Var på utdelningsfest här:
Det var över förväntan trevligt! Fick höra fin musik, prata illustration och skrivande och konst och kultur, och tro det eller ej men, fick tips från en erfaren äventyrare på vad man ska göra om man är fem meter från en isbjörn… Fortsättning följer!
Och Mia på Skrifva! Tar fram mina tegelstenar imorgon!
(mobilbloggat svårt att länka osv)
Imorgon blir det sjukt spännande konferens… Bloggar nog först på kvällen igen…
har jag så bråttom med att göra färdigt en konferenspresentation att jag blev alldeles handlingsförlamad och hamnade på nätet istället. Typiskt! Men då kan man ju passa på att blogga lite så att det händer något här.
I dag ska jag på Kulturfondens utdelningsfest och vet att jag får träffa en massa trevligt och intressant folk där hurra! Så behöver inte ens vara nervös alltså. Hinner inte vara nervös heller, har ju den där konferenspresentationen att vara mer nervös över. Det är ungefär hälften kvar att göra på den, och nu slog tvivlet till. Igår fick jag massor gjort. Men nu. Stopp. Varför ville jag tala om det här nu igen?? Det bästa med presentationen är att jag tänker ta upp mitt eget tecknande i forskningssammanhang, men det är också det sämsta, för det gör mig nervös. Är inne på nya vatten igen (varför är jag ALLTID inne på nytt? Vad är det för fel på mig?)… hursomhelst.
Hade en rent euforisk dag i går egentligen. Fick mycket gjort på presentationen. Och sedan i ett rätt plötsligt infall började jag fundera på Photoshop och hur urgammal min version är. Så var inne och surfade på Adobes sidor och insåg att de nu har något som heter Creative Cloud som man betala för per månad, men att man då får tillgång till ALLA deras program. Fattade ett snabbt beslut att det är vad jag behöver. Så nu har jag alla program som man bara kan behöva för att skapa storverk. ((gäller ju sen ännu att ha tid över att verkligen skapa de där storverken, men i varje fall är inte programvaran något hinder!)). Sedan passade jag också på att köpa dessa skräddarsydda Photoshop-penslar eftersom jag nu hade en tillräckligt ny version av programmet för att kunna köpa dem (de kräver CS5). Så nu har jag också superbra penslar! Testade dem lite igår redan och, jo, de är mycket bra, och väl värda de 5 dollar som upphovsmakaren tar betalt för dem. Och dessutom känns det på något vis skönt att kunna understöda en illustratör direkt så här! Han har utvecklat dessa penslar under ett par år, och mina kunskaper i att göra sådant är beränsade. Ska se om jag hinner göra något som kan visas upp snart!
Ja det som är mest på tapeten är nog tidsbristen just nu. Men det går snart över. Redan nästa vecka blir det lite lite lugnare. Och sedan ska jag ju på skrivretreat, och det räknas inte som något som ”stjäl tid”, tvärtom. Ogillar att ha så mycket att göra. Men det kommer och går i vågor sånt här. Alltid kan man inte styra det så bra heller (jag har t.ex. inte haft någon större möjlighet att påverka när jag har undervisning). Men man längtar ju konstant efter en längre sammanhållen tidsperiod där man bara gör en enda sak. Ser nostalgiskt tillbaka på mitt läroboksjobb som räckte några månader och jag gjorde mest bara illustrationer (redigerade också Bildbindaren då), och lyckan var total. Jag vet alltså hur det kan vara, och vad jag vill att min tid ska gå till. På väg ditåt snart hoppas jag.
Ja, tillbaka till presentationen. *suckar*
Har lagt orden i mitt anteckningshäfte så det finns inga kvar (okej några då) för bloggen. Kanske skriver jag mer om långhelgen (som var så otroligt skön) senare. Här kommer istället lat bloggares instagram:
Morsdagskort från A.
Jag gick på promenad i skogen.
Och bakom skogen finns detta.
Köpte basilika.
Var i vitsippsskog.
A lekte med mina gamla leksaker (en oroande scen detta).
Hittade min gamla Barbie som jag klippt håret på. Jag svär, har inget minne av att ha utövat plastikkirurgi på henne också. Det måste vara en slitningsskada…
Skrev att jag satt och skrev mycket. Jovisst. Men hälften av den tiden satt jag och ritade dessa doodledamer som alltid rinner ur mig, fråga inte varför, för jag har inget svar.
Fick också morsdagspresent av W. Han berättade att han avskydde att sy i skolan. Och fint blev det ändå. Tar det som en stor komplimang att han kämpade sig igenom detta för min skull!
Det som jag inte fotade: såg Looper och Life of Pi.
Lappade byxor igår, och sydde om en av A:s klänningar till kjol, och nu har jag en alldeles hysterisk lust att sy ett par byxor åt mig själv. Måste bara skaffa tyg… Så pausen var mycket energigivande! Jag lär till och med ha blivit lite solbränd!
Äh, det blev ju rätt uttömmande detta ändå…
Otroligt skönt väder idag. Den första riktigt varma dagen. Har rivit upp lite kirskål i trädgården så att de inte ska mörda floxen. En del av kirskålen åt jag till middag. Lärde mig förra året att det är en ätbar växt som jag fört krig mot… Ät din fiende säger jag (om fienden inte är giftig förstås, i så fall destroy).
Hade lite tankeflyt på förmiddagen i dag när jag tentövervakade. Då kan man inte göra annat än sitta och läsa och skriva (eller göra några wordfeuddrag förstås), och jag skrev en del på presentationen jag ska ha på en konferens i Åbo nästa vecka. Det blir spännande, för meningen är att man ska kunna ta upp olika skärningspunkter mellan konst och teori där, och jag tänker tala om teckning bland annat. Lyckades inspirera mig rätt mycket. Det ska bli spännande att se andras föredrag, och få kommentarer också…
Sen korrläste jag den där artikeln som jag gnällt över hela våren. Några små korrekturfel hittade jag. Tyckte själv att texten var helt ok och lätt att läsa i varje fall, den hade ett bra flyt. Men samtidigt har jag en panikklump i magen av tanken att någon annan ska läsa den när den publiceras. Kan föreställa mig att den inte går hem hos alla. Men jag tänker strunta i att vara rädd. Jag tjänar inget på att oroa mig i förväg. Och får jag negativ feedback för texten sen så vad är det värsta som kan hända? Knappast något alls faktiskt.
Jag hoppas att jag har blivit bättre på att ta det där med att inte gillas av alla. Man kan inte finnas i världen utan att någon ogillar det man är och gör. Det finns ingen poäng i att försöka behaga alla. Jag vill inte heller ge andra den makten över mig.
Ända sedan Bildbindaren kom ut och jag fått en del recensioner (och åsikter av människor jag mött) så har den här insikten blivit allt djupare. Egentligen har varken positiv eller negativ respons inflytande över vad jag vill skriva och vad jag kan skriva. Visst man kan känna sig uppmuntrad och glad när någon säger snälla saker, eller kritiserad när någon säger negativa saker, och man kan lära sig av feedbacken (men faktiskt inte av all feedback, det gäller att se på den med distans). Men inget av det har något alls att göra med lusten att skriva och teckna. Lusten kommer från någon annan plats, som inte har mycket med andra människor att göra. Ändå vill jag förstås nå ut med det jag gör. Bli läst och sedd. Förstås. Men det är inte den ursprungliga drivkraften. Då skulle det ju inte egentligen spela någon roll vad det är man skriver. Då skulle man väl skriva det man tror att någon viss målgrupp vill läsa. Men så funkar det inte. Lusten kommer från njutningen att skriva och teckna sådant som man själv älskar. Och naturligtvis älskar inte jag samma saker som alla andra i världen. Men när någon hittar det man gjort och gillar det, så klart blir man glad av det! Men makten att skapa har jag redan; jag ger mig tillåtelse att teckna och skriva, ingen annan gör det.
Hmm, började med att skriva om kirskål, och så blev det något helt annat…
Gått lång promenad och lyssnat på Ender’s shadow. Tog kopiösa mängder mobilfoton på vägen. Instagrammade en tredjedel. Krattade lite ute på gården. Fick hettande kinder av den kalla blåsten. Bakade havrekex till imorgon när jag ska göra föräldrarelaterade grejer i skolan på kvällen. Stickat några rader på tröja. Skrivit ner lite tankar om att skriva romance och fantasy. Tänkt att jag borde skriva mer i anteckningsboken. Skrev igenom 3 anteckningsblock förra året, och detta år har jag bara kommit igenom en tredjedel av ett. Funderade på vad jag ska skriva på skrivretreat om ett par veckor. Bestämde att jag bestämmer det på plats. Gnällt på ett av barnen om det här med att vara otacksam för mat och att gnälla över att det alltid är fel på maten, och blivit sams igen. Tänkt att det är skönt att barnen lekt bra med varandra. Inte kunnat bestämma mig om det är bra eller dåligt att jag har allt mer tid att vara inne i mina funderingar och fantasier när jag är hemma. Funderat på om jag är närvarande eller frånvarande. Funderat på om jag funderar för mycket. Gett en födelsedagspresent åt maken. Bara tänkt en eller två gånger på att jag inleder en ny kurs imorgon. Tänkt att det är otroligt skönt att torsdag är ledig, och ska ta en fyra dagars helg med ungarna hos mina föräldrar. Tänkt att jag ska läsa, äta och gå på promenader där. Tänkt att jag inte ska stressa över att jag inte hinner skriva på avhandlingen.
Egentligen skriver jag det här för att jag inte kommit fram till att skriva en helt annan typs texter som ligger och gror någonstans inne i kroppen.
Eftersom Mia också skrev att hon ska vara med i Finncon det här året,* så måste jag ju också skriva det! För vi ska vara i samma diskussionspanel. Kan knappt hålla mig, spricker av entusiasm… (vill skriva några fler utropstecken ännu, men det blir nog för hysteriskt).
Jag har varit på en del Finncons över åren. En i Helsingfors (ja den med Neil Gaiman, kommer irriterande nog att måsta säga det varje gång), och några i Åbo. Men att själv vara med i en programpunkt ändrar nog på upplevelsen lite… Dessutom ska det bli så skoj att få träffa koolt folk där!
Så alla ska dit i Helsingfors i juli! Visst?
*och nu är hon i Grekland och nog är jag lite avis, men kanske jag också åker på skrivläger till någon ljuvlig plats med turkost vatten någon dag, så inte är jag egentligen avis, utan förväntansfull, haha, ursäkta att jag är så optimistisk
Alltså huh. Kolla in denna trailer för ett kommande spel inspirerat av bl.a. Portal.
De är bara två personer som jobbar på detta spel (man ba, vah?? Tydligen är de genier…). Ett finsk indie-spelbolag. Det som jag skulle säga lyfter den här trailern är en enkel och avskalad story + mycket välslipad grafik. Jag blir väldigt nyfiken på spelet kan jag säga.
Efter förra veckoslutets filmkurs är jag på något vis fortfarande inne i tankar kring hur man gör en bra kortfilm. Samlar på mig insikter om vad som fungerar. Försöker bygga upp en inre karta för vad som är bra. Den här speltrailern kommer nog att inspirera och lära mig en hel del. Och lustigt nog påminner den också om Mies van der Rohes gamla motto: Less is more. I en filmtrailer lönar det sig nog att tänka så också.
Igår var jag på träff med författare (lite trött idag, var så upp i varv när jag kom hem så jag sov inte värst bra) och böckers längd kom på tal. Gäller Less is more där också? Jag har ju nog plöjt igenom en hel del fantasytegelstenar, och i många fall är ”more” motiverat. Men inte alltid. Avskalat och kärnfullt kan faktiskt vara bättre för dramatiken. Och har också märkt att jag i mitt eget litterära skrivande är mer benägen att göra ”less”. Och just nu är jag väldigt inspirerad av kortfilmsformatet. Kanske min ”less”-läggning är en fördel när det gäller att skriva filmmanus… Kugghjulen i hjärnan snurrar vidare…
Så här är den! Bara så ni vet så skäms jag alltid något alldeles otroligt av att höra min egen röst inspelad, men så småningom börjar man väl kanske vänja sig…
Stor, liten – en saga om att hitta på saker from Jenny Katarina Wiik on Vimeo.
Den här gjorde jag alltså på fredag-söndag. Skulle gärna ha fixat ljudeffekter själv, men tid fanns inte, så fick ta det som fanns i iMovie. När jag fortsätter peta i den (eeeh någon gång i juli borde man kanske ha tid…) så ska jag förlänga tiden man ser vissa bilder. Det går lite snabbt nu. Men det får vara så här för tillfället för det var så jobbigt att klippa i min voice over i filmediteringsprogrammet. Men otroligt mycket har jag lärt mig av att bara göra denna lilla film!
För mycket trassel i huvudet just nu. Svårt att byta läge. Svårt att hoppa från undervisningsläge till fixa-små-administrativa-saker-läge till skriva-kloka-saker-i-avhandlingen-läge. Känner mig högst oklok. Kommer inte ihåg vad jag ska göra i den långa texten, och det tar emot att börja med den klockan 14 på eftermiddagen. Tycker om att börja med längre texter direkt på morgonen.
Försöker hitta till fokusen genom att planera och skriva in deadlines så att jag vet vad jag ska gripa tag i först. Men hjärnan vill inte göra det den borde göra just nu. Den vill göra något förbjudet. Och när den tänker på det förbjudna får den också ångest, för den förbjudna texten känns som en hög med varm, ångande skit för tillfället.
Bushjärna!
Och mitt i allt kollar man lite e-post, lite fb, lite bloggar. Nej, det går inte heller. Jag får vara off-line ett tag nu igen för att hitta lugnet och tiden. Bloggar om jag har något som jag absolut måste få säga. Som att min Lisa Kleypas-besatthet fortsätter (och är förvånad över att jag gillar en samtida romance! Gillar är en understatement, myyyysälskar, läser och skrattar för mig själv i köket klockan 23 för att inte störa dem som sover-älskar). Så nu har jag sagt det, och kan gå vidare.
Idag är jag väldigt avundsjuk på alla som a) har skrivtid och skrivflyt, b) är färdiga med sina doktorsavhandlingar, c) har tid att teckna och måla, d) arbetar på platser där det inte bara talas om inbesparing, budgetunderskott, nedskärningar eller stora förändringar som man inte vet något om.
När det gäller de tre första måste jag bara ha lite tålamod. Avund behöver inte alltid vara en destruktiv känsla, den visar på vad det är man själv vill. Och vet man vad man vill så vet man också vad man behöver göra. Det kan finnas kraft i det.
När det gäller punkt d. Ja-a. Det kanske inte finns sådana arbetsplatser förresten? Kanske det inte finns någon att vara avundsjuk på? Är det kris överallt?
Jag är mycket ambivalent inför förändringarna i universitetet. Å ena sidan skulle jag vilja hjälpa till på något sätt, inte vara så utomstående (vilket jag blir pga att jag inte är fast anställd), bidra med något – jag vet inte vad. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är en dålig sak att man tvingas spara och förändra strukturer osv. Det kan leda till en förbättring (det MÅSTE leda till en förbättring). Till exempel vore det bra att skala bort byråkrati och komma till en diskussion om vad universitet egentligen ska göra. Så jag sympatiserar, jag har ett ideal och en vision för vad universitet kan vara. Men å andra sidan är jag alltså bara en tillfällig gäst. Så känns det både för att doktorander kanske inte har så mycket att säga till om när det kommer till beslutsfattande, och för att jag efter årsskiftet tänker satsa helt på litterärt skrivande och illustration.
Så jag flyter omkring… och försöker stänga ute bruset så att jag inte mer ska behöva vara avundsjuk på punkt b.
