I dag får jag syssla med bara avhandling. Men före det måste jag anteckna bort andra tankar. Promenerade från skolan till Arken igen och fick en idé till ett konstprojekt på vägen. Ska lägga den bakom örat. Tillsammans med alla andra idéer (när kommer den där 36-timmarsdagen?). Men jag har ju lovat en kompis och mig själv att vi ska ha konstutställning tillsammans år 2020. Jag har inte glömt det (hälsningar till KW bara!). Så det är ju bra om man är tidigt ute med idéer.
Men vinkar adjö över helgen. Ska på något oerhört kul och spännande: skrivretreat. Första gången jag gör något sådant. Ser framemot att sitta med penna och papper i en vacker miljö och sen få prata och prata med nya spännande människor.
Den här fina kungliga figuren finns på min promenadväg till jobbet. I ett fönster står hon med wobblig hand.
Neil Gaiman håller tal åt nybakade Arts-studenter… Hans bästa råd, lånat av Stephen King, är att inte glömma att njuta när det går bra. Och en massa andra bra råd om att vara frilansare kommer också. Enjoy!
Härregud vad jag får lust att måla när jag ser denna konstnärs ljuvliga stil (även om jag får lite hipster/modernacoolamänniskor-ångest av dem också)! Hon gör precis det som jag ibland suktar efter (måla porträtt av alla som jag känner typ), om man bara hade de där klonerna av sig själv alltså. Kanske jag kan gräva fram tid att måla mer igen så småningom… först ska en bok illustreras färdigt, och det är iofs också tillfredsställande. Pust. Alla målningar som man har inne huvudet som inte har hunnit ut ännu dock… sprickkänsla…
Tänkte att jag skulle skriva något bitterkomiskt om att jag tvångsfastar i dag och måste dricka djävulens dryck Phosphoral för att driva ut allt mitt innehåll… men så ville W göra påskpyssel och vi hade sen så roligt och tyckte resultatet blev så uppiggande att man ju inte kan vara sur mera (och imorgon ska jag njuta för fulla muggar av den där lilla torra skinkmackan man får på sjukhuset efter undersökningen, och sen ska jag äta lunch, och njuta! Och äta typ choklad, ojojoj… det ska bli fint).
Vi målade fritt med akryl på några papper:
Sen klippte vi ut ägg i olika storlekar:
Sen sydde jag ihop dem och hängde upp dem i fönstret:
Det blev väldigt många fina ägg… Vi välkomnar våren med färg!
(Alltså jag fattar inte. Hur kan det finnas folk som frivilligt svälter sig? Mat är livet.)
Såg The Hunger Games igår men hinner inte skriva något längre om den. Men det var en mycket underhållande film som hade detaljerna och stämningen precis rätt. Distraherades dock av folk som satt och småpratade genom hela filmen + att jag druckit en stor blåbärsfruitie före och fick sitta och tänka på kroppens behov och begränsningar sista timmen.
Men i dag är ungarna hemma, den ena mer sjuk än den andra. Jag har jobb som jag måste göra ändå pga undervisningen som jag liksom måste fortsätta med ändå (man är ju så oersättlig), en deadline som kommer i slutet av veckan och en ansökan att fixa, och lite annat smått och gott som måste fixas just denna vecka, så det blir inte mycket blogg. Är dessutom lite låg på blogginspiration just nu… så vi ses när jag kommer ur svackan!
Slutligen. Ska köpa biljetter till Bobby McFerrin. Är det väldigt nördigt? Jag har bara en sådan vördnad för vad vissa kan göra med kroppen så jag måste ta chansen att höra honom live på sommaren. Här är en video som han medverkar på tillsammans med en otrolig dansare (cirkulerade på fb för ett tag sedan):
Igår såg jag dokumentären om Scott Walker på YLE Teema (finns bara kvar några dagar till på Areena!). Fastnade liksom framför den. Och när den var slut så var man ju helt omtumlad.
Först fattade jag ingenting, det var ju nästan lite som en parodi (har man sett Spinal Tap är man evigt skadad när det gäller rockumentärer och klipp från 60-talet osv.). Men långsamt insåg jag att den här killen finns bakom en massa ljud som jag gillar, trots att jag inte visste det om det. Brittisk pop och rock är ju liksom genomsyrad av den här mannens musik. Ta t.ex. Goldfrapps första album och sången Utopia (en av mina favoritsånger är det nog).
Ja så jag får erkänna jag kände inte till Scott Walker, men gör heller inga anspråk på att veta allt om musik, så so what, nu har jag ju något nytt och fint att upptäcka. Måste lyssna igenom allt på Spotify (och har nu börjat med hans album Scott 3)… Det ska bli intressant… det nyare stoffet kändes minst sagt pretentiöst och utmanande, men jag är fascinerad av allt som balanserar på gränsen mellan det normala och acceptabla och det konstiga och obegripliga.
Det som också slog mig när jag såg dokumentären är hur den på ett intressant sätt belyser den kreativa processen. Walker säger att han inte vill tvinga fram något, att det inte blir bra då. Läste nyss en HS-artikel (på finska alltså) om att forskning kanske skulle tjäna mer på att de som sitter och tänker och ska kunskapa skulle ta det lite lugnare och inte tvinga fram produkter. Hjärnan behöver tid att behandla information, att lära sig tar tid, att tänka stora komplicerade tankar kräver lugn och ro. Walker säger nog också att han kunde ha varit lite snabbare ibland, men hans långsamhet verkar också delvis ha orsakats av yttre krav och press. Men samtidigt så säger han att det helt enkelt går långsamt för honom att skapa. Själv tycker jag också att jag bara blir långsammare hela tiden. Men kanske det är för att uppgifterna blir svårare och för att man ställer högre krav på sig själv. Man har höjt ribban helt enkelt. Hjärnan blir ändå inte mer effektiv för det.
Och NU ska jag alltså ta mig tillbaka till avhandlingen. Måste bara skriva ur mig det här som Teema-dokumentären (BBC:s var det förstås ursprungligen) planterade i mig…
Nästa vecka ska jag börja undervisa igen, och ska börja med konstens historia från franska revolutionen ungefär. Kunde inte låta bli att bifoga lite inspiration åt studenterna i påminnelsen om kursstarten för att vi ska komma in i rätt stämning på föreläsningen:
Hoppas de inte blir alltför peppade bara, kommer nog inte att ta med bakelser och sidenskor eller små söta hundar till föreläsningen, utan massor av bilder… men Marie Antoinette kommer nog att figurera en del, så helt falsk reklam är det inte.
Igår var jag dessutom på forskarsemi och blev väldigt peppad av det också. Det som jag insåg (igen) var att också en avhandlingstext kan vara dramatisk. Också vetenskapligt skrivande är berättande, och ska, bör fånga läsarens uppmärksamhet. Det fick gårdagens seminariehållare fram bra, för jag blev väldigt intresserad av hennes ämne, trots att det är långt från mitt. Det här ska jag jobba med i dag, fundera lite på mitt berättande i avhandlingen. Mitt eget ämne är underligt saftigt och kontroversiellt SAMTIDIGT som det riskerar att bli urtrist (statistik, organisationer, hallå!). Jag vill inte vara skyldig till att producera något som ingen orkar läsa. Tänker ju på lite samma grej med Bildbindaren (jag återkommer till hur redigeringen går senare, just nu väntar jag på redaktörens kommentarer, vilket är ett väldigt avslappnande skede).
Berättande alltså. Det känns som kärnan av allt. Och jag vet att det upprepas överallt nu att man ska ha en story på alla ställen, reklam ska vara storytelling och det ena och det andra ska säljas med narrativ osv osv in absurdum. Men i det jag håller på med så råkar det faktiskt vara centralt. När jag kom på det så blev jag lite nykär i konsthistoria igen. Där finns det smaskiga historier, allt från gräddbakelser till giljotinering.
Roligt att märka att folk googlat Björn Landström och Tord Nygren för att komma hit! Båda dessa är bland mina favoriter. Tänkte att jag skulle lägga upp fler inlägg om illustratörer. Här kommer en som jag gillade som barn (och tror jag har nämnt henne tidigare också): brittiska Jane Ray. För någon vecka sedan hade min mamma med sig alla mina gamla Jane Ray-postkort som jag inte sett på 20 år.
Superstarka färger och djur och glädje. Kanske inte så ”trendig” stil just nu. Och som vuxen tycker jag att det är lite grällt. Men jag samlade på hennes kort som barn, älskade dem, försökte imitera dem. Efter dessa kortserier (det finns flera, ofta med bibliska motiv) har hon hunnit illustrera en hel del böcker, som tyvärr inte är så lätta att hitta i Finland (men på Åbos stadsbibba finns ett litet antal!). Här är hennes webbsida.
Lång dag i dag. Men nu är i varje fall min omslagsillustration godkänd och hos en grafisk designer på vidare ”behandling”. Jag väntar nyfiket på resultatet… Och släpper ut en lättnadens suck. Arbetet med texten och funderingar kring bilderna inne i boken fortsätter. Och jag vet när boken ska komma ut. Slutet av oktober (bokmässetid i Helsingfors).
Nu måste jag sova på all input som jag fick idag. Min flitiga lilla hjärna får jobba på lite omedvetet i några dagar.
Men en sista inspirerande puff fick jag nyss. Kvällslitteratur för W har varit Thomas Danielssons Expedition Odysseus som är en av mina gamla böcker som jag släpade med mig från föräldrahemmet på hösten (de storstädar bort allt gammalt efter mig nu… låter hemskt, men de menar att då slipper jag göra det sen när de blir äldre). Den har nog påverkat mig mer än jag tänkt… när ni får min bok i handen förstår ni kanske varför. Men nu fäste jag också uppmärksamhet vid Tord Nygrens vackra illustrationer. Har alltid gillat hans stil.
Lite sjuttiotalistiskt sa D. Men jag gillar blandningen av linjeteckning och lavering. Och hur skickligt Nygren blandar realism och mer expressiva element… och alldeles särskilt gillar jag hur han fokuserar vid det väsentliga och samtidigt skapar en stämning och mystik i bilderna.
