Kolofont

någonstans mellan konst, vetenskap och trams

Kategori: Skapande

Vink

I dag får jag syssla med bara avhandling. Men före det måste jag anteckna bort andra tankar. Promenerade från skolan till Arken igen och fick en idé till ett konstprojekt på vägen. Ska lägga den bakom örat. Tillsammans med alla andra idéer (när kommer den där 36-timmarsdagen?). Men jag har ju lovat en kompis och mig själv att vi ska ha konstutställning tillsammans år 2020. Jag har inte glömt det (hälsningar till KW bara!). Så det är ju bra om man är tidigt ute med idéer.

Men vinkar adjö över helgen. Ska på något oerhört kul och spännande: skrivretreat. Första gången jag gör något sådant. Ser framemot att sitta med penna och papper i en vacker miljö och sen få prata och prata med nya spännande människor.

Den här fina kungliga figuren finns på min promenadväg till jobbet. I ett fönster står hon med wobblig hand.

Författarpresentation på S&S

Just det ja, presentationen som jag skrev till S&S webbsida dök också upp. Här är den!

Det är sånt här som jag kan bli lite galen av. Vad ska man skriva om sig själv? Allt man skriver känns lite klichéartat. Och hur ska man framställa sig själv i en kort text? Vissa skriver bara fakta, vilket är lockande, men jag ville skriva en personlig löpande text istället. Som kanske kunde förklara en liten liten bit av vad man håller på med och varför. Därför är förresten bloggen så skön att ha. Man kan spontanösa ur sig lite ett och annat, ändra sig, visa upp andra sidor, vara mer nyanserad… opolerad… samtidigt kan ju inga textmängder i världen egentligen fånga vad en person är. Tycker mig ha sett diskussioner i bloggar om det förresten: vad som är sant. Jag försöker i varje fall inte posera som något jag inte är, samtidig är jag inte ens nära på kapabel att skriva helt ”sant” om mig själv. Jag vet ju knappt vem jag är… ändå är jag väl den som vet mest…

Men presentationstexter kan man inte sitta och slipa på i all evighet. Man måste släppa dem ifrån sig i något skede. Gör lite ont i kontrollbehovscentrum dock.

 

Ett hus med många mörka rum

När jag just hade börjat skriva på Bildbindaren började jag tänka mer på hur mitt skrivande utvecklats, och hur det kändes att arbeta på att bli bättre på det. Då dök husmetaforen upp i mitt huvud. En rätt klassisk metafor gissar jag, men det passar min hjärna.

Att börja skriva en bok kändes som att öppna dörren till ett mörkt rum. Kika in lite försiktigt. Man är rädd, man vet inte om man ska klara av att gå in i rummet, eller om man ska lyckas se något alls där. Det är så mycket lättare att bara lämna dörren oöppnad, eller bara glänta lite på den och sen gå förbi utan att se in i rummet. Men jag tog steget in i rummet.

När jag sen väl kommit in en bit i skrivandet var det som om det mörka rummet hade blivit lite ljusare. Kanske jag till och med kunde urskilja någon möbel, ett fönster som släpper in ljus, suddiga väggar. Men samtidigt blev rummet större ju fler steg jag tog. Det svällde, som i drömmar där rummen är instabila och alltid främmande. Nu när boken är i sitt slutskede så är rummet nästan helt tydligt, och det är jag som inrett det. Jag har format rummet, och lärt mig lite om hur man gör. Jag har upptäckt nya saker.

Till exempel har jag märkt att det finns nya dörrar, med långa korridorer som spretar åt olika håll, fler mörka rum. Huset ter sig enormt. Dessutom misstänker jag att det som finns bakom de nya dörrarna skiftar konstant. Det är inte ännu bestämt vad som finns där.

Jag kom att tänka på min metafor förra veckan när jag försökte skriva igång mig för avhandlingen. Det är en bra metod annars, att när man inte har en aning, det bara står still, orden vill inte komma, hjärnan är gröt: då sätter man sig och skriver om det. Sen skriver man vad man vill, och påminner sig om vad man gör, sen om man har tur (och oftast funkar det här) vet man igen vad man ska göra. När jag gjorde så förra veckan kom husmetaforen tillbaka. Att avhandlingen också är ett rum i det där stora huset – samma hus (jag springer omkring i flera rum samtidigt dessutom). Avhandlingen är en enorm sal, en festsal med förvillande förgyllda speglar, och massor med folk. Jag skriver ju nämligen om ett socialt sammanhang, så i detta rum pågår ett intrikat socialt spel. Jag behöver hitta spindlarna i nätet, och förstå varför flugorna fastnar i det.

Tack vare husmetaforen kom jag sedan på hur slutdelen av avhandlingen skulle struktureras. Slutet var ett mycket mörkt och skräpigt hörn i den där salen. Ingen ordning där. Nu har jag en plan i varje fall. Och nu är det dags att fortsätta beskriva salen, se sig själv i processen och försöka få fram något intressant.

Magiska Runsala

Vi åker ofta på utfärd till Runsala, det är bara några kilometer från vårt hus. Så här på våren är det verkligen något speciellt med den platsen (den är alltid speciell, men våren lockar oss alltid dit). Förra vårsommaren fick jag en kul skrividé som skulle ha Runsala som huvudsaklig miljö. Har inte hunnit skriva på den berättelsen, men varje gång jag är där kommer den tillbaka. Tog en massa foton med EOSen, så där för framtida referens sen när sagan äntligen skrivs och illustreras… Men här är lite plock:

Först gick vi på kafé. Det här är makens munk. Han vill inte synas på bild, så den här nygräddade munken får vara hans stand-in. Lustigt, den har hans färger…

Jag har troligen fel i huvudet. Men kan inte låta bli att se pysslingar i undervegetationen. Detta måste vara magiska bär, som låter en se det Andra Runsala…

Knäpåse-Wiik.

La Mer

Stenar måste kastas i havet (är det inte lite konstigt att det ser ut som om spåret efter stenen i vattnet liksom finns där FÖRE stenen landat? Magisk plats alltså…)

Skor måste blötas ner

Också coola magiska träd…

Lyckades skapa en magisk bokeh-bubbla på trädgrenen…

Supersöta blommor

Trevlig söndag!

PS. Jag har som vanligt motsatsen till söndagsångest: hurra-jag-får-jobba-imorgon-glädje. Äntligen har jag bara pyttelite praktiska undervisningssaker att sköta, och massor av tid till avhandlingen. Tidigare denna vecka insåg jag hur slutet skulle struktureras, och att jag ska dela upp kolossen i två huvuddelar. Det blir snyggt så tror jag… men jag har också insett att hela grejen måste skrivas om, nu med min egen röst och mitt eget budskap, inte bara en massa referenser till tusen teoretiker. Men jag återkommer till det imorgon…

Bra sagt av Gaiman

Neil Gaiman håller tal åt nybakade Arts-studenter… Hans bästa råd, lånat av Stephen King, är att inte glömma att njuta när det går bra. Och en massa andra bra råd om att vara frilansare kommer också. Enjoy!

Bloggen I’m back!

Måste nog komma tillbaka tidigare. Måste.

Och nu är mommo här och underhåller småttingarna så hinner ha lite kvalitetstid här på Kolofont.

Två saker tänker jag ta upp nu direkt. För det första: blev barnsligt glad av att få e-post från stadsbibban att de tänker ta in mitt bokförslag som jag skickade in igår: The Weird. A compendium of strange and dark stories, nyligen utkommen och redigerad av Ann & Jeff VanderMeer. Man ser liksom listan av författare (ända från början av 1900-talet) och vet att man måste läsa. Jag är inte alls bekant med ”weird tales” eller stories av den här typen (har väl läst lite klassiker nog, men det konstiga har jag på något vis inte fattat att är en sorts delgenre till SF, eller vad är det egentligen för genre? Någon som är mer bildad än jag?), och här är liksom chansen att få det bästa samlat i en bok. Och det tyckte de tydligen på bibban också, så snart får jag låna den via dem! Vad glad jag blev! Och sen när jag har läst, kan någon annan läsa, kanske en impressionable young mind som sen kan bli inspirerad osv.

Jag blev i varje fall inspirerad (så där att det poppar och puttrar i huvudet och man får liksom LUST, men oriktad lust och det börjar så småningom gå över i ÖVERSPÄNNING). Och läser dessutom Haruki Murakamis 1Q84 just nu, och han tycks vara med i antologin.

Och det andra: Schildts & Söderströms första bokkatalog! Och där är jag med! Hysteriskt… Nervöst… Mycket roligt! Nu tillbaka till ritbordet!

På paus till 1.6

Jag tar en liten time out på bloggen nu fram till 1.6. Ska försöka vara så lite som möjligt på nätet (tror att Instagram är det enda som jag kommer att låta ploppa fram då och då). Det är en massa saker som behöver gro och få tid nu. Texter och teckningar. Och behöver stirra på annat än skärmar. Till exempel på när våren kommer och hur barnen leker. Vi ska se hur långt som det D har planterat på bilden kommer på en dryg månad (då kan jag ju avslöja vad det är också)… Jag ska plantera och sköta mina böcker jag (växter är inte min grej).

Ja nu kom det! Hur ska man fira?

Kom på posten i dag… Man borde ju fira. På något vis tog jag ut mest av glädjen när jag fick första mailet från förlaget för länge sedan, men nu när jag ser på pappren och läser så känns det ju nog otroligt häftigt. Fan vad ja e bra! (senare kan man gå tillbaka till att vara självkritisk, men inte i dag!).

Så fira med skumpa? Har det i kylskåpet. Bara att jag inte egentligen gillar skumpa, och dessutom är jag igen hemma med ett sjukt barn (och ett friskt som kom hem tidigt från förskolan) och inte kan man ju vingla runt här hemma i bubbelfylla. Så har nu dansat lite med lilla A till Angry birds-låtar på Spotify istället. Men det jag egentligen VILL fira med är att springa på kvällen, och sen äta något gott framför ett TV-program. Det borde ju kunna gå att fixa. Hurra! Och ursäkta att jag är så tråkig. Och lite smått sjuk som ser löpning och TV som belöning… Övervägde också en stund att belöna mig med att jobba på teckningar på kvällen. Men hallå! Belöna sig med jobb?!? Så lågt kan man ju inte sjunka…

Pausen fortsätter

Försöker ta igen ett par veckors förlorad arbetstid (höll bara föreläsningar, annars var det sjuka W som gällde). Så hinner inte blogga.

Men en positiv grej med påskresan till Österbotten (bland många; hälsade på svärföräldrar och barnen hade roligt med sina kusiner): en av mina bokidéer liksom utkristalliserade sig och blev nästan helt tydlig i huvudet. Hurra för långa bilresor, min hjärna gillar dem tydligen.

Kom på några huvudpersoner, deras handling, och stora delar av världen och miljön. Lite intrigerande fattas, lite mer händelser och personer som finns runt omkring och som påverkar och påverkas av huvudrollerna behövs, lite mer världsbygge… men kom till och med på en bra arbetstitel (som jag inte tänker avslöja ännu)… tror bestämt att det är så att denna idé vill bli Bok 2. En ny berättelse började kräva att få finnas.

Bra sida med skrivtips

finns på Christin Ljungqvists blogg. Hennes första bok Kaninhjärta har precis kommit ut, är mycket nyfiken på den!

Håller också med om det mesta på hennes utmärkta lista med skrivråd. Hon skriver t.ex. att hon inte brukar tala om inspiration utan lust. Det gör jag med! Att ha lust är något som jag tycker att hela livet cirkulerar kring. När jag var liten brukade jag tacka nej till olika förslag från kompisar med argumentet ”jag har inte lust”, det var kanske smått irriterande för dem… Nu är jag mer fokuserad på att göra det som jag har lust till (och undvika att vara så brutalt ärlig när jag inte har lust). Och man kan nog öka på lusten (att skriva t.ex.), med tiden lär man sig vad som triggar den… För mig funkar alla slags dokumentärer om intressanta skapande människor (musiker, författare, konstnärer, dansare), att se bra filmer, se bra konst, läsa bra böcker… Men läs Christins lista, mycket lärorikt!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 346 other followers