Var på utdelningsfest här:
Det var över förväntan trevligt! Fick höra fin musik, prata illustration och skrivande och konst och kultur, och tro det eller ej men, fick tips från en erfaren äventyrare på vad man ska göra om man är fem meter från en isbjörn… Fortsättning följer!
Och Mia på Skrifva! Tar fram mina tegelstenar imorgon!
(mobilbloggat svårt att länka osv)
Imorgon blir det sjukt spännande konferens… Bloggar nog först på kvällen igen…
Alltså huh. Kolla in denna trailer för ett kommande spel inspirerat av bl.a. Portal.
De är bara två personer som jobbar på detta spel (man ba, vah?? Tydligen är de genier…). Ett finsk indie-spelbolag. Det som jag skulle säga lyfter den här trailern är en enkel och avskalad story + mycket välslipad grafik. Jag blir väldigt nyfiken på spelet kan jag säga.
Efter förra veckoslutets filmkurs är jag på något vis fortfarande inne i tankar kring hur man gör en bra kortfilm. Samlar på mig insikter om vad som fungerar. Försöker bygga upp en inre karta för vad som är bra. Den här speltrailern kommer nog att inspirera och lära mig en hel del. Och lustigt nog påminner den också om Mies van der Rohes gamla motto: Less is more. I en filmtrailer lönar det sig nog att tänka så också.
Igår var jag på träff med författare (lite trött idag, var så upp i varv när jag kom hem så jag sov inte värst bra) och böckers längd kom på tal. Gäller Less is more där också? Jag har ju nog plöjt igenom en hel del fantasytegelstenar, och i många fall är ”more” motiverat. Men inte alltid. Avskalat och kärnfullt kan faktiskt vara bättre för dramatiken. Och har också märkt att jag i mitt eget litterära skrivande är mer benägen att göra ”less”. Och just nu är jag väldigt inspirerad av kortfilmsformatet. Kanske min ”less”-läggning är en fördel när det gäller att skriva filmmanus… Kugghjulen i hjärnan snurrar vidare…
Så här är den! Bara så ni vet så skäms jag alltid något alldeles otroligt av att höra min egen röst inspelad, men så småningom börjar man väl kanske vänja sig…
Stor, liten – en saga om att hitta på saker from Jenny Katarina Wiik on Vimeo.
Den här gjorde jag alltså på fredag-söndag. Skulle gärna ha fixat ljudeffekter själv, men tid fanns inte, så fick ta det som fanns i iMovie. När jag fortsätter peta i den (eeeh någon gång i juli borde man kanske ha tid…) så ska jag förlänga tiden man ser vissa bilder. Det går lite snabbt nu. Men det får vara så här för tillfället för det var så jobbigt att klippa i min voice over i filmediteringsprogrammet. Men otroligt mycket har jag lärt mig av att bara göra denna lilla film!
Har haft fullt upp, men nu har jag gjort mig av med lite deadlines och jobb (en inskickad text, en annan persons långa text läst och kommenterad, en tentamen fixad och printad, känner mig väldigt effektiv).
Tur att man instagrammar så man minns vad man gjort:
Spontanbesök till frissa (ja, ja spegeln är smutsig). Hittade den perfekta nu. Ska hädan efter alltid gå dit (så länge samma frisör finns kvar där). Nu fick håret lite sommarljus! Jag trivs bäst i ljust hår har jag märkt, och frisören sa att det nog är min färg. Skulle ju vara fint om man trivdes bättre med sin riktiga hårfärg… men icke. Drömmer ibland om att färga det riktigt ljust, typ platinablond eller vitt…
Fick hem underbara designprodukter av Kajsa Wikman (syko). Ärtorna ska jag ge åt föräldrarna. Själv behåller jag ett stycke skärbräde med ett vackert träd.
Jag och A är överens om att det är vår nu (lite regnigt i dag visserligen, men regn är bättre än snö!).
Det här är en teckning av Carl-Gustaf Lilius. En finlandssvensk konstnär som levde och verkade i Hangö (hans änka är författaren och illustratören Irmelin Sandman-Lilius, som jag hade äran att få sitta i samma diskussionspanel med på Helsingfors bokmässa i höstas). Det här är en kopia av hans teckning, som emeritusprofessorn i konstvetenskap hängt på dörren i mitt arbetsrum. Igår råkade jag titta lite längre på den. Och till min stora förvåning så handlar ju bilden om frustrationen med att söka stipendier (läs texterna i bilden!). Och jag skriver ju en avhandling om konstnärsstipendier. Det slog mig att den här teckningen skulle vara perfekt som omslagsbild till min avhandling. Och som i ett trollslag blev jag mycket inspirerad och motiverad att jobba med avhandlingen (har varit lite deppig och haft oflyt pga så mycket annat jobb ”i vägen”). Jag måste ju bli klar så jag får ha teckningen som omslagsbild! Skulle kunna bli mycket snyggt, och skojigt… Underligt när man hittar sådana guldkorn plötsligt. Så det gäller att reda ut lite frågor om upphovsrätt (och om någon vill att jag ska ta bort teckningen här så säg till! Även om bilden här rör sig om ett fotografi av en kopia).
Och veckans stora händelse! Skrifva-Mia har kommit ut med sin bok Martrådar! En ny bok är född hurra! Mycket scary omslag (snygg scary, jag gillade särskilt en av flikarna som skiftar i en blodröd nyans).
Jag var på släppfesten igår och fick lyssna på intressant mar-snack, sjungande Francks, och trevliga diskussioner med folk som läser och skriver! Hoppas jag blir bjuden på fler släppfester (och har tid att stanna på dem lite längre, var tvungen att kila hem kl 21 redan för att fortsätta med mer jobb… men nu är det gjort och kan slappna av).
Det blir inte mycket blogg av mig på veckoslutet heller, för ska fortsätta med kursen i audiovisuellt berättande och slipa färdigt min lilla film. Sen kommer jag troligen att bli tvungen att lata mig i några dagar för det har varit rätt hård takt nu i april. Tur att det är första maj på onsdag, då ska jag stänga av hjärnan helt! På återseende!
Hittade via Peppe denna artikel där Roland Paulsen intervjuas om arbete i dagens samhälle och den så kallade arbetslinjen. Såg nyligen på ett föredrag (eller halva hann jag titta på, får ta upp tittandet igen snart) med Paulsen (som också lär ha varit på filosofikafé i Åbo tidigare, synd att jag missar sådant, han verkar sympatisk; UPPDATERING: besök av R.P i Åbo är på kommande fick jag veta i en kommentar nedan, så jag har inte missat det ännu!).
Jag tänker också mycket på detta förstås, med tanke på att jag är en som arbetsmässigt hör till prekariatet, även om jag för tillfället finns i den mer privilegierade änden av den gruppen (har en tillfällig anställning, har till en viss grad börjat etablera mig i en yrkesroll och kanske kanske kan lita på att det kommer mer jobb). Men samtidigt. Också nu när jag har en anställning som tar slut i slutet av detta år, måste jag konstant planera framåt. Söka finansiering (jag har haft tur med detta i år, men hur går det nästa år?). Planera hur jag ska få frilansjobb när anställningen är slut. Slänga ut trådar hit och dit och upprätthålla min yrkesroll. Uppdatera mig, utvecklas, förbättra min portfolio osv. Dessutom har jag ju länge upplevt att jag arbetar med tre jobb samtidigt, varav ett nästan helt gratis, med förhoppning att det ska börja löna sig någon gång i framtiden. För att det är ett jobb jag hellre gör än det jag just nu får betalt för.
Så man pusslar och strävar. Visionerar och planerar. Jag har helt klart blivit tvungen att ta till mig den där entreprenörsandan. Men samtidigt så är jag inte egentligen alls lagd åt det hållet. Jag avskyr att tänka ekonomiskt, vad som kan sälja, hur jag ska presentera mig själv för att kunna sälja det jag gör. Men ändå så tänker jag ju förstås konstant på hur jag ska ”monetize”, samtidigt som jag är rätt dålig på det… fattar t.ex. inte att ordna tävlingar på bloggen eller hitta på olika marknadsföringsidéer.
Skulle jag vinna på lotto skulle jag också (som Peppe) sitta och skriva (skönlitterära) böcker på heltid och illustrera dem (och andras böcker gärna också). Men jag skulle kunna lägga mer tid på alla projekt. Inte behöva jobba på kvällar och helger. Det drömmer man ju om att slippa. Egentligen är jag lite glad över att pengarna är slut på universitetet, för då kan jag glömma att hänga mig fast där. En sak mindre att sätta energin på. Jag får ändå inte plats där (och jag har egentligen aldrig heller velat jobba på universitet).
Det jag är oroad över är att bli helt arbetslös. Det gick inte så bra förra gången, jag fick inget arbetsmarknadsstöd pga att jag sökt forskarstipendier, och att jag fick in c. 100-200 euro per månad för frilansjobb. Man lever inte på det. Jag borde ha slutat helt med forskning och frilansande. Bytt jobb helt alltså. Och där satt man och fyllde i en blankett över vilka kompetenser man har (teckna, skriva) och kände hur det inte fanns en chans i världen att de skulle kunna hjälpa mig att få jobb.* Jag måste skapa mitt jobb själv, och därför tvingas jag till entreprenörsskap. Men alla de gånger jag gått på olika företagarrådgivningar poängteras hur otroligt hårt man måste arbeta om man är företagare. All tid går till det! Man måste vara förberedd på att gråta blod! Typ. Måste bilden av företagaren/entreprenören vara sådan? Eller speglar detta igen ”arbetslinjen”?
*Nu tror jag att mina möjligheter är annorlunda jämfört med 2007 då jag var arbetslös hela våren. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut, och min cv ser väldigt annorlunda ut. Jag är inte egentligen så orolig i nuläget, men allt kan alltid skita sig.
Ja, jag lyckades ta mig till Tammerfors igår (men det var rätt nära att jag missade bussen till järnvägsstationen, fick springa ikapp den…)! Som tur så hann jag vara med på 45 minuter inomhusträning med dansgruppen, och tecknade av deras improvisationer. Men det funkade inte att vara ute med dem (det vräkte ner snö och de skulle dansa på isen vid sjöstranden, det var ett vinterbad precis bredvid, så annars en superbra plats att uppträda). Deras uppträdande ute skulle dessutom dra ut på tiden så att jag inte skulle hinna tillbaka med ett vettigt tåg, så jag var tvungen att stå över det. Vilket var tur, för det var tungt att gå genom staden i snöstorm, och i tåget fick jag förstås huvudvärk och var helt slut.
Men lite teckningsmaterial fick jag, och en intressant iakttagelse: jag fick en mycket sämre bild av deras danser som helheter när jag tecknade dem. Det var som om en del av upplevelsen försvann, för att uppmärksamheten var delvis på tecknandet. Jag har vissa intressanta detaljer i bilderna, men hade sedan ingen uppfattning om vad de egentligen gjort. Det var intressant att märka. Tecknandet gör alltså inte att man uppfattar dansen bättre, tvärtom. Men däremot har man dansen dokumenterad (kanske teckningarna kan hjälpa minnet?), och hjärnan har redan tolkat den till en viss del, plockat fram vissa aspekter mer än andra. Jag var t.ex. väldigt fixerad vid ryggens böjning, huvudets hållning, händer och armar. Medan ben och fötter inte lockade mig lika mycket. Vi ska se vad det blir av detta. (sorry inga bilder, skriver inlägget från fel maskin)
I dag ska jag alltså åka tåg till Tammerfors och teckna medan gruppen butoh.name gör en dansperformance utomhus vid sjöstranden. Bara att vädret ser ut så här:
Men jag ger inte upp! Jag ska fanimej dit. Så får packa plastpåse åt skisspappret, paraply, vinterkläder åt mig själv… och tror att jag tar med vår vattenfasta videokamera också. För det kan ju bli rätt snyggt om de dansar utomhus, och snön också vräker ner i Tammerfors… Snöflingorna är stora som babyhänder nu…
Det hela känns smått tokigt! Men vad gör man inte för… ja vad? Konsten?
Imorgon får jag vila på jobbet då… har ju varit på två dagars kurs i audiovisuellt berättande här igår och förrgår… Hade inte planerat att använda det jag gör i Tammerfors i dag till den kursen, men kanske jag ändrar på mina planer lite? Vi får se. Tecknande ska ju filmen jag gör på kursen också handla om.
Vi får se vad som händer.
Det var roligt att läsa Hbl-artikeln om bandet Finntroll och Jan Jämsén som skrivit lyriken!
Jag är lite jävig nu, för Jan är en gammal kompis (men hej, man får faktiskt skryta på sina kompisar på sin egen blogg!), men det är ju sant vad Janne Strang skriver: Jan och Finntroll når ut väldigt brett med sina (finlands)svenska texter (och rätt fascinerande är det ju också med ett finskt metallband som har svensk lyrik).
När jag lyssnade på deras senaste skiva Blodsvept på Spotify så kom jag också att tänka på att Jan förstås är en fantasyförfattare! Som bland annat skriver om troll! Alla finska troll är inte så vita och mjuka och gulliga (vissa av dem är rätt blodtörstiga…*). Men nu handlar inte Finntrolls musik bara om troll, utan hela den nordiska mytologiska paletten finns med. Lyssna själva!
PS. med Tunewiki på Spotify kan man läsa texterna, eftersom det kan vara lite svårt att uppfatta dem om man som jag inte är så van vid metallvrålet
*Och i Underfors finns ett mycket sexigt troll… så trollen är välrepresenterade i den finlandssvenska litteraturen…
Har så mycket kul att se fram emot de närmaste månaderna! Det är en hel del saker jag nästlat in mig i som är både roliga, spännande och skitskrämmande samtidigt. Men tänker som så: jag måste prova på. Jag måste utmana mig själv, inte bli bekväm. Ändå kastar jag inte in mig i saker helt medvetet, jag följer någon slags intuition som säger mig att det finns saker jag behöver göra. Det kan visa sig att de är helt dumma, onödiga saker, men på något vis tror jag inte det ändå. Att vissa helt huvudlösa idéer visar sig leda vidare till spännande saker. Ja, ni får se på bloggen när jag kastar mig ut för stupen. Nästa sjukt roliga spännande grej: ska hänga med på lite dansworkshops och teckna dansare. Det kan bli början på ett helt nytt litet projekt som jag tänker starta nu på våren. Vi ska se vad det leder till.
Det här är inte mina skisser utan Auguste Rodins, som jag råkade hitta när jag letade fram skulpturen Kyssen av honom att teckna av (dessa är från en gammal Time-Life bokserie jag tagit från föräldrarnas bokhylla, de har massor av konstböcker… ni förstår varför jag blivit sån här). Otroligt inspirerande dessa teckningar:
Så det här tänkte jag också göra. Fånga rörelser med pennan. Vet inte ännu vad det ska leda till riktigt, men vet bara att jag vill göra det. Har också en ”affär med dansen” (se första bilden).
Jag funderade redan förra våren på vad instagram gör med fotograferande och seende. Kom att tänka på att det finns något som påminner om förra sekelskiftet i det, men har svårt att lägga fingret på det.
I morgon (i min undervisning) tar jag t.ex. snabbt upp Les nabis (betyder profeterna på hebreiska), som var en konstnärsgrupp som brukar räknas till symbolisterna. Här är ett exempel av Pierre Bonnard:
De försökte hitta andliga dimensioner eller symbolisk mening i vardagsscener. Det känns som om det är besläktat med vad man gör med instagram. Man blåser liv i vardagen, filtret (det visuella uttrycket) skapar en tolkning, och bilden representerar något meningsfullt i vardagen. Instagrambilderna är också identitetsskapande, man märker det när man instagrammar själv. Man kan inte lägga upp riktigt vad som helst, utan det måste passa den bild man har eller vill ge av sig själv. Samtidigt är instagrammandet för mig ett sätt att se en situation tydligare, men också ge den en ytterligare nivå – en meningsnivå. Jag vet inte vad jag är ute efter här riktigt, men något hos Bonnard fick mig bara att känna ett släktskap med hans försök att se vardagen… (och så får man ju lust att måla också! Instagram är bara så mycket snabbare och mindre material- och utrymmeskrävande).
