Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.

Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.

En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.

Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.

Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.

Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.

Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.

Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.

OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.

Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur: