Kategoriarkiv: Feminism

Aj jo det är ju kvinnodag

Posted on by

Har läst massor om det i flödena förstås. Upprepar det jag oftast säger/tänker/skriver/känner denna dag. Det är bra att det finns en dag då man tänker lite extra på kvinnokampen och feminismen. Men blommor och grattis för att man har ett kön? Nej tack.

Hittade mitt gamla inlägg för ett år sedan. Skrivet dagen efter kvinnodagen dessutom, haha. Men min ambivalens kvarstår (har blivit ett år äldre dock).

Jag kan t.ex. inte skriva om mig själv i tredje person och kalla mig själv ”kvinna” så som jag ser att många andra gör i sina (blogg)texter. Det känns bara konstigt. Och jag hoppas faktiskt att om andra någon gång skriver något om mig, att de inte kallar mig ”kvinna”, utan helst bara person, eller något som har med yrkesrollen att göra (inte för att jag nu blir sårad eller nåt om någon skriver att Jenny hon är en kvinna som gör si eller så, det känns bara så… obeskrivande och irrelevant; känns ungefär som om någon skrev att Jenny hon är ett däggdjur som gör si och så). Jag vet inte varför jag känner så, men jag identifierar mig inte alls med ordet ”kvinna”. Men så klart räknar jag ju mig själv till den gruppen om det gäller att kryssa i någon ruta någonstans. Underligt va? Men man får nog kalla mig hon. Det är inte ett lika laddat ord för mig. Men jag har inga problem med att förstå att någon vill kallas hen hellre än hon eller han.

Okej nu spårade jag ur här, men ni fattar. Kön är inte någon enkel sak för mig alls.

Crowd sourcing-forskning

Posted on by

För övrigt är det ju en rätt intressant idé att finansiera forskning med hjälp av en Kickstarter-kampanj (som Anita Sarkeesian). Kanske något man kan syssla med i Norden också snart…? Någon som har tänkt på det?

Här kan man se vad Sarkeesian gör med de pengar hon samlat ihop till spelforskningsprojektet! Det hon producerar skulle man ju t.o.m. kunna använda i undervisning (jag har faktiskt en kurs som handlar om bilden i samhället, och tar upp spelvärlden där).

Men seriöst alltså. Är det inte en briljant idé? Gäller ju bara att ha ett tillräckligt uppseendeväckande/intressant/viktigt/roligt/provocerande ämne. Tyvärr kanske det inte funkar lika bra för vissa ämnen. Men kan man inte göra sin forskning intressant, så varför göra den? Jag är rätt säker på att det finns sätt att forska om precis vad som helst och göra det så intressant att folk vill betala. För forskning ska väl vara intressant?

Samtidigt: här har staten och samhället ett ansvar att stöda viktig forskning. Men så som staten ”stöder” universiteten just nu så är det väl bara en tidsfråga innan de mer driftiga forskartyperna börjar samla pengar genom crowd sourcing… Men det verkade på hösten som om det ännu fanns vissa juridiska problem i Finland med att samla pengar så här? Hittade dock nyligen denna sajt. Jag ser ett problem: är Finland för litet för att folk ska lyckas samla tillräckligt för sina projekt? Det idealiska vore ju att nå ut globalt med projektidéer, för då är möjligheterna större. Samtidigt är konkurrensen större.

Det blir intressant att se hur detta utvecklas (säger jag både som kulturfältforskare och konstnär – whoa, kallade jag mig själv just konstnär? Jaja, det är bara lättare som paraplybegrepp, istället för att räkna upp alla saker jag gör).

Bekämpa vanmakten

Posted on by

Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.

Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.

En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.

Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.

Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.

Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.

Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.

Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.

OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.

Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur:

Modet!

Posted on by

Tittade på inslaget med Astrid som protesterar mot den sexistiska bilden i skolan, och blev alldeles rörd. Det är så modigt och fint att hon lyfter fram detta. Tänk så mycket man bara skämtar bort, haha pojkar smygtittar på flickor i toaletten, det är väl ingen big deal. Men som denna oerhört smarta människa säger så är det en liten del av något stort. Synd att jag själv aldrig vågat höja rösten i den åldern. Det fanns massor av skit på högstadiet som jag och många andra mådde dåligt av. Men jag hade inte kunnat formulera vad som var fel, och visste inte ens hur eller till vem man kunde ha fört fram sin protest. Man bara antog att ingen skulle bry sig och att det var bäst att bara hålla ut och försöka ta det med humor. Hoppas det är lättare nu. Viktiga budskap kan spridas snabbt på nätet t.ex. Unga vet kanske mer om sociala maktstrukturer, och har ord för att definiera vad det är som pågår. Eller jag hoppas det i varje fall…

Uppdatering: men nätet är ju förstås också en plats dit mobbning kan sprida sig… och i inslaget blir det ju smärtsamt tydligt att protesten inte alls förstås på skolan, och att den poäng som Astrid vill föra fram faktiskt inte är självklar. Det är minst sagt deprimerande.

Från ekonomiska män till SF-klassiker

Posted on by

Före jag loggar ur nätet inför veckoslutet (kommer att  vara borta från datorn… kanske jag mobilbloggar något snabbt men vi får se), så tänkte jag bara skriva om ett par böcker som är aktuella för mig den här veckan.

Fräste igenom Katrine Kielos Det enda könet för att få mig en lite mer populär vinkling på ekonomi. Boken har underrubriken: Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin. Den var väldigt enkel att läsa. Och underhållande. Men ibland kanske lite onyanserad och tillspetsad (det blir ju mer underhållande då). Men hon tar upp många av de frågor som också är aktuella i min forskning, nämligen hur det ekonomiska tänkandet blivit hegemoniskt, och hur det påverkar uppfattningen om vissa yrken, i mitt fall konstnärssyrket. Könsaspekten är viktig eftersom kulturbranschen genomgått en sk. feminisering: fler kvinnor har kommit in i branschen och därmed har dess status sjunkit (och det finns inga pengar där mer, jag går inte djupare in på orsak och verkan och korrelation här nu). Kielos förklarar hur det kommer sig att kvinnor (generellt) inte förväntas bry sig om pengar, eller arbeta inom yrken där lönen inte är det viktigaste, och vad detta har för effekter på uppfattningen av världsekonomin. Teorin om den rationella, ekonomiska mannen är också intressant, eftersom jag ser honom spöka i många samhällsvetenskapliga teorier som jag använder. Så jag kommer att återkomma till Kielos bok, eftersom hon ger mig lite bättre förståelse för helheterna, och för hur jag ska tolka de ekonomiska teorierna. Så jag rekommenderar verkligen boken för alla dem som vill förstå det ekonomiska läget bättre idag och som är intresserade av ett bredare perspektiv på det hela som tar kön i beaktande.

Sen fick jag äntligen min ”credit” i Audible igår. Jag gick med för ett par månader sedan och har nu hunnit ladda ner tre böcker. Igår kväll laddade jag ner en SF-klassiker: Ender’s Game av Orson Scott Card. Jag har haft djupa fördomar mot den, pga att jag läste om författaren på nätet härom året och han verkade vara ganska asig som person. Men samtidigt så har jag vetat om att jag borde läsa Ender’s Game, för att den är så hyllad. Så igår lyssnade jag ungefär 45 minuter på den (samtidigt som jag nattade A, oh joy, det funkar!! man kan ha lampan släckt och bara ligga bredvid henne och hon har tråkigt så hon somnar och jag får läsa!). Och den är bra. Verkligt bra. I början i varje fall. Men jag börjar också misstänka att jag faktiskt har lättare att ”läsa” ljudböcker… det kräver liksom mindre ansträngning av mig. Jag kommer lättare in i handlingen, snabbare. Förstår bättre. Kanske jag är lite mer auditiv än jag trott. Dessutom så funkar det perfekt ihop med att rita (fast har inga ritjobb just nu). Så vi ska se hur snabbt jag kommer igenom den. 11 timmar. Sen kommer mer fullständig rapport! Någon annan som läst den?

Mera om tafsning och kroppen

Posted on by

Maggie länkade till den här bloggen på mitt tidigare inlägg om kvinnlig kropp och att bli utsatt för fysiska övergrepp.

Fick mig att tänka mer på mina egna erfarenheter med tafsning. När jag var tonåring var jag lång (i jämförelse med pojkarna som inte hade vuxit till sig ännu), inte tjock precis men mullig, kraftig, lite finnig, täckte mig i stora bylsiga kläder och undvek in i det sista att se ”sexig” ut. Jag vet inte precis varför. Jag skämdes nog för hur jag såg ut, skämdes för att vara en kropp. Men samtidigt har jag alltid varit en fysiskt avslappnad person, jag rör mig fritt så att säga, men det ser ofta mer manligt än kvinnligt ut (t.ex. sitta med benen brett isär, ta plats osv. HÄR är en intressant länk om det). Tror att det mest berodde på att jag ville undvika att bli sexualiserad och objektifierad, men det ledde förstås till att de pojkar jag själv var intresserad av inte heller såg mig som särskilt tilldragande. Så det var ytterst sällan någon tafsade på mig – som tur. Men ändå så drogs man med känslan, varför vill ingen tafsa på mig? Är jag så ful? Vilket är en alldeles grotesk känsla. Ibland kunde man också ana att vissa män stötte på en för att de trodde att det var enklare att belägra en osnygg flicka… för att inte tala om de äldre männens blickar förstås, som man nog kunde råka ut för trots tappra försök att utplåna sin kropp med klädlager.

I tjugoårsåldern slappnade jag så småningom av lite mer, ville vara attraktiv ibland, och vågade känna mig lite snygg. Jag gick dessutom väldigt mycket ner i vikt vid 23-årsåldern, pga min tarmsjukdom. Och när jag fick medicin för det, såg jag både smalare och friskare ut än på länge.

Just då lyckades jag tappa bort mina glasögon. Jag var utan glasögon i ett par veckor och var under den tiden ute på lite fester och krogar (jag var ju studerande!). Det var en extremt märklig upplevelse att vara på en krog som var känd som ”köttmarknad” och plötsligt vara väldigt attraktiv. Jag tror jag blev ”antastad” ungefär en gång var tionde minut eller något liknande. På riktigt.

Vissa fick man ju avvisa lite bryskare, eller i varje fall tydligt, men i några fall så började jag experimentera lite. En kille som tafsade mig på rumpan tafsade jag tillbaka på, typ ett ordentligt klatsch på skinkan (herregud I can’t believe I’m writing this). Han såg rätt förvånad ut. Så bytte vi några ord, och jag sa att det inte är så värst trevligt att bara ta på folk så där, hur kändes det för dig? Jag minns inte vad vi sen pratade om, men situationen var inte på något vis hotfull, och kommunikationen fungerade plötsligt väldigt bra. Så med en ärlig, men skämtsam, vänlig, överseende men självsäker ton lyckades avvisningarna bäst (inte så lite specifikt det). Hoppas kanske att någon också tänkte om med det där att ta på främmande kvinnor när de hade mött mig (I wish). Men har man som kvinna vuxit upp snygg/vacker/attraktiv så förstår jag verkligen att man tröttnar efter en livstid av att vara den tillgängliga kroppen, och att det dessutom är meningen att man ska gilla läget.

Men man kan ju bemöta det på olika sätt. Spelet ute på ”marknaden” är annars något väldigt märkligt och intressant (med tanke på att jag just nu håller på och studerar in lite spelteori så som den använts i ekonomi så…). Man kan ju säga att det finns en uppsättning ”regler”, men man vet aldrig om alla känner till dem, vilka mål människor har (ett ligg, eller hitta den stora kärleken), om de är skickliga på spelet eller kan taktikera rationellt, vilka känslor eller idéer om kön och identitet som styr osv.

När jag tänker på situationen i baren som jag just skrev om, så finns där massor med faktorer hos både mig och de män som jag råkade ”stöta på” (eller vem stötte på vem?) som är helt unika, så att förutsäga hur dessa situationer kan gå är omöjligt. Man kan heller aldrig veta vem det är man träffar som man kan kommunicera med, eller när det blir ett knytnävsslag i ansiktet. Men man kan kanske göra informerade gissningar… Och agerar man t.ex. inte fördomsfullt själv så kan man råka illa ut. Man måste gissa vad andra vill och är kapabla att göra för att skydda sig själv. Det är en djungel där ute…

Uppdatering: med min sista kommentar ”att man måste skydda sig själv”, menar jag naturligtvis inte att offer för våld får skylla sig själva. Att skada någon annan för att den sagt nej är alltid fel, och all skuld finns hos den som slår. Ville bara vara tydlig på den punkten. Det är förstås också fel att kvinnor alltid måste tänka på den här aspekten, att de inte kan känna sig trygga: det är också ett förtryck. Rädslans geografi…

Ja så är det

Posted on by

För er som av någon märklig anledning inte ännu hört talas om den här bloggen, så länkar jag dit. Lady Dahmer tar gång efter gång upp intressanta och viktiga feministiska teman. Till exempel det här inlägget som hon skrev i dag om att icke-feminina kvinnor upplevs som hotfulla. Hon beskriver en ganska alldaglig händelse i en bar, och jösses vad jag känner igen mig…

Nu är jag ju inte ute i barer så ofta mer pga ungarna, och att jag inte har lust. Men jag har ju levt ett tag och upplevt det ena och det andra. Hade kanske hunnit glömma en hel del redan också… en hel del som just har att göra med att uppfattas som mindre feminin. Nu tycker jag ju själv att jag har mina ”feminina” sidor också, och behagliga (alltså jag är väldigt snäll, men jag har mina gränser), men jag brukar inte vara behaglig mot folk som beter sig obehagligt mot mig. Och det får man sota för ibland.

Minns t.ex. en incident då jag försökte visa med kroppsställningen att en man var för påträngande (just när man satt i ett gäng i en bar, med en del okända människor, jag vände ryggen mot honom) och han blev frustrerad och tog strypgrepp på mig och stack sedan iväg före någon hann säga något. Det är obehagligt nog med fysiska angrepp, men jag får dessutom total panik av att ha händer runt halsen (typ black out panik adrenalin horror). Han blev förstås utkastad ur baren då vi klagade om det. Men det är inte enda gången som män blir arga, illa till mods, rädda, konstiga, frågar ut en (ganska ofta har jag fått frågan om jag är lesbisk t.ex. om jag verkar ointresserad av någon man) osv. för att jag inte betett mig tillmötesgående och snällt och behagligt (och dessutom är jag stor och osnygg och kan vara högljudd ibland och kan ta plats). Överhuvudtaget fick man ta MASSOR av skit från män i barndomen, tonåren och som ung kvinna. MASSOR. Det är ett mirakel att jag inte hatar män. Och det beror på att jag ser män som individer, och vissa av dem är helt ljuvliga och jag har många fantastiskt goda manliga vänner. De flesta män är trevliga… men man undrar varifrån all skit kommer. Det ligger ändå något äckligt i våra kulturella föreställningar om manlighet och kvinnlighet som gör att när någon inte passar in, så är det ok att säga vad som helst åt dem, eller t.o.m. bli våldsam och tappa alla koncept när det gäller artig och social samvaro.

Jag tänker att jag borde skriva oftare om sånt här, men jag har kanske hunnit glömma. Jag har levt i ett harmoniskt parförhållande i tio år, och har små barn. Jag träffar inte så mycket nya människor mer. Men som ung så var det inte mycket som förvånade mig, inte ens det där märkliga sjuka stryptaget. Det var ju sånt som man kunde vänta sig. Sjukt att jag tänkte så då. Men jag var nog arg också då (jag var kanske 19-20 när det där hände), och jag tog ingen skit. Ta ingen skit säger jag bara. Jag älskar mina sk. maskulina sidor, och numera älskar jag också att jag är lång och stor. Större än livet liksom, haha.

Fittrevolt i Kulturtimmen i dag

Posted on by

Jag var nyss i svenska YLE här i Åbo och pratade med Sebastian Bergholm om Pussy Riot-fenomenet. Inslaget kommer i dag på Kulturtimmen! Och imorgon ska ju domen falla. På Const finns många intressanta länkar. Anna-Lena Laurén skrev en bra artikel igår. Och här finns ett av försvarstalen på engelska (eller closing statement som det heter på engelska, kanske inte samma som försvarstal).

Jag pratade om Pussy Riots handlingar som konst och relaterat till feministisk konsthistoria och performancetraditionen. Som alltid har jag ingen aning om det jag sa var vettigt, men samtalet löpte alldeles bra. Och det var skoj att prata om temat. Jag skrev ju faktiskt min magisteravhandling om konstnärliga provokationer, så det här var helt min grej, även om jag inte annars engagerat mig så mycket i just Pussy Riot.

Min åsikt är att det bästa med deras handlingar har varit att människor utanför Ryssland får viktig information om förhållandet mellan kyrka och stat där, och att deras rättssystem är helt absurt. Det är inte ett rättssystem, det är en charad. Men som Laurén skriver så har deras mycket viktiga och väl uttänkta budskap kanske inte riktigt nått fram i hemlandet, det samhälle de på riktigt vill förändra.

Som förälder så tycker jag ju också att det mest fruktansvärda med hela saken är att några av personerna som nu är häktade inte får träffa sina små barn. De har tagit stora risker och fått offra mycket för det här…

Uppdatering: Intervju med den fjärde medlemmen i aktionen finns på DN. Mycket belysande och intressant. Och sen kom jag ju på den där ena saken som jag tänkte jämföra Pussy Riot med: Guerilla girls… de har gorillamasker och gör aktioner mot konstvärldens sexism. Helt klart lite besläktade fenomen. Men det förblev nu osagt…

Radioälsk

Posted on by

Måste bara uttrycka min stora förälskelse i radiokanalen Basso. Ibland spelar de lite väl mycket rap, vilket inte är min favoritgenre, men det kan finnas pärlor där också iofs. Och folk (läs killar) pratar avslappnat med ett rätt kryddat ”grabbigt” språk, men whatever. Men alltså just nu! De ska klämma in det bästa av eurodance från 90-talet på en kvart, och programledaren är entusiastisk på ett så sympatiskt sätt. Och det bästa är att de har inte spellistor utan programledaren dj:ar och det är den enda kanalen där man kan höra långa danceremixar osv. Av reklamer och praten att döma så tycks kanalens målgrupp vara unga (finska) män… men den passar mig precis. Men när jag tänker på det har jag samma lite märkliga genderbendupplevelse då jag knarkade tidskrifter på 90-talet och hälften av dem var lifestylemagasin för män… minns någon Details? Älskade den… Handlade mycket om musik och kultur och intressanta typer (främst män kanske) bl.a. men så slapp man sminkreklamen och bantningstipsen. Googlade den nu och ser att den ännu finns, och ser fortfarande intressant ut! Måste kanske börja hänga på deras webb nurå…

Ja så. Jag är verkligen inte en girly girl. Tänker så att jag plockar det bästa ur alla världar. Och det är också därför all polarisering och polemik i könsdebatten som har som mål att öka klyftan mellan ”manlighet” och ”kvinnlighet” gör mig rasande. Förbannad. Jag kan inte välja sida. Jag kan inte klassificera mina personlighetsdrag eller intressen som kvinnliga eller manliga. Jag gillar vissa saker som generellt anses vara manliga och vissa saker som anses vara kvinnliga. Jag har t.o.m. svårt att kalla mig själv ”kvinna”, men inte är jag ju en man heller.

Vad jag kan se så finns det ingenstans på Bassos webb någon text om att det skulle vara en ”herr”kanal. Den tycks bara vara skapad av killar, och de verkar anta att det främst är killar som lyssnar. OK så. Det är en kommersiell kanal och vem som helst får lyssna, så man kan inte börja kräva att de ska vara mer ”jämställda”. Tvärtom så tycker jag ju att det är skönt att de spelar den musik som inte spelas så mycket i mer ”populära” kanaler och att det inte finns pratprogram om familjeliv eller konsumtion eller lifestyle liknande. Igår morse sa programledaren att den här veckan ville de diskutera hurdan den finska mannen egentligen är i dag. Så sånt förvånande kan det plötsligt dyka upp i snacket. Intressant. Vill verkligen höra vad de säger… men främst vill jag att de ska fortsätta spela bra musik.

Kvinna?

Posted on by

Jag har aldrig riktigt varit en stor anhängare av kvinnodagen. Det enda som är bra med den är om man lyfter fram personer och organisationer som gör viktigt globalt humanitärt arbete. Men att t.ex. ge blommor eller bakelser åt folk för att de är ett visst kön? Vah?

M. Lindman reagerar på Hbl:s artikel från igår om vad några killar skulle göra om de fick vara kvinnor en dag. Jag orkade inte själv formulera mig igår. Läs någon som gjorde det bra.

Kan ju säga som personlig erfarenhet av att ha varit någon form av kvinna nu i snart 34 år (och har t.o.m. fött barn). Jag vet inte vad kvinnor är, hur man enkelt kunde definiera det. Jag tycker att orden ”femininitet” och ”maskulinitet” är konstiga. Jag känner mig inte som mer eller mindre kvinna nu än vad jag gjorde när jag var 12. Jag definierar mig knappt som kvinna. Det är en försvinnande liten del av min identitet jämfört med en massa annat som jag sysslar med eller är, som en massa andra människor, oberoende av kön, också sysslar med eller är…