När jag just hade börjat skriva på Bildbindaren började jag tänka mer på hur mitt skrivande utvecklats, och hur det kändes att arbeta på att bli bättre på det. Då dök husmetaforen upp i mitt huvud. En rätt klassisk metafor gissar jag, men det passar min hjärna.
Att börja skriva en bok kändes som att öppna dörren till ett mörkt rum. Kika in lite försiktigt. Man är rädd, man vet inte om man ska klara av att gå in i rummet, eller om man ska lyckas se något alls där. Det är så mycket lättare att bara lämna dörren oöppnad, eller bara glänta lite på den och sen gå förbi utan att se in i rummet. Men jag tog steget in i rummet.
När jag sen väl kommit in en bit i skrivandet var det som om det mörka rummet hade blivit lite ljusare. Kanske jag till och med kunde urskilja någon möbel, ett fönster som släpper in ljus, suddiga väggar. Men samtidigt blev rummet större ju fler steg jag tog. Det svällde, som i drömmar där rummen är instabila och alltid främmande. Nu när boken är i sitt slutskede så är rummet nästan helt tydligt, och det är jag som inrett det. Jag har format rummet, och lärt mig lite om hur man gör. Jag har upptäckt nya saker.
Till exempel har jag märkt att det finns nya dörrar, med långa korridorer som spretar åt olika håll, fler mörka rum. Huset ter sig enormt. Dessutom misstänker jag att det som finns bakom de nya dörrarna skiftar konstant. Det är inte ännu bestämt vad som finns där.
Jag kom att tänka på min metafor förra veckan när jag försökte skriva igång mig för avhandlingen. Det är en bra metod annars, att när man inte har en aning, det bara står still, orden vill inte komma, hjärnan är gröt: då sätter man sig och skriver om det. Sen skriver man vad man vill, och påminner sig om vad man gör, sen om man har tur (och oftast funkar det här) vet man igen vad man ska göra. När jag gjorde så förra veckan kom husmetaforen tillbaka. Att avhandlingen också är ett rum i det där stora huset – samma hus (jag springer omkring i flera rum samtidigt dessutom). Avhandlingen är en enorm sal, en festsal med förvillande förgyllda speglar, och massor med folk. Jag skriver ju nämligen om ett socialt sammanhang, så i detta rum pågår ett intrikat socialt spel. Jag behöver hitta spindlarna i nätet, och förstå varför flugorna fastnar i det.
Tack vare husmetaforen kom jag sedan på hur slutdelen av avhandlingen skulle struktureras. Slutet var ett mycket mörkt och skräpigt hörn i den där salen. Ingen ordning där. Nu har jag en plan i varje fall. Och nu är det dags att fortsätta beskriva salen, se sig själv i processen och försöka få fram något intressant.
