Kolofont

finns på Christin Ljungqvists blogg. Hennes första bok Kaninhjärta har precis kommit ut, är mycket nyfiken på den!

Håller också med om det mesta på hennes utmärkta lista med skrivråd. Hon skriver t.ex. att hon inte brukar tala om inspiration utan lust. Det gör jag med! Att ha lust är något som jag tycker att hela livet cirkulerar kring. När jag var liten brukade jag tacka nej till olika förslag från kompisar med argumentet ”jag har inte lust”, det var kanske smått irriterande för dem… Nu är jag mer fokuserad på att göra det som jag har lust till (och undvika att vara så brutalt ärlig när jag inte har lust). Och man kan nog öka på lusten (att skriva t.ex.), med tiden lär man sig vad som triggar den… För mig funkar alla slags dokumentärer om intressanta skapande människor (musiker, författare, konstnärer, dansare), att se bra filmer, se bra konst, läsa bra böcker… Men läs Christins lista, mycket lärorikt!

Plockade upp Birgitta Bouchts Det brinner en eld i biblioteket härom dagen. Hade läst tips om den tidigare, men minns inte på vilken blogg. Många fina citat kunde man plocka ur den. Dessa två fastnade jag för just nu:

Att skriva startar med tillåtelse. Allt ät tillåtet. Att misslyckas, vara dålig, skriva strunt, banaliteter, att inte kunna koncentrera sig, att missa poängerna. Det är också tillåtet att vara bra, att varar oerhört bra, att genast hitta det rätta uttrycket, den nödvändiga infallsvinkeln, det optimala språket. Det är tillåtet att vara både och. Att i ena stunden vara ett geni och i nästa blockerad till tusen. Det är tillåtet att låta bli att censurera sig själv, att låta det flöda, att tappa alla bollar och upptäcka fantastiska mönster där de rullar på golvet. Det är tillåtet att hata sina kritiker, att skrynkla ihop sina texter, att gråta tårar av blod. Det är tillåtet att låta texten dansa genom kroppen. Det är tillåtet att spy ut den. Det är tillåtet att ha hybris, att vara självcentrerad, att gå över lik. Det är tillåtet att tycka att allt detta är humbug.

Och:

Att skriva är inte en teknisk färdighet. Det är ett filosofiskt beslut. Det är modet att bestämma sig för att ta ansvar för sitt liv, att formulera det, att lita på sitt eget uttryck, i skratt som i gråt. Det är vissheten om att vara unik, så unik att det jag skriver inte kan skrivas av någon annan.

Birgitta Boucht skriver sen att detta tar bort alla problem med frågor om ens texter är bra, om hur de ska tas emot, hur man borde skriva. Vi är inte maskiner och kan inte prestera ”det perfekta”. När man inser det här är man fri. Jag har haft den insikten i andra områden, i tecknande, men särskilt dans (underligt nog). När det gäller dansen så beror friheten på att min kropp helt enkelt inte har en chans att passa in i ett dansarideal. Alltså: jag kan göra vad fan jag vill. Jag tycker också den tanken kommer fram i Butoh (som jag önskar att jag hade tid att syssla mer med).

När det gäller bildskapandet har jag extremt höga krav på mig själv, men samtidigt är jag fri, kraven ställer jag på mig själv, det är ingen annans krav. Men det är ett mer problematiskt område, eftersom jag jobbar med det. Men man sätter in all ansträngning på att göra sig själv nöjd med resultatet, och oftast har man då redan överträffat sig själv. När det gäller skrivandet har jag länge skrivit bara för mig själv, inte ens strävat efter att producera något som jag skulle våga visa åt andra, just för att jag misstänkt att jag är dålig och inte vet vad som är bra. Jag har varit fast i den frågan. Vad är bra? Jag har fortfarande ingen aning. Men långsamt har jag insett att det inte är frågan om vad andra tycker är bra, utan vad jag själv tycker är bra. Och så kan man börja bygga upp ett eget skrivande, som närmar sig det Birgitta säger i det andra citatet. Härligt när någon sätter ord på den där grötiga känslan man själv haft men inte lyckats formulera.

Tycker att Det brinner en eld är en mycket fin och inspirerande bok. Läs den om du är en sån som skriver!