Flickor och fandom

Tycker diskussionen om hånandet av fans till Justin Bieber är mycket intressant! Och tänk så mycket känslor ett kulturellt fenomen kan väcka (och tänk förstås hur enormt mycket pengar som rör sig i detta).

Det dyker upp artiklar nu (här, och här) som starkt kritiserar vuxna som hånar flickors musiksmak och beteende. Hånet är ju en form av snobbism och elitism, och ett markerande av makt (patriarkal möjligen, man ser ju ner på just flickors kultur, även om det finns pojkar som också är fans till samma artister och fenomen). Det är fint att det finns en sådan kulturdebatt som kan lyfta fram flera perspektiv!

Kan helt ärligt säga att jag inte själv tyckt att det finns något särskilt lustigt med skrikande beliebers, jag har inte skrattat en sekund åt det. Snarare är det ju fascinerande (eller man undrar vad det är i just den artisten som lockar fram detta). De gör som de vill, det är en sorts agens och kraft de har – flickkraft! De väljer att älska, dyrka, gå med i ett samband. Det är säkert minst lika mycket en gemenskap de är ute efter, som det där som många unga behöver göra: älska någon ikon från långt håll. Är inte det typiskt för många unga oberoende av kön? Det är inget konstigt eller avvikande med det. Så var det ju i tonåren t.ex. Man var lite kändiskär ibland. För min egen del fastnade jag mer för skådespelare än musiker.

Men jag har själv aldrig haft en fas där jag i en stor grupp skrikit efter någon viss artist (och vill inte alls låta överlägsen med att säga så, även om jag ibland kanske varit lite stolt över det när jag fraterniserat med manliga musikelitister). När jag var 11-12 gillade flickorna New Kids on the Block. Och minns att en del av flickorna på klassen övade koreografier till musiken osv. Men de var förstås inte på konserter, tror knappast dessa band kom hit. Och jag var inte en del av det, jag föraktade kanske fenomenet lite då, men mest för att jag kände att jag inte kunde passa in (jag var inte rätt sorts flicka). Jag var inte heller särskilt förtjust i musiken (missförstå mig inte, jag gillade massor av pop nog, Kylie Minogue, Whitney Houston, Michael Jackson, Madonna t.ex.), men främst för att jag alltid haft aversioner mot den typens gruppbeteende. Har fortfarande lite svårt med stora konserter och liknande, men har ju ändå gått på en del för att få uppleva artister jag gillar. Men kraften i att vara del av en folkmassa är nog enorm. Om man dessutom kan vara med i det helt distanslöst… Jag kan förstå dragningskraften i det, men det kan ju också vara ett farligt beteende.

Ja, så. Det är en med en viss distans som jag observerar det här. Har inte upplevt samma vurm i så stora grupper, men nog starka känslor för kultur och karismatiska personer ibland, och förstås starka känslor av gemenskap när man får digga något tillsammans.

Nu på våren såg jag och ungarna på svenska melodifestivalen. Jag är inte något enormt schlagerfan, men något i fenomenet gillar jag. Det är ju kul! Och kunde se hur små ljus tändes i ögonen på barnen, särskilt i dottern. Hon gillade Yohio bäst (för han såg ut som Hauru i Levande slottet). Men både hon och jag kunde enas om att vinnaren Robin Stjernberg nog var bra och fin. Jag gillar att ha denna gemenskap med mina barn. Med sonen diggar jag spel och film, med dottern musik, dans och film. Det ska bli intressant att se hur hon förhåller sig till idoler när hon blir lite större. Frön till vurmandet finns i henne, hon älskar redan musik. Men man får se vilket sorts fan hon växer upp till att bli… jag vet bara att jag vill vara med på det, vad det än blir.

Kroppsklockan

En kompis länkade till denna artikel på fb. Handlar om det här med kroppens interna klocka och att vissa är sådana som stiger upp tidigt och andra sent, ifall de får välja själva alltså.

Jag har tänkt mycket på det här under min livstid. Och då kan ni säkert gissa vilken typ jag är. Rätt! Nattuggla. Då är man en av de där ”lata” som har svårt att komma upp på morgonen. Och det är faktiskt inte någon fördel i det här samhället.

Efter att barnen föddes så har jag tvingats stiga upp tidigare på morgonen, och på sätt och vis också vant mig vid det. Att stiga upp tidigare gör också att jag har lättare att somna. Men jag är också generellt mycket tröttare under dagen, till exempel mellan 15 och 17. Men varje veckoslut sitter jag hellre uppe på kvällen (igår till kl 1 och såg på en dokumentär om Joan Baez), och försöker dra mig i sängen så länge som möjligt på morgonen (vilket i småbarnsfamiljen högst sträcker sig till 9-tiden). Om jag har haft en lugn dag så är det nära på omöjligt att somna tidigt. Jag har en viss benägenhet att få insomnia, men bara det första insomnandet. Jag har aldrig svårt att somna om i småtimmarna som många andra.

Om jag får vara ifred med mina egna tider faller jag oftast in i en rutin där jag somnar 2-tiden och stiger upp 10. Det händer som sagt nästan aldrig mer. Kanske jag kommer tillbaka till det när ungarna är i tonåren (för då blir de flesta människor sådana som sover sent).

När jag tänker på min egen tonår så är det nästan smärtsamt, men tanke på att jag hade så lång skolväg att jag måste stiga upp klockan 6 de flesta vardagsmorgonar. På veckosluten och sommarloven sov jag sedan till 12-14-tiden. Ibland vände sig dygnet helt.

Nu lever jag med D som är morgonmänniska. Han är ungefär lika bra på att vaka på kvällen, som jag är på att stiga upp på morgonen… Och sonen har visat sig vara morgontyp. Mycket skönt på skoldagar, not so much på helgen. Men han stiger upp själv och börjar spela på Wii före jag har kommit upp.

Jag och dottern är kvällstyper. Det är en evig kamp att få upp henne i tid på morgonen och hon är surare än en surskorpa.

Så detta med kroppsklocka är verkligen i allra högsta grad en realitet och vardag. Att inte vara morgontyp innebär att man får kämpa, särskilt i förhållande till skolans tider. Så länge jag har ungar i skolan (ännu 11 år till) så är jag tvingad till ”social jet lag” som det heter i artikeln i länken. Jag tycker också lite synd om dottern som kommer att bli tvungen att kämpa. Det är redan nu lite hjärtekrossande att riva upp henne om morgonen.

Jag antar att det är för mycket att önska att samhällets institutioner skulle anpassa sig efter interna kroppsklockor, eller att man i varje fall skulle få välja tidig eller sen tidtabell…

Avund

Idag är jag väldigt avundsjuk på alla som a) har skrivtid och skrivflyt, b) är färdiga med sina doktorsavhandlingar, c) har tid att teckna och måla, d) arbetar på platser där det inte bara talas om inbesparing, budgetunderskott, nedskärningar eller stora förändringar som man inte vet något om.

När det gäller de tre första måste jag bara ha lite tålamod. Avund behöver inte alltid vara en destruktiv känsla, den visar på vad det är man själv vill. Och vet man vad man vill så vet man också vad man behöver göra. Det kan finnas kraft i det.

När det gäller punkt d. Ja-a. Det kanske inte finns sådana arbetsplatser förresten? Kanske det inte finns någon att vara avundsjuk på? Är det kris överallt?

Jag är mycket ambivalent inför förändringarna i universitetet. Å ena sidan skulle jag vilja hjälpa till på något sätt, inte vara så utomstående (vilket jag blir pga att jag inte är fast anställd), bidra med något – jag vet inte vad. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är en dålig sak att man tvingas spara och förändra strukturer osv. Det kan leda till en förbättring (det MÅSTE leda till en förbättring). Till exempel vore det bra att skala bort byråkrati och komma till en diskussion om vad universitet egentligen ska göra. Så jag sympatiserar, jag har ett ideal och en vision för vad universitet kan vara. Men å andra sidan är jag alltså bara en tillfällig gäst. Så känns det både för att doktorander kanske inte har så mycket att säga till om när det kommer till beslutsfattande, och för att jag efter årsskiftet tänker satsa helt på litterärt skrivande och illustration.

Så jag flyter omkring… och försöker stänga ute bruset så att jag inte mer ska behöva vara avundsjuk på punkt b.

Kommentarer till arbetslinjen

Hittade via Peppe denna artikel där Roland Paulsen intervjuas om arbete i dagens samhälle och den så kallade arbetslinjen. Såg nyligen på ett föredrag (eller halva hann jag titta på, får ta upp tittandet igen snart) med Paulsen (som också lär ha varit på filosofikafé i Åbo tidigare, synd att jag missar sådant, han verkar sympatisk; UPPDATERING: besök av R.P i Åbo är på kommande fick jag veta i en kommentar nedan, så jag har inte missat det ännu!).

Jag tänker också mycket på detta förstås, med tanke på att jag är en som arbetsmässigt hör till prekariatet, även om jag för tillfället finns i den mer privilegierade änden av den gruppen (har en tillfällig anställning, har till en viss grad börjat etablera mig i en yrkesroll och kanske kanske kan lita på att det kommer mer jobb). Men samtidigt. Också nu när jag har en anställning som tar slut i slutet av detta år, måste jag konstant planera framåt. Söka finansiering (jag har haft tur med detta i år, men hur går det nästa år?). Planera hur jag ska få frilansjobb när anställningen är slut. Slänga ut trådar hit och dit och upprätthålla min yrkesroll. Uppdatera mig, utvecklas, förbättra min portfolio osv. Dessutom har jag ju länge upplevt att jag arbetar med tre jobb samtidigt, varav ett nästan helt gratis, med förhoppning att det ska börja löna sig någon gång i framtiden. För att det är ett jobb jag hellre gör än det jag just nu får betalt för.

Så man pusslar och strävar. Visionerar och planerar. Jag har helt klart blivit tvungen att ta till mig den där entreprenörsandan. Men samtidigt så är jag inte egentligen alls lagd åt det hållet. Jag avskyr att tänka ekonomiskt, vad som kan sälja, hur jag ska presentera mig själv för att kunna sälja det jag gör. Men ändå så tänker jag ju förstås konstant på hur jag ska ”monetize”, samtidigt som jag är rätt dålig på det… fattar t.ex. inte att ordna tävlingar på bloggen eller hitta på olika marknadsföringsidéer.

Skulle jag vinna på lotto skulle jag också (som Peppe) sitta och skriva (skönlitterära) böcker på heltid och illustrera dem (och andras böcker gärna också). Men jag skulle kunna lägga mer tid på alla projekt. Inte behöva jobba på kvällar och helger. Det drömmer man ju om att slippa. Egentligen är jag lite glad över att pengarna är slut på universitetet, för då kan jag glömma att hänga mig fast där. En sak mindre att sätta energin på. Jag får ändå inte plats där (och jag har egentligen aldrig heller velat jobba på universitet).

Det jag är oroad över är att bli helt arbetslös. Det gick inte så bra förra gången, jag fick inget arbetsmarknadsstöd pga att jag sökt forskarstipendier, och att jag fick in c. 100-200 euro per månad för frilansjobb. Man lever inte på det. Jag borde ha slutat helt med forskning och frilansande. Bytt jobb helt alltså. Och där satt man och fyllde i en blankett över vilka kompetenser man har (teckna, skriva) och kände hur det inte fanns en chans i världen att de skulle kunna hjälpa mig att få jobb.* Jag måste skapa mitt jobb själv, och därför tvingas jag till entreprenörsskap. Men alla de gånger jag gått på olika företagarrådgivningar poängteras hur otroligt hårt man måste arbeta om man är företagare. All tid går till det! Man måste vara förberedd på att gråta blod! Typ. Måste bilden av företagaren/entreprenören vara sådan? Eller speglar detta igen ”arbetslinjen”?

*Nu tror jag att mina möjligheter är annorlunda jämfört med 2007 då jag var arbetslös hela våren. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut, och min cv ser väldigt annorlunda ut. Jag är inte egentligen så orolig i nuläget, men allt kan alltid skita sig.

Men struggling to drink gasoline

Ibland har jag lite skoj på mitt jobb. Tittade just på en snutt av filmen Zoolander för att kapa några bilder ur den till min kurs i Bildsociologi som går i maj. Jag brukar ta upp en scen i den filmen för att visualisera och exemplifiera något som Horkheimer och Adorno formulerar i sin Upplysningens dialektik. De är mycket kritiska mot masskultur och ser en hotbild i till exempel reklam. Detta citat har jag plockat ur boken Kultursociologi (nu har jag inte boken hemma så kan inte lägga in sidnummer, men ursprungscitatet är från Horkheimer & Adorno 1944/1981):

Människans intimaste reaktioner är så fullständigt förtingligade för dem själva, att föreställningen om något för dem säreget bara fortlever som en yttersta abstraktion: Personality betyder för dem knappast längre något annat än bländande vita tänder och frihet från emotioner och svettiga armhålor. Detta är reklamens triumf i kulturindustrin, konsumenternas tvångsmässiga imitation av de kulturvaror som de samtidigt genomskådar.

Konsumenternas tvångsmässiga imitation av de kulturvanor de samtidigt genomskådar…

Den där känslan man har ibland att man gör något som en reklam, eller en fashion shoot, eller en editorial. Att man poserar i sin vardag. I Zoolander: Derek är ledsen över att inte ha vunnit Best Male Model of the Year, och hans modellkompisar försöker trösta honom med orange-mocca-frappucinos (eller vad det nu var…). De åker lite stadsjeep och är koordinerat hippt klädda:

zoolander0

Sen stannar de för att tvätta vindrutan och tanka. De går från att leka med vatten till… ja, bensin:

SAMSUNG

Struggling to drink…

SAMSUNG

Och till en perfekt cool och avslappnad image hör cigaretten:

SAMSUNG

Boom.

SAMSUNG

Så det går att få detta förhållande till reklam och image att framstå som ganska korkat och kul. Som när kvinnor kämpar för att dricka vatten. Reklamen som tas upp i The Hairpin, är inte gjord för att vara rolig (ja vad vill man med denna framställning av kvinnor och vatten?), men när man hittar mönstret och lägger upp bild efter bild på samma sida så blir det absurt – ingen dricker ju vatten så här på riktigt. I Zoolander driver man precis med tendensen att apa efter stil eller beteende som plockats från masskulturen (Whams Wake me up before you go-go, spelas i scenen).

Men hur många saker gör man själv i sin vardag för att man vanemässigt följer en kulturell koreografi? Vi har en tendens att vilja smälta in, inte avvika. Jag får ofta en en känsla av distans  och självmedvetenhet om jag kör bil och har solglasögon, eller om jag beställer en Latte på ett kafé, eller har en viss typs klädesplagg på mig, som svart kostym. Och spelar man med rollen då? Lägger man alls märke till den? Vill man bryta mot den? Kommer vi att börja hälla halva vattenflaskan över oss snart när vi dricker?

Sånt här tar jag upp på kursen, så om du råkar studera i Åbo Akademi och vill fundera på bildernas intrassling i det sociala livet, kom med på kurs!

Ja och det här inlägget var en avancerad form av reklam, hehe.

Knappa resurser = spel

Alltså den här forskarbloggen av Joffi var bara så bra och träffande att jag måste blogga lite om den.

Skrev så här på facebook när jag delade den:

Skrattgråter. Ångest. Personligen har jag stor lust att slå producenterna på nosen, riva ner kamerorna och flytta till en trevligare ö utan skojiga utmaningar och med mycket paraplydrinkar. Eller kanske man bara borde ta sig tillbaks till fastlandet på en liten farlig flotte?

Ja alltså så är det ju: har man en situation där det finns begränsade resurser (och så är det ju oftast) så uppstår en kamp om dessa resurser med vinnare och förlorare. Det uppstår fält (ankdammar) där aktörerna (ankorna) biter varandra i stjärtfjädrarna för att vinna. Men vad innebär det att vinna? I akademin: att ämnet får finnas kvar, att det finns anställningar, jobb, pengar osv. Men ska universitetsvärlden styras av en kamp om pengar? Jag trodde att det handlade om att göra vetenskap för att gynna mänskligheten osvosv. Men så har jag ju nog från början vetat att det också handlar om ett socialt spel där det gäller att hitta rätt pakter och dra i rätt trådar för att få finnas kvar i spelet (även om jag försöker låtsas om att det inte finns, eller försöker undvika spelet).

Det lustiga är att det är precis detta jag skriver om i min avhandling, men inte om universitetsvärlden utan konstvärlden. Vet inte om det är så lustigt förresten.

Är det bra eller dåligt när en sådan här kamp om resurser uppstår? Det beror ju på vad kampen leder till. Blir resurser jämlikt och rättvist fördelade? Jag antar att man åtminstone principiellt strävar efter rättvisa då det gäller Akademia, men i praktiken… så handlar det om så mycket mer. Personliga kontakter. Status. Överlevnad.

Det som jag funderar mycket på är hur ett ideal om vad som är bra vetenskap eller konst kan finnas samtidigt som detta spel. Jag har inget svar på det. Men det finns ju bra vetenskap och konst. Dessa uppstår säkert både på grund av och trots spelets existens. Ibland bryter sig någon ur spelet. Ibland raserar man reglerna och börjar om.

Ja, det är fascinerande att se på (som det kan vara fascinerande att se på Robinsontävlingen), men inte så roligt att sitta mitt inne i. Och vad vinner vi som människor och som grupp på det?

Aj jo det är ju kvinnodag

Har läst massor om det i flödena förstås. Upprepar det jag oftast säger/tänker/skriver/känner denna dag. Det är bra att det finns en dag då man tänker lite extra på kvinnokampen och feminismen. Men blommor och grattis för att man har ett kön? Nej tack.

Hittade mitt gamla inlägg för ett år sedan. Skrivet dagen efter kvinnodagen dessutom, haha. Men min ambivalens kvarstår (har blivit ett år äldre dock).

Jag kan t.ex. inte skriva om mig själv i tredje person och kalla mig själv ”kvinna” så som jag ser att många andra gör i sina (blogg)texter. Det känns bara konstigt. Och jag hoppas faktiskt att om andra någon gång skriver något om mig, att de inte kallar mig ”kvinna”, utan helst bara person, eller något som har med yrkesrollen att göra (inte för att jag nu blir sårad eller nåt om någon skriver att Jenny hon är en kvinna som gör si eller så, det känns bara så… obeskrivande och irrelevant; känns ungefär som om någon skrev att Jenny hon är ett däggdjur som gör si och så). Jag vet inte varför jag känner så, men jag identifierar mig inte alls med ordet ”kvinna”. Men så klart räknar jag ju mig själv till den gruppen om det gäller att kryssa i någon ruta någonstans. Underligt va? Men man får nog kalla mig hon. Det är inte ett lika laddat ord för mig. Men jag har inga problem med att förstå att någon vill kallas hen hellre än hon eller han.

Okej nu spårade jag ur här, men ni fattar. Kön är inte någon enkel sak för mig alls.

Crowd sourcing-forskning

För övrigt är det ju en rätt intressant idé att finansiera forskning med hjälp av en Kickstarter-kampanj (som Anita Sarkeesian). Kanske något man kan syssla med i Norden också snart…? Någon som har tänkt på det?

Här kan man se vad Sarkeesian gör med de pengar hon samlat ihop till spelforskningsprojektet! Det hon producerar skulle man ju t.o.m. kunna använda i undervisning (jag har faktiskt en kurs som handlar om bilden i samhället, och tar upp spelvärlden där).

Men seriöst alltså. Är det inte en briljant idé? Gäller ju bara att ha ett tillräckligt uppseendeväckande/intressant/viktigt/roligt/provocerande ämne. Tyvärr kanske det inte funkar lika bra för vissa ämnen. Men kan man inte göra sin forskning intressant, så varför göra den? Jag är rätt säker på att det finns sätt att forska om precis vad som helst och göra det så intressant att folk vill betala. För forskning ska väl vara intressant?

Samtidigt: här har staten och samhället ett ansvar att stöda viktig forskning. Men så som staten ”stöder” universiteten just nu så är det väl bara en tidsfråga innan de mer driftiga forskartyperna börjar samla pengar genom crowd sourcing… Men det verkade på hösten som om det ännu fanns vissa juridiska problem i Finland med att samla pengar så här? Hittade dock nyligen denna sajt. Jag ser ett problem: är Finland för litet för att folk ska lyckas samla tillräckligt för sina projekt? Det idealiska vore ju att nå ut globalt med projektidéer, för då är möjligheterna större. Samtidigt är konkurrensen större.

Det blir intressant att se hur detta utvecklas (säger jag både som kulturfältforskare och konstnär – whoa, kallade jag mig själv just konstnär? Jaja, det är bara lättare som paraplybegrepp, istället för att räkna upp alla saker jag gör).

Bekämpa vanmakten

Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.

Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.

En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.

Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.

Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.

Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.

Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.

Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.

OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.

Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur:

Modet!

Tittade på inslaget med Astrid som protesterar mot den sexistiska bilden i skolan, och blev alldeles rörd. Det är så modigt och fint att hon lyfter fram detta. Tänk så mycket man bara skämtar bort, haha pojkar smygtittar på flickor i toaletten, det är väl ingen big deal. Men som denna oerhört smarta människa säger så är det en liten del av något stort. Synd att jag själv aldrig vågat höja rösten i den åldern. Det fanns massor av skit på högstadiet som jag och många andra mådde dåligt av. Men jag hade inte kunnat formulera vad som var fel, och visste inte ens hur eller till vem man kunde ha fört fram sin protest. Man bara antog att ingen skulle bry sig och att det var bäst att bara hålla ut och försöka ta det med humor. Hoppas det är lättare nu. Viktiga budskap kan spridas snabbt på nätet t.ex. Unga vet kanske mer om sociala maktstrukturer, och har ord för att definiera vad det är som pågår. Eller jag hoppas det i varje fall…

Uppdatering: men nätet är ju förstås också en plats dit mobbning kan sprida sig… och i inslaget blir det ju smärtsamt tydligt att protesten inte alls förstås på skolan, och att den poäng som Astrid vill föra fram faktiskt inte är självklar. Det är minst sagt deprimerande.