En av de saker som är svårast med att både undervisa och forska är att byta mellan de två arbetsuppgifterna. Jag gillar båda, men det är så olika sätt att arbeta att det väldigt ofta är svårt att kombinera, eller göra samtidigt. Har nu undervisat kontinuerligt i två månader och kan helt klart säga att jag inte minns alls (eller okej lite minns jag förstås, men helheten har jag inte koll på mer) vad jag satt och skrev i avhandlingen före ruljansen satte igång. Försökte desperat upprätthålla något slags tidtabell i mars, och inte sugas med alltför mycket i det jag föreläste om och studentkontakterna, men tidtabellen och ordningen sket sig efter ett par veckor (bl.a. för att ungarna var sjuka turvis och där flög avhandlingstiden ut genom fönstret). Det har varit tur om jag lyckats freda en dag i veckan för avhandlingen, och då har jag aldrig lyckats komma in i skrivprocessen ordentligt igen, och de senaste 2-3 veckorna har gått helt till att skriva konferenspresentation istället. Två månader av ett år är mycket. I det här jobbet lär man sig snabbt att månaderna flyger förbi som veckor, veckorna som timmar. En arbetsdag är nästan ingenting.
Och jag har inte någon möjlighet att sitta och skriva avhandling på övertid eller på kvällar. Jag får inte betalt för övertid, och jag har viktigare saker att göra då (familj t.ex.). Jag vet att många får sina avhandlingar färdiga för att de jobbar halvt ihjäl sig något år, men det finns ingen sådan extra tid för mig att jobba. Och vill dessutom inte offra min hälsa för något jobb heller.
Men igår höll jag min sista föreläsning för i år. Ska ännu lyssna på studenternas föredrag nästa vecka (det är oftast väldigt roligt och intressant), och betygsätta deras texter. Så där i början av juni borde all undervisning vara ur vägen. Redan idag har jag mer tid att sätta på avhandlingen. Men det är i det här bytet som det svåra kommer. Att dyka tillbaka in i något helt annat. Att orka ta sig in i det igen. Att hitta lusten att arbeta med det. Att minnas var man lämnade alla trådar. Allt är bara trassligt igen. Men den enda lösningen är förstås att plocka upp en trådände och börja reda ut knutarna. Kanske virka ihop något litet också. Fast jag vet inte om jag vågar ha så stora ambitioner.
Apropå virkning så har vårt kvällselektronikförbud återuppväckt handarbetsbehovet, så igår gick jag omkring med ett halvfärdigt virkningsarbete i nävarna medan jag satt och tittade på vad ungarna sysslade med. De tog TV-lösheten helt bra. Bara att det var inte lika roligt att göra läxorna mer då det inte fanns en spelbelöning i slutänden för sonen. Då var det lite tufft för han surnade till ordentligt just före läggdags. Men samtidigt är det så ljuvligt att se de stunder då barnen leker bra tillsammans. Ingen annan kan få dem att skratta lika långt och länge (och högt, kanhända har jag fått hörselskador) som det egna syskonet.
