Ett nytt gästblogginlägg av Annika (se en presentation av henne här!):

När jag flyttade till Nederländerna räknade jag inte med att jag skulle lära mig minst lika mycket om asiatiska kulturer som jag lärt mig om Holland. Men eftersom mitt boendearrangemang är vad det är (dvs. något lustigt men väldigt typiskt för Holland) bor jag i ett garrage ombygt till en lägenhet.

Mina grannar i det egentliga huset består av ett ständigt växlande internationellt kollektiv av studerande och doktorander. Just nu bor där tre från Indonesien, två från Pakistan, en indier, en italienare, en tysk och en turk och nu två spanjorer. Dagens inlägg kommer från de  gemensamma middagarna vi har en gång i veckan.

Vi talar ofta om kulturskillnader, och jag har tagit för vana att rakt ut fråga om deras åsikter vad gäller kvinnors rättigheter, rasism, dagens politik. Jag frågar av ren nyfikenhet och med en genuin önskan att förstå andra perspektiv. Till min glädje har de framförallt de muslimska medlemmarna av husgemenskapen uttryckt sin uppskattning för våra diskussioner, vilket jag tolkar som bekräftelse för att jag inte förolämpat dem med mina direkta frågor. Framförallt vår nyaste pakistanska förstärkning är en underhållande man som sjunger högt medan han lagar mat, talar med en accent som är nästan obegriplig för mig och har ett stort behov att dela med sig sin kultur. De flesta av hans berättelse är snarast kuriosa, men jag medger att jag blevt rätt överraskad då jag fick veta att många pakistanier tror att 11 september-attackerna är fiktivt drama.

Min pakistaniska granne förklarar saken ungefär så här: ”de [lokala pakistanier] kan inte förstå att man kan kämpa mot en man med gevär [läs USA]genom kasta stenar [läs flygplan]. Dessutom tycker de att det är suspekt att det finns filmmaterial av händelsen.” Vår diskussion gick vidare till hur européer ser på attacken. Jag försökte förklara att det är stor skillnad mellan hur amerikaner och européer upplevede attacken, men jag slogs också av tanken av hur stereotypt jag blev tvungen att gruppera hela Europa under en åsikt. Och jag antar att min diskussionskamrat kanske kände likadant.

Det är kanske här som svagheten ligger då individer möts och disskuterar kultur. Man jämför och talar men som representant för sin egen kultur är man också tvungen att generalisera och förenkla. Man ombeds förklara de extrema elementen, de är ju trots allt de som sticker ut utåt, även om man inte själv nödvändigtvis har en aning om hur somliga i ens kultur tänker.

Våra gastronomiska kulturutbyten fortsätter, och kanske de är de mer vardagliga kutymerna som lär oss mer. Den europeiska delen av huset får ständigt påminna om avfallssorteringen, medan den asiatiska sektionen introducerar sång och musik i vardagen. De sjunger och spelar musik nästan varje gång jag går förbi deras kök. Vårt hus är som ett mikroskopiskt färggrant Istanbul där öst möter väst, mitt det renginga och och ofta gråa Holland.

Det händer sig ibland att jag druckit mig smått berusad och att detta skett då jag redan varit trött och irriterad. Vid sådana tillfällen har jag en dålig ovana att blir ännu mer envis än vanligt och dessutom nästla in mig i debatter utan utgång. Jag ber pro- och retroaktivt om ursäkt för mitt beteende till alla som vittnat detta.  Emellertid, fann jag mig åter i denna situation för inte så länge sedan och även om jag inte vill rättfärdiga min undermåliga debatteknik tycker jag att debatten i sig själv var intressant, låt oss säg ur ett genusperspektiv.

I korthet träffade jag på en bekant (kvinna) som klagade på att hennes handledaren (man) för hennes doktorsavhandling  gav henne för lite och för dålig handledning. Handledaren i fråga är en framstående vetenskapsman och vi var bägge överens om att det inte rådde brist i hans kunskaper i sig. Problemet låg i att han dels hade för bråttom och dels i att han ”svävade uppe i de blå och har inte kontakt med vardagen och de praktiska problemen”.

Jag kände stor sympati med min bekant, detta är ett vanligt problem som man ofta hör bland doktorander. Men samtidigt tycker jag att man också kan se saken ur handledarens perspektiv och att man som doktorand har all rätt och oftast möjlighet att åtgärda saken. Man måste lära sig att ”handleda sig hanledare” eller ”manage you manager” som det heter. Om det är något du vill ha eller är missnöjd med är det din sak att kommunicera detta till din handledare/chef. Handledare är inte tankeläsare, de är sällan utbildade i ledarskap, hur skall de kunna veta dina behov i alla tänkbara situationer?

Min bekant tyckte dock inte alls som jag. Enligt henne låg det inte i hennes natur att kräva något av någon annan. ”Min stil är vänta på brödsmulorna som blir över och sedan samla ihop dem och sammanfoga dem till bra forskning. Det är vad jag är bra på.” Detta var en kvinna som alltså helt klart trodde på sina förmågor, men som enbart accepterade handledning och råd hon blev erbjuden. Jag påpekade att hon inte nödvändigtvis kommer att klara sig i konkurrensen med en sådan attityd, varpå hon ryckte på axlarna och sade att i så fall är vetenskap (trots att hon älskar den) inte för henne. ”Jag kan bara inte gå emot min natur och min moral.”

Normalt skulle diskussionen kanske varit över nu, men nu var jag ju både smått berusad och trött, så jag fortsatte envist. Var inte just detta ett exempel på en patriarkal värld där män och kvinnor hade olika uppfostran och därför olika tankar om vad de var berättigade till. Är det inte enbart naivt att tro att vetenskapsvärlden ger erkännelse bara man är tillräckligt bra, smart och flitig? Det finns ingenting som tyder på att världen är rättvis, snarare är det så att snälla barn väntar och blir utan. Man behöver inte gilla spelets regler, men ända sättet att ändra dem är inifrån. I detta fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att vara pragmatisk, och berätta för handledaren vad man behöver helt konkret.

Till slut var jag utmattad av alla argument, men hon gav sig inte. Senare kom jag på, att måhända motviljan att kräva kvalitativ handledning är symptomatiskt för något mer personligt
än kampen mellan könen. Måhända var detta en defensmekanism för rädslan att (miss)lyckas. Paradoxalt finns det ju många som själva lägger krokben för sin egen framgång. Kanske
vill man bekräfta känslan att man inget duger till, kanske är man rädd för vad följderna blir om man trots bästa försök misslyckas. Det är alltid lättare att lägga skulden på andra (t.ex. handledaren) än att själv ta ansvaret för sitt eget liv, sina egna val.

Idag (13.10) ”firas” dagen för misslyckanden och jag erkänner att jag misslyckades totalt i vår debatt. Men det hindrar mig inte att kasta mig i sociala situationer i framtiden (helst dock inte trött och berusad) och hoppas på bättre framgång!  Det är inte moraliskt fel att kräva handledning!

Jag vet att jag tillhör minoriteten vad gäller den allmänna opinionen. Och jag vet att detta är ytterligare en fråga (utöver barnuppfostran) i vilken man helst inte skall
uttala sig före man har ”egen erfarenhet om saken”. Det gäller stadsplanering. Nej, jag äger inget egnahemshus eller mark men jag tycker ändå att jag hört lite för mycket jomande vad galler stadsplaner.

I princip gillar jag det nordiska välfärdssamhället där staten lägger sig i lite överallt i allt från vapenlicens till sysselsättning för arbetslösa. Men när det gäller valet på
husfärg eller antalet våningar på egnahemshuset man bygger på sin egen tomt, börjar en liten röst inom motsatta sig om att det går för långt. Jo, jag fattar nog motiveringarna om att man genom stadsplanering får enhetliga bostadsområden. Sålunda kan alla välja hurdant område de vill bo i utan att vara rädda för att området blir något annat fem eller tio år senare. Dessutom beundrar utländska arkitekter Finland för att arkitekturen är så enhetlig och estetiskt lugn i våra bostadsmiljöer. På riktigt! Våra bostadsmiljöer är inte till för utländska (eller inhemska) arkitekter. Vidare berättar fredagens Hbl (5.8, artikeln fanns tyvärr inte online) om personer som blivit illa till mods för att stadsplanen ändrats. Och jag kan flera andra historier om envåningsområden som antingen ändrats tio år senare eller om någon i grannskapet som fått speciallov för att bygga högt.

Problemet är inte att staden lägger sig i. Ta t.ex. tvångsinlösningar av mark för motorvägar, höghus eller strandpromenader. Beroende på vilka kommunalfullmäktige vi valt in (plus det välkända faktum att byggnadslov som känt skamläggs av djupt rotad korruption) kan enskilda beslut vara antingen bra eller dåliga. Det får vi helt enkelt stå för. (Hurra for Mattbys strandpromenad som är flitigt använd och bringar fler glädje än sorgen den utlöste hos de som miste sin mark.) Problemet är att stadsplaner är till den grad detaljerade att de befogar över byggnadsmaterial, takformen ja t.o.m. var takfoten skall stå. Sådana stadsplaner ger upphov till felaktiga förväntningar, avundsjuka och skaver enligt mig på vår konstnärliga yttrandefrihet! Låt folk bygga som de vill! Då finns det inga förväntningar om att grannskapet förblir sig likt genom årtionden. Ingen behöver blir avundsjuk på grannen som fick speciallov för att bygga i trä, eftersom alla kan få bygga i trä! Det är helt onödig i-landslyx att tro att det spelar någon roll om man bor i ett envånings- eller tvåvåningsområde. Lite diversitet har aldrig skadat någon.