Plötsligt kom jag på att söka på mitt eget namn på AdLibris, och där fanns ju Bildbindaren redan! Den går att bevaka också om man är väldigt sugen på att beställa *winkwink*. Men man får ju vänta ganska länge… om väntan blir för lång kan man följa mig här över sommaren när jag sliter med illustrationerna. Några färdiga, en himla massa ännu to go.
Måste nog komma tillbaka tidigare. Måste.
Och nu är mommo här och underhåller småttingarna så hinner ha lite kvalitetstid här på Kolofont.
Två saker tänker jag ta upp nu direkt. För det första: blev barnsligt glad av att få e-post från stadsbibban att de tänker ta in mitt bokförslag som jag skickade in igår: The Weird. A compendium of strange and dark stories, nyligen utkommen och redigerad av Ann & Jeff VanderMeer. Man ser liksom listan av författare (ända från början av 1900-talet) och vet att man måste läsa. Jag är inte alls bekant med ”weird tales” eller stories av den här typen (har väl läst lite klassiker nog, men det konstiga har jag på något vis inte fattat att är en sorts delgenre till SF, eller vad är det egentligen för genre? Någon som är mer bildad än jag?), och här är liksom chansen att få det bästa samlat i en bok. Och det tyckte de tydligen på bibban också, så snart får jag låna den via dem! Vad glad jag blev! Och sen när jag har läst, kan någon annan läsa, kanske en impressionable young mind som sen kan bli inspirerad osv.
Jag blev i varje fall inspirerad (så där att det poppar och puttrar i huvudet och man får liksom LUST, men oriktad lust och det börjar så småningom gå över i ÖVERSPÄNNING). Och läser dessutom Haruki Murakamis 1Q84 just nu, och han tycks vara med i antologin.
Och det andra: Schildts & Söderströms första bokkatalog! Och där är jag med! Hysteriskt… Nervöst… Mycket roligt! Nu tillbaka till ritbordet!
finns på Christin Ljungqvists blogg. Hennes första bok Kaninhjärta har precis kommit ut, är mycket nyfiken på den!
Håller också med om det mesta på hennes utmärkta lista med skrivråd. Hon skriver t.ex. att hon inte brukar tala om inspiration utan lust. Det gör jag med! Att ha lust är något som jag tycker att hela livet cirkulerar kring. När jag var liten brukade jag tacka nej till olika förslag från kompisar med argumentet ”jag har inte lust”, det var kanske smått irriterande för dem… Nu är jag mer fokuserad på att göra det som jag har lust till (och undvika att vara så brutalt ärlig när jag inte har lust). Och man kan nog öka på lusten (att skriva t.ex.), med tiden lär man sig vad som triggar den… För mig funkar alla slags dokumentärer om intressanta skapande människor (musiker, författare, konstnärer, dansare), att se bra filmer, se bra konst, läsa bra böcker… Men läs Christins lista, mycket lärorikt!
Spekulerade om det tidigare, och frågan dök upp i en intervju med New York Times:
Collins’s fiction inevitably echoes other dystopian literature in which states subject their citizens to novel forms of oppression, like George Orwell’s “1984” or Margaret Atwood’s “Handmaid’s Tale.” Even more pronounced are the similarities between “The Hunger Games” and “Battle Royale,” a Japanese novel published in 1999. Each book involves young people selected at random and pitted against one another in a game of survival staged by tyrannical authorities. The parallels are striking enough that Collins’s work has been savaged on the blogosphere as a baldfaced ripoff. The authors share an interest in the mechanisms of state control, but their agendas clearly diverge. “Battle Royale” is a more deliberate study of adolescence, its coming-of-age savageries and posturings. “You’ve become quite a stud,” a dying girl tells the classmate who cradles her in his arms. When it was published, “Battle Royale” played into Japan’s fears about a rise in youth violence; Collins’s heroes are, if anything, models of responsibility. When I asked Collins if she had drawn from “Battle Royale,” she was unperturbed. “I had never heard of that book or that author until my book was turned in. At that point, it was mentioned to me, and I asked my editor if I should read it. He said: ‘No, I don’t want that world in your head. Just continue with what you’re doing.’ ” She has yet to read the book or to see the movie.
Jag visste å andra sidan inte om att Battle Royale var en bok först. Alltid lär man sig något nytt! Det är lustigt men har själv hållit mig väldigt länge med att läsa och läsa om The Hunger Games… men nu när jag läst den kan jag ju inte låta bli att tänka på min egen text som nu inte liknar Collins bok så mycket, men som jag faktiskt hade tänkt jobba vidare med i en liknande riktning som hennes story: teman som spel, tävling, revolt t.ex. har jag haft i huvudet…
Men så här tycker jag om det här med att historier liknar varandra. Varje text är ändå unik, trots att författaren använder sig av liknande ”tropes” och mallar. Och vad jag själv kom fram till i skrivandet är att det behövs bekanta inslag, det behövs element som läsaren kan känna igen och känna en sorts tillfredsställelse i att känna igen. Men så måste man skruva till det, det kan inte vara exakt samma mall som upprepas, utan det måste komma till något nytt också. Och Collins historia har faktiskt ett helt annat budskap om man jämför med Battle Royale, den är tillräckligt originell, men har också en mycket väl fungerande struktur som inte är originell, men som skapar drama och griper tag i läsaren. Ja det är en balansgång mellan det bekanta och det nya och främmande.
Kul att läsa Dramatiskt berättande parallellt med The Hunger Games, haha.
För övrigt läste jag färdigt Hungerspelen igår (slukade alltså). Visst, gripande story (tävlingsmallen), och intressanta huvudpersoner och spännande. Intressant grepp att skriva i första person presens…
Men det som störde mig från början var att situationen verkade lite lite smått överdriven. Ok visst, det finns fascistiska stater som kontrollerar sina medborgare och summarisk avrättar politiskt obekväma människor, och visst kunde det väl vara möjligt att USA blir så avmoraliserat att man vill se folk döda varandra på TV, och ännu saftigare att det är barn… men just den aspekten… jag har lite lite svårt att tro att ett samhälle skulle gå med på det… att revolten inte skulle komma direkt… att lagstiftning skulle ändras så att det blir möjligt att slumpmässigt plocka ut folk och tvinga dem att döda varandra… det känns lite svårt att tänka sig. Men visst, det är efter en katastrof, det är efter en enorm omställning som orsakar extrema skillnader i livsstil och möjligheter, så kanske… kanske det kunde vara möjligt. Men ändå, så tycker jag att det är lite krystat. Har månne författaren sett Battle Royale och sedan försökt hitta på ett samhälle där ett sådant scenario är trovärdigt och integrerat? Tycker att hon liksom lyckas till 75 % med det… Måste googla lite och läsa intervjuer nu tror jag…
Igår såg vi på Nicolas Cage-filmen de visade på Fyran: Knowing. Den var rätt spännande, men med irriterande moment: elden såg fejk ut, Nicolas Cage, dåliga barnskådisar, smått förutsägbart, blev mer och mer X-files-aktigt mot slutet osv. Men eftersom den handlade om (SPOILERVARNING) hur jorden utplånas av en enorm solprotuberans så var det som värsta skräckfilmen för mig som berövade mig nattsömnen. Jag har rymd-mänsklighetens undergång-solen/jorden-förstörs-fobi. Om det är temat i en film så spelar det inte så stor roll om den är bra eller inte, bara tanken ger mig djup existentiell ångest. Hur som helst tänkte jag, hur fasen ska man handskas med det här? Kunde man skriva av sig den här fobin, typ basera en bok på något undergångsscenario och sedan liksom behandla skräcken?
Så såg jag nyss det här boktipset på Dark Places. En bok som kommer i juni som heter The Age of Miracles, som är en uppväxt/dystopisk-bok. Så tydligen går det att skriva åt unga med sådana teman (så klart, det finns ju mycket ungdomsdystopier nu, som Annika Luthers De hemlösas stad). Men måste säga att bokens naturkatastrof låter liiite krystad, men kanske man sväljer det sen ändå. Jag menar är det ens naturvetenskapligt möjligt? Är dock fascinerad av idén (läs blogglänkarna så ser ni vad det handlar om). Och vilka effekter som uppstår när omvälvande världshändelser krockar med en uppväxt… Så måste låta min fobi inspirera snarare än förstöra min sömn…
Sitter och uppdaterar min kurs i konsthistoriens moderna period, som börjar vid nyklassicismen, och satt och googlade efter lite bilder, bl.a. på Jean-Jacques Rousseau.
Det här porträttet av Maurice Quentin de La Tour har jag förstås sett massor av gånger, men den här gången fastnade jag lite vid det. Visst ser Jean-Jacques väldigt trevlig ut? Alltså riktigt sympatisk. Något med ögonen och det lilla leendet. Man undrar hur väl konstnären fångat mannen på bild…
På Wikipedia har de lyft fram det här citatet av Rousseau (Confessions – Book I):
Every night, after supper, we read some part of a small collection of romances [i.e., adventure stories], which had been my mother’s. My father’s design was only to improve me in reading, and he thought these entertaining works were calculated to give me a fondness for it; but we soon found ourselves so interested in the adventures they contained, that we alternately read whole nights together and could not bear to give over until at the conclusion of a volume. Sometimes, in the morning, on hearing the swallows at our window, my father, quite ashamed of this weakness, would cry, ”Come, come, let us go to bed; I am more a child than thou art.”
Det var alltså ordet ”romans” som jag ursprungligen var ute efter att illustrera i mina powerpointar. Här kom det ordet fram. Och att den här familjen nog hade sina prioriteringar rätt (och rätt så fantastiskt att lille Jean-Jacques, som vid den här tiden ska ha varit 5-6 år, orkade sitta uppe en hel natt!). Man känner igen sig i det här, det är modern tid… samtidigt så verkar vi ha rört oss mot ett annat håll. Till en mer ofri värld där man inte kan sitta uppe och läsa en hel natt med sitt barn för då skulle man inte hänga med i dagis/jobb och alla andra strukturer som får oss att leva ganska inrutade och ospontana liv… hmm.
Måste läsa mer om Rousseau!
Plockade upp Birgitta Bouchts Det brinner en eld i biblioteket härom dagen. Hade läst tips om den tidigare, men minns inte på vilken blogg. Många fina citat kunde man plocka ur den. Dessa två fastnade jag för just nu:
Att skriva startar med tillåtelse. Allt ät tillåtet. Att misslyckas, vara dålig, skriva strunt, banaliteter, att inte kunna koncentrera sig, att missa poängerna. Det är också tillåtet att vara bra, att varar oerhört bra, att genast hitta det rätta uttrycket, den nödvändiga infallsvinkeln, det optimala språket. Det är tillåtet att vara både och. Att i ena stunden vara ett geni och i nästa blockerad till tusen. Det är tillåtet att låta bli att censurera sig själv, att låta det flöda, att tappa alla bollar och upptäcka fantastiska mönster där de rullar på golvet. Det är tillåtet att hata sina kritiker, att skrynkla ihop sina texter, att gråta tårar av blod. Det är tillåtet att låta texten dansa genom kroppen. Det är tillåtet att spy ut den. Det är tillåtet att ha hybris, att vara självcentrerad, att gå över lik. Det är tillåtet att tycka att allt detta är humbug.
Och:
Att skriva är inte en teknisk färdighet. Det är ett filosofiskt beslut. Det är modet att bestämma sig för att ta ansvar för sitt liv, att formulera det, att lita på sitt eget uttryck, i skratt som i gråt. Det är vissheten om att vara unik, så unik att det jag skriver inte kan skrivas av någon annan.
Birgitta Boucht skriver sen att detta tar bort alla problem med frågor om ens texter är bra, om hur de ska tas emot, hur man borde skriva. Vi är inte maskiner och kan inte prestera ”det perfekta”. När man inser det här är man fri. Jag har haft den insikten i andra områden, i tecknande, men särskilt dans (underligt nog). När det gäller dansen så beror friheten på att min kropp helt enkelt inte har en chans att passa in i ett dansarideal. Alltså: jag kan göra vad fan jag vill. Jag tycker också den tanken kommer fram i Butoh (som jag önskar att jag hade tid att syssla mer med).
När det gäller bildskapandet har jag extremt höga krav på mig själv, men samtidigt är jag fri, kraven ställer jag på mig själv, det är ingen annans krav. Men det är ett mer problematiskt område, eftersom jag jobbar med det. Men man sätter in all ansträngning på att göra sig själv nöjd med resultatet, och oftast har man då redan överträffat sig själv. När det gäller skrivandet har jag länge skrivit bara för mig själv, inte ens strävat efter att producera något som jag skulle våga visa åt andra, just för att jag misstänkt att jag är dålig och inte vet vad som är bra. Jag har varit fast i den frågan. Vad är bra? Jag har fortfarande ingen aning. Men långsamt har jag insett att det inte är frågan om vad andra tycker är bra, utan vad jag själv tycker är bra. Och så kan man börja bygga upp ett eget skrivande, som närmar sig det Birgitta säger i det andra citatet. Härligt när någon sätter ord på den där grötiga känslan man själv haft men inte lyckats formulera.
Tycker att Det brinner en eld är en mycket fin och inspirerande bok. Läs den om du är en sån som skriver!
Lång dag i dag. Men nu är i varje fall min omslagsillustration godkänd och hos en grafisk designer på vidare ”behandling”. Jag väntar nyfiket på resultatet… Och släpper ut en lättnadens suck. Arbetet med texten och funderingar kring bilderna inne i boken fortsätter. Och jag vet när boken ska komma ut. Slutet av oktober (bokmässetid i Helsingfors).
Nu måste jag sova på all input som jag fick idag. Min flitiga lilla hjärna får jobba på lite omedvetet i några dagar.
Men en sista inspirerande puff fick jag nyss. Kvällslitteratur för W har varit Thomas Danielssons Expedition Odysseus som är en av mina gamla böcker som jag släpade med mig från föräldrahemmet på hösten (de storstädar bort allt gammalt efter mig nu… låter hemskt, men de menar att då slipper jag göra det sen när de blir äldre). Den har nog påverkat mig mer än jag tänkt… när ni får min bok i handen förstår ni kanske varför. Men nu fäste jag också uppmärksamhet vid Tord Nygrens vackra illustrationer. Har alltid gillat hans stil.
Lite sjuttiotalistiskt sa D. Men jag gillar blandningen av linjeteckning och lavering. Och hur skickligt Nygren blandar realism och mer expressiva element… och alldeles särskilt gillar jag hur han fokuserar vid det väsentliga och samtidigt skapar en stämning och mystik i bilderna.
Nä nu måste jag sova.
Gick längre än vad min fot egentligen tillåter. Jag vet. Dags att ta den till doktorn igen. Men levde i hoppet att inflammationen skulle gå bort utan sprutor. Nu har den blivit lite värre igen. Men jag gick ändå. Kroppen skriker efter att få gå långt. Nu skriker hälen, men jag offrade den.
Läste dessutom nyss färdigt Pojkarna. På sidan 183 grät jag medan ungarna såg på Svampbob. Måste låta boken smälta in i kroppen lite före jag har något att säga om den. Men gillade den nog väldigt mycket. Kände mig mycket berörd.
