Universitetet

I dag ska ÅA:s rektor ha ”torgmöte” igen, och jag har svårt att bestämma mig om jag ska gå eller inte. Personalen ska informeras om den nya strukturen som planeras (4 fakulteter) och tidtabellen osv.  För den oinsatte kan jag ju berätta att Åbo akademi måste göra strukturförändringar (IGEN) på grund av stort budgetunderskott (4 miljoner talas det om).

Som tillfälligt anställd doktorand så är man i en märklig position. Hur ska man engagera sig i detta? Spelar det någon roll alls vad jag tycker eller gör eller tänker om detta? Har man någon möjlighet att påverka? Varför ska man försöka påverka? Allt är helt öppet, eller så fattas alla beslut någonstans långt borta från ens vardag. Detta är säkert en delorsak till varför jag inte ser någon möjlighet att fortsätta i det akademiska efter 2013. Man vet inte vad man ska sikta på, när ingen verkar veta vad universitetet ska vara eller göra. Dessutom finns inga pengar att anställa mig heller.

Jag har förstås andra orsaker att välja en annan bana också. Jag vill inte ha en internationell forskarkarriär med allt som det innebär. Jag ogillar att skriva vetenskapliga artiklar. Jag tycker bättre om att skriva litterärt och illustrera. Så valet är rätt klart. Jag är här nu för att försöka göra färdigt en avhandling, för att jag vill det. Men vad jag har att ge universitetet är ju ett stort frågetecken (ibland känner jag att jag skulle ha mycket att ge, men kanske inte det som man vill ha). Känslan är i varje fall den att dit universitetet är på väg, där vill jag inte vara. Men samtidigt skulle jag ju ha möjlighet att påverka den riktningen om jag själv var med och engagerad. Men det är nog en alltför optimistisk syn på mina egna förmågor att påverka.

Så jag går kanske inte på torgmötet ändå. Bäst är det ju att fokusera på sitt eget arbete och tänka på sitt eget bästa bara. Bli färdig, få sina papper, sin examen. Det finns ju ändå ingen plats för mig när det skärs ner här.

Men imorgon tänker jag gå på ett seminarium som handlar om universitetets autonomi och tanken om fri forskning (ordnas av Finsk tidskrift och Föreningen Granskaren). För detta med fri forskning intresserar mig. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att gå på detta seminarium. Det är för att jag uppfattar det som en möjlighet, nästan som ett sätt att ta tillbaka någon sorts egenmakt i den här situationen. Detta är vad vi borde diskutera mer: Vad är fri forskning? Vad gör universitetet med eller åt den fria forskningen?

Knappa resurser = spel

Alltså den här forskarbloggen av Joffi var bara så bra och träffande att jag måste blogga lite om den.

Skrev så här på facebook när jag delade den:

Skrattgråter. Ångest. Personligen har jag stor lust att slå producenterna på nosen, riva ner kamerorna och flytta till en trevligare ö utan skojiga utmaningar och med mycket paraplydrinkar. Eller kanske man bara borde ta sig tillbaks till fastlandet på en liten farlig flotte?

Ja alltså så är det ju: har man en situation där det finns begränsade resurser (och så är det ju oftast) så uppstår en kamp om dessa resurser med vinnare och förlorare. Det uppstår fält (ankdammar) där aktörerna (ankorna) biter varandra i stjärtfjädrarna för att vinna. Men vad innebär det att vinna? I akademin: att ämnet får finnas kvar, att det finns anställningar, jobb, pengar osv. Men ska universitetsvärlden styras av en kamp om pengar? Jag trodde att det handlade om att göra vetenskap för att gynna mänskligheten osvosv. Men så har jag ju nog från början vetat att det också handlar om ett socialt spel där det gäller att hitta rätt pakter och dra i rätt trådar för att få finnas kvar i spelet (även om jag försöker låtsas om att det inte finns, eller försöker undvika spelet).

Det lustiga är att det är precis detta jag skriver om i min avhandling, men inte om universitetsvärlden utan konstvärlden. Vet inte om det är så lustigt förresten.

Är det bra eller dåligt när en sådan här kamp om resurser uppstår? Det beror ju på vad kampen leder till. Blir resurser jämlikt och rättvist fördelade? Jag antar att man åtminstone principiellt strävar efter rättvisa då det gäller Akademia, men i praktiken… så handlar det om så mycket mer. Personliga kontakter. Status. Överlevnad.

Det som jag funderar mycket på är hur ett ideal om vad som är bra vetenskap eller konst kan finnas samtidigt som detta spel. Jag har inget svar på det. Men det finns ju bra vetenskap och konst. Dessa uppstår säkert både på grund av och trots spelets existens. Ibland bryter sig någon ur spelet. Ibland raserar man reglerna och börjar om.

Ja, det är fascinerande att se på (som det kan vara fascinerande att se på Robinsontävlingen), men inte så roligt att sitta mitt inne i. Och vad vinner vi som människor och som grupp på det?

Aj jo det är ju kvinnodag

Har läst massor om det i flödena förstås. Upprepar det jag oftast säger/tänker/skriver/känner denna dag. Det är bra att det finns en dag då man tänker lite extra på kvinnokampen och feminismen. Men blommor och grattis för att man har ett kön? Nej tack.

Hittade mitt gamla inlägg för ett år sedan. Skrivet dagen efter kvinnodagen dessutom, haha. Men min ambivalens kvarstår (har blivit ett år äldre dock).

Jag kan t.ex. inte skriva om mig själv i tredje person och kalla mig själv ”kvinna” så som jag ser att många andra gör i sina (blogg)texter. Det känns bara konstigt. Och jag hoppas faktiskt att om andra någon gång skriver något om mig, att de inte kallar mig ”kvinna”, utan helst bara person, eller något som har med yrkesrollen att göra (inte för att jag nu blir sårad eller nåt om någon skriver att Jenny hon är en kvinna som gör si eller så, det känns bara så… obeskrivande och irrelevant; känns ungefär som om någon skrev att Jenny hon är ett däggdjur som gör si och så). Jag vet inte varför jag känner så, men jag identifierar mig inte alls med ordet ”kvinna”. Men så klart räknar jag ju mig själv till den gruppen om det gäller att kryssa i någon ruta någonstans. Underligt va? Men man får nog kalla mig hon. Det är inte ett lika laddat ord för mig. Men jag har inga problem med att förstå att någon vill kallas hen hellre än hon eller han.

Okej nu spårade jag ur här, men ni fattar. Kön är inte någon enkel sak för mig alls.

Bekämpa vanmakten

Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.

Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.

En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.

Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.

Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.

Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.

Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.

Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.

OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.

Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur:

Modet!

Tittade på inslaget med Astrid som protesterar mot den sexistiska bilden i skolan, och blev alldeles rörd. Det är så modigt och fint att hon lyfter fram detta. Tänk så mycket man bara skämtar bort, haha pojkar smygtittar på flickor i toaletten, det är väl ingen big deal. Men som denna oerhört smarta människa säger så är det en liten del av något stort. Synd att jag själv aldrig vågat höja rösten i den åldern. Det fanns massor av skit på högstadiet som jag och många andra mådde dåligt av. Men jag hade inte kunnat formulera vad som var fel, och visste inte ens hur eller till vem man kunde ha fört fram sin protest. Man bara antog att ingen skulle bry sig och att det var bäst att bara hålla ut och försöka ta det med humor. Hoppas det är lättare nu. Viktiga budskap kan spridas snabbt på nätet t.ex. Unga vet kanske mer om sociala maktstrukturer, och har ord för att definiera vad det är som pågår. Eller jag hoppas det i varje fall…

Uppdatering: men nätet är ju förstås också en plats dit mobbning kan sprida sig… och i inslaget blir det ju smärtsamt tydligt att protesten inte alls förstås på skolan, och att den poäng som Astrid vill föra fram faktiskt inte är självklar. Det är minst sagt deprimerande.

Blockerad

Jag har någon slags sociala-medier-blockering på gång. Läser fb och Twitter, men har inget själv att säga. Eller har förstås åsikter, men det känns onödigt, överflödigt, löjligt att uttrycka dem. att klämma in sin lilla röst i röran av röster. Jag orkar inte kommentera diskussionsämnena som finns i mina flöden, dem som handlar om rasism och sexism t.ex. Men det skulle förstås vara bra att ge sitt stöd åt dem som får ta emot hot från högerextrema grupper och personer. Det är naturligtvis ett vidrigt och djupt oroväckande fenomen. Men min hjärna exploderar. Är det verkligen så att högerextremismen växer (så säger väl experter eller)? Eller är det Internets virvlar som förstorar känslan av ökad konflikt, förändring och motstånd? Vem har en fullständig bild av läget? Vilka är dessa löjliga individer som tycker att hot är en berättigad väg att påverka i debatten? Men samtidigt så förvånar det mig inte det minsta att vissa tar till sådana metoder. Jag har länge vetat att vuxna människor är kapabla att bete sig idiotiskt, trots att jag själv är av typen som alltid tror det bästa om folk. Men man kan ju se på sig själv och tänka på hur idiotisk man själv kan vara. Alldeles vettiga människor kan ibland häva ur sig osakligheter. Och så finns det ju en helt drös inte så vettiga personer. Frågan är om man kan förvänta sig att det ska finnas ett slut på det? På aggressioner, fördomar, dumhet, hat, intellektuell lättja. Alla bär vi på detta, det finns i alla. Vad är det som stoppar mig t.ex. från att skriva små meddelanden åt folk att jag hatar dem, att de ska gå och dö, eller att jag ska våldta dem och deras familjer och jag kan nog komma på värre och mer målande ord också, men det här får räcka. Jag skulle inte säga så åt min värsta fiende ens, och faktum är ju att jag inte har för vana att tänka på någon som en fiende heller. Så klart älskar jag inte alla i min närhet, vissa driver mig till vansinne. Men inte mordhotar jag dem. Och det tror jag nog är det vanligare beteendet. De som hotar lever antagligen i ett socialt sammanhang där det är ok att slentrianmässigt häva ur sig hot och sårande ord.

Orden har förlorat sin kraft men samtidigt gör de så mycket skada. Det är så paradoxalt.

Så i den här härvan så känner jag mig själv ganska stum. Vad kan jag bidra med? Jag tror inte att nätet är den rätta vägen för mig. Jag försöker bemöta människor  som jag möter med respekt istället, och hoppas på att det jag gör orsakar mer glädje än skada.

I rasism/sexism-diskussionerna så tycker jag faktiskt att respekt är något som vi glömt bort. Man kan respektera allas värde och intergritet, men ändå vara kritisk till vad de säger och gör. Det är möjligt faktiskt.

Men som sagt. Jag vet inte vad jag kan säga. Det jag tycker är självklart, är tydligen inte självklart för en del andra. Men det finns säkert många som tänker som jag också. Men min hjärna klarar inte av att omfatta detta kaos av perspektiv. Det beror kanske på att jag inte tycker om att klumpa ihop och kategorisera, utan försöker se alla små detaljer och gråzoner. Och det är ansträngande. Den förenkling som man behöver göra för att förstå är tyvärr det som också kan leda till ökade konflikter. Vilket moment 22.

Medelklass eller prekariat?

Det här var intressant. På Hbl kan man räkna ut hur hög inkomstnivå man har i jämförelse med resten av befolkningen. Mitt hushåll hamnade i mittersta medelklassen. 48 % av befolkningen hamnar under oss. Vi har det mycket bra just nu.

Men det är inte tack vare mig, utan på grund av att den andra vuxna i hushållet har fast tjänst och bra lön.

Jag gjorde en hypotetisk uträkning på var jag skulle placera mig om jag var den enda vunxa i hushållet. Då är bara 7 % av befolkningen under mig. Jag hamnar långt under inkomstgräns 2. Doktorander har inte så hög lön. Dessutom skulle jag utan tvekan säga att jag hör till det så kallade prekariatet, dit majoriteten av kulturproducenter säkert hamnar. Men numera är det allt fler branscher vars arbetskraft har osäker ekonomi. Och risken finns att det blir allt fler (medborgarlön vore inte illa).

När jag tänker på min yrkeskarriär så ser jag mig inte alls som underprivilegierad. Jag har bara haft en period arbetslöshet 2007 då jag inte lyckades få stipendier och inte lyckades få ihop tillräckligt med frilansjobb (man klarar sig inte på 200 euro i månaden, men underligt nog får man inte heller arbetslöshetsunderstöd då, för man är ”egenföretagare”, trots att man inte ens har firmanamn…). Nu när jag tänker efter så var jag också utan inkomst i två månader efter att mitt studiestöd tog slut (då levde jag på stöd från familjemedlemmar, jag har alltså den tryggheten också, det är ett privilegium, även om det tär på stoltheten). Då kunde jag inte heller vara arbetslös, för väntade på att få min examen och kunde inte skriva mig ur universitetet. Sen fick jag ett så kallat ”skitjobb” (det var rätt avslappande faktiskt, som motvikt till studierna), som jag stannade kvar i i 10 månader. Den lönen var förresten inte heller så stor, för fick bara jobb 25 timmar i veckan. Men då hade jag inte barn i varje fall. Eller huslån.

Hursomhelst. Det att man har projektfinansiering ett år framåt innebär att man redan nu måste börja planera för hur man ordnar sin inkomst om ett år. Söka stöd, se sig om efter arbetsmöjligheter, skicka ut krokar hit och dit, sprida ut sig, meritera sig. Aldrig någonsin får man bränna någon bro, eller bli en sådan som har alla äggen i en korg. Men detta tar förstås energi, och ibland är det svårt att fokusera på arbetet man borde få gjort medan man har pengar. Vissa dagar går min hjärna på högvarv när det gäller karriären. Jag söker och söker på nätet, försöker bilda mig en uppfattning av olika branscher och vad som krävs för att man ska få arbete där (man är ju hela tiden på vippen att byta bransch). Filar på cv och portfolio, funderar på framtida finansieringsmöjligheter och projekt som kunde lyckas osv.

Men jag har tur som har ett tryggt familjeliv för tillfället. Det är ett stöd och ett privilegium. Men hur går det för dem som inte har tur just nu? Och hur går det för mig om ett år, om det inte nappar på någon krok alls?

Och om jag lyckas bli doktor nästa år så har det underligt nog väldigt lite effekt på min ”anställningsbarhet”… eller?

Har minnesbilder av tragiska akademikerfigurer i koftor och med spretigt hår som jag stött på under åren på olika arbetskraftskurser och liknande. De har snuttjobbat i åratal på universitetet. De är experter på något obskyrt. Nu är det slut, och där sitter de och ska träna på att sälja sig själva och sina förmågor och kom in på arbetsmarknaden. Detta är min skräckbild av våren 2014. Jag med kofta och spretigt hår på arbetskraftsbyrån (för lets face it, jag ser redan ut så).

Men vad är arbetsmarknaden? Vilka yrken hör dit? Är forskning ett riktigt yrke? Eller konstnärligt skapande?

Orsaken till att jag tänker på detta nu är att jag skriver om konstnärlig yrkesidentitet i artikeln som ska vara klar efter nyår. Jag har tittat igenom mina egna dagboksanteckningar sedan 2008. Det är inte så skoj att märka att jag tänkt på exakt samma saker då som jag gör nu. Den enda skillnaden är att jag nått ett av mina mål för 2010-talet: att ge ut min första bok. Och ja, att man själv och barnen är lite äldre. Okej, nog har det ju hänt en massa annat också. Men oron för karriär och ekonomi är allestädes närvarande.

Tyst jag vill tänka

Det är lustigt. Sonen har länge sagt att han vill ha det tyst (t.ex. i bilen, eller hemma ibland) så att han ska kunna tänka. Det låter ju fint, men det han gör då är att tänka på spel. Jag har en känsla av att han kan spelen så bra att han kan spela upp dem i huvudet och liksom roa sig själv på det viset. Men kanske det är fint det också, jag tror han modifierar spelen i huvudet, gör dem egna och bättre, och han behöver inga maskiner för att kunna ”spela”. Det är lite som när jag fantiserar fram berättelser (jag älskar att dagdrömma!! Och det är ju typ det som är grunden för allt mitt skrivande), de är som filmer i huvudet då. Inspirationen kommer ju ofta från något litet fragment i en riktig film eller bok, eller från verkligheten, och sen får det rulla på åt det hållet jag vill istället.

Nu har dottern tagit efter, och man får inte prata eller ha på musik i bilen, för nu ska också hon tänka. Jag vet inte på vad. Hennes stora hobby just nu är att pausa Tom och Jerry på dvd-spelaren, så att figurerna blir fast i roliga ställningar. Undrar om det är det hon tänker på.

Såg förresten en artikel igår som kritiserade mindfulness-trenden. Här. I artikeln är poängen att man inte alltid kan fixa problem genom att själv bli mer närvarande och harmonisk, utan att problemen faktiskt kommer utifrån också (och därför kunde sociologen vara en bättre terapeut än psykologen eller coachen).

Mitt sätt att slappna av (och känna lycka) är fantasi och verklighetsflykt, det som artikelskribenten kommer fram till i slutet av texten. Jag tycker dessutom inte att verklighetsflykt, tänkande eller fördjupande undersökningar om samhället är några sinsemellan uteslutande fenomen. När jag fantiserar tänker jag på berättelser, och de berättelserna visar vilka samhällsstrukturer jag bär på. Så att: mer tid att tänka, länge, fritt, och onyttigt och nyttigt och på spel och filmer och fan och hans moster osv. till folket! Och tänk inte att du alltid måste vara harmonisk och i nuet och närvarande osv., då det kanske innebär att du slutar ifrågasätta vad som finns runt omkring… det är många som känner en vantrivsel i kulturen och samhället i dag. Ett skavande. Många som inte vet hur de ska passa in (jessus, jag vet inte själv vad jag skulle klara av att jobba med om jag inte gjorde det jag gjorde, jag kan t.ex. inte sälja grejer, när jag tycker att det är så vidrigt att tvinga produkter på folk som de inte behöver). I många fall tror jag inte det är ”fel” på individen, utan på kulturen. Man ska inte behöva skylla på sig själv i varje situation och hoppas på att problemet kan fixas med lite terapi. Eller?

Wow nu flöt jag från ungarnas tanketid till vantrivsel i kulturen. Hur gick det till?

Tintingrejen

Om den här Tintingrejen

Jag kan förstå att man tycker det är obehagligt att läsa serier eller annan konst som uppvisar unkna stereotyper av olika sorters människor. Kan tänka mig en motsvarande situation där en populär bok t.ex. nedvärderar kvinnor, eller finländare, eller svenskspråkiga finländare (grupper jag hör till), och att jag kan bli upprörd av att läsa dem.

Lyssnade t.ex. på Bassoradio igår i bilen, och de spelade någon form av 90-talsrap (inte min favoritmusikstil, så ursäkta vet inte vad gruppen hette) där sångtexten löd ungefär så här: ”What are women good for? In the bedroom fucking and sucking, in the kitchen doing the dishes…” osv. detta är dåligt citerat, minns inte sångtexten exakt, men ni fattar. Men för min del får denna skiva tas in i musikbiblioteket, och någon så önskar. Sen har ju jag all rätt att tycka vad jag vill om den (obehag, vill kasta upp, bytte kanal efter att i misstro ha lyssnat färdigt, hörde jag verkligen texten rätt? Och så kom jag ihåg, att ja just det ja, det finns sån här musik också… så bra att man ibland påminns om varför man behöver vara feminist).

Men mitt huvudsakliga argument till varför man inte borde ta bort verk som Tintin ur biblioteket: för den visar vad man i väst har sett som självklart för bara några årtionden sedan, och det är viktigt att vi vet det. Det är viktigt att vi kommer ihåg hur rasism och sexism har varit integrerat i vår bild av oss själva och av omvärlden, och är en del av vår kulturhistoria. För om vi slutar läsa och glömmer, kan någon få för sig att säga att det aldrig var så. Och fråga: vad gnäller ni över, vi är ju jämlika nu, ingen är diskriminerad… och har aldrig varit det… kanske de säger. Så som man i vissa kretsar förnekar folkmordet under Andra världskriget, eller förnekar att västvärlden varit ett patriarkat (vi kan ju tvista om i vilken utsträckning den ännu är det), eller förnekar att européer sett ner på andra kulturer.

Och nu när jag skrivit denna lilla kommentar ser jag att de ändrat sig.