Tycker diskussionen om hånandet av fans till Justin Bieber är mycket intressant! Och tänk så mycket känslor ett kulturellt fenomen kan väcka (och tänk förstås hur enormt mycket pengar som rör sig i detta).

Det dyker upp artiklar nu (här, och här) som starkt kritiserar vuxna som hånar flickors musiksmak och beteende. Hånet är ju en form av snobbism och elitism, och ett markerande av makt (patriarkal möjligen, man ser ju ner på just flickors kultur, även om det finns pojkar som också är fans till samma artister och fenomen). Det är fint att det finns en sådan kulturdebatt som kan lyfta fram flera perspektiv!

Kan helt ärligt säga att jag inte själv tyckt att det finns något särskilt lustigt med skrikande beliebers, jag har inte skrattat en sekund åt det. Snarare är det ju fascinerande (eller man undrar vad det är i just den artisten som lockar fram detta). De gör som de vill, det är en sorts agens och kraft de har – flickkraft! De väljer att älska, dyrka, gå med i ett samband. Det är säkert minst lika mycket en gemenskap de är ute efter, som det där som många unga behöver göra: älska någon ikon från långt håll. Är inte det typiskt för många unga oberoende av kön? Det är inget konstigt eller avvikande med det. Så var det ju i tonåren t.ex. Man var lite kändiskär ibland. För min egen del fastnade jag mer för skådespelare än musiker.

Men jag har själv aldrig haft en fas där jag i en stor grupp skrikit efter någon viss artist (och vill inte alls låta överlägsen med att säga så, även om jag ibland kanske varit lite stolt över det när jag fraterniserat med manliga musikelitister). När jag var 11-12 gillade flickorna New Kids on the Block. Och minns att en del av flickorna på klassen övade koreografier till musiken osv. Men de var förstås inte på konserter, tror knappast dessa band kom hit. Och jag var inte en del av det, jag föraktade kanske fenomenet lite då, men mest för att jag kände att jag inte kunde passa in (jag var inte rätt sorts flicka). Jag var inte heller särskilt förtjust i musiken (missförstå mig inte, jag gillade massor av pop nog, Kylie Minogue, Whitney Houston, Michael Jackson, Madonna t.ex.), men främst för att jag alltid haft aversioner mot den typens gruppbeteende. Har fortfarande lite svårt med stora konserter och liknande, men har ju ändå gått på en del för att få uppleva artister jag gillar. Men kraften i att vara del av en folkmassa är nog enorm. Om man dessutom kan vara med i det helt distanslöst… Jag kan förstå dragningskraften i det, men det kan ju också vara ett farligt beteende.

Ja, så. Det är en med en viss distans som jag observerar det här. Har inte upplevt samma vurm i så stora grupper, men nog starka känslor för kultur och karismatiska personer ibland, och förstås starka känslor av gemenskap när man får digga något tillsammans.

Nu på våren såg jag och ungarna på svenska melodifestivalen. Jag är inte något enormt schlagerfan, men något i fenomenet gillar jag. Det är ju kul! Och kunde se hur små ljus tändes i ögonen på barnen, särskilt i dottern. Hon gillade Yohio bäst (för han såg ut som Hauru i Levande slottet). Men både hon och jag kunde enas om att vinnaren Robin Stjernberg nog var bra och fin. Jag gillar att ha denna gemenskap med mina barn. Med sonen diggar jag spel och film, med dottern musik, dans och film. Det ska bli intressant att se hur hon förhåller sig till idoler när hon blir lite större. Frön till vurmandet finns i henne, hon älskar redan musik. Men man får se vilket sorts fan hon växer upp till att bli… jag vet bara att jag vill vara med på det, vad det än blir.