fatta beslut, bearbeta och skicka in. Även om tanken förstås också får magen att vända sig av nervositet.

Jahapp. Och jag bloggar nu, för har glömt kalendern hemma (förlåt har inte lyckats bli modern och använda mobilens eller datorns kalender, tycker om att skriva in saker med en penna på papper, ser tydligare då). I kalendern finns just nu hela min hjärna och min koll på vad jag ska göra, så sitter vilsen vid jobbdatorn och försöker lista ut vad som är mest akut. Ska jag göra de slutliga korrigeringarna i ”horrorartikeln” (omg den behöver inte justeras mycket mer, den är snart färdig!!) eller börja tänka på hur jag ska slipa klart inledningen till avhandlingen som jag lovat att handledaren ska få asap?

Decisions, decisions. And utter confusion. (och extremt mycket parenteser)

Och det händer så mycket på universitetet nu också, sparkrav, rapporter som ska läsas och kommenteras, visioner som ska utvärderas… så jag slits mellan att lägga tid på att engagera mig i hur universitetet (och konstvetenskap i ÅA) ska se ut i framtiden, och att vara egoist och bara göra mig själv klar.

I dag har jag mest…

Posted on by

… varit irriterad över att inte ha tid att skriva avhandling pga a) undervisade på förmiddagen, b) barnen hemma och sjuka och jag är hemma med dem på eftermiddagen c) jag kan inte klona mig själv och sätta klonen i ett låst rum där hen ska göra klart skiten snabbt och effektivt (av någon anledning anser jag att min klon är en hen).

Men samtidigt har jag faktiskt stulit tid och rumsterat i dokumenten för att ordna upp lite stycken som jag fick feedback för förra veckan, och som måste byta plats i strukturen. Sen insåg jag att jag sparat bort wordfilen till det dokumentet (jag sparar ju allt på två datorer och på dropbox hela tiden och risken finns ibland att man sparar över en nyare version, detta har nu hänt), och hade bara kvar den fräschaste versionen som pdf i min epost, så texten var omöjlig att flytta tillbaka in i moderskeppet (avhandlingen) utan att alla fotnoter och tabeller blev alldeles virriga. Fast sen ska tabellerna ändå uppdateras för ska foga in lite nytt material som jag snart ska skaffa i Hfrs. Så det är liksom ingen idé att slipa på detta före jag varit och materialsamlat.

I dag har jag känslan av att jag jobbar och jobbar men med fel saker och inget går framåt. Men framåt går det nog egentligen, det bara inte känns som framåt. Det känns som för långsamt, och för ofokuserat.

Längtar alltså efter en arbetsdag då jag hinner försjunka i texten och inte bara peta lite här och där i korta sjok. Längtar efter en dag då inte en miljon små saker också måste fixas före jag kommer till försjunkandet och får ha lite flyt. Men jag har blivit bättre på att avhandlingsjobba trots att jag bara har en halvtimme eller timme här och där. Jag har blivit bättre på att byta uppgift och hålla mycket i huvudet på en gång. Men det är också tröttsamt.

Nu måste jag rycka mig från datorn för the children are restless. (och det är jag med, rastlös, otålig och otillräcklig)