Kolofont

någonstans mellan konst, vetenskap och trams

Kategori: Tankar

En väldigt allvarlig och viktig sak

Har läst flera texter den här veckan som handlar om döden, sjukvården och rätten att få en human, värdig död. Först läste jag Esko Valtaojas kolumn (på finska) där han berättar om en vän som dött i cancer. Hennes värsta rädsla var att tvingas ligga i enorma plågor i slutskedet av sin obotliga cancer. Vännen beskrev på ett konkret sätt åt Esko hur hennes sjukdom skulle avancera. Jag har hittills inte riktigt förstått vad det innebär att vara i slutskedet av en sjukdom och ha smärta. Jag har på något vis tänkt mig en diffus smärta som man tar bort med morfin. Men när någon sedan konkret beskriver vad det är som sker i kroppen, t.ex. hur magen sväller upp av vatten då levern slutar fungera, och hur detta skapar ett plågsamt tryck, då tänker jag, nej! Nej! Det skulle inte heller jag vilja uppleva. Varför ska man ligga och stå ut med sådant då man ändå vet att det leder till döden? Varför ligga i extrema plågor och obehag och ”kämpa” när man vet att det ändå tar slut snart?

Jag vet lite om hur det är att undergå olika smärtsamma hälsoundersökningar (den senaste upplevelsen var inte angenäm, ganska hemsk och liksom kränkande faktiskt, men jag accepterar det för den undersökningen kan någon gång rädda mitt liv, eller förlänga det i varje fall, dör gör man ju ändå förr eller senare). Så tänker man sig den process man går igenom med mycket allvarligare sjukdomar. Alla ingrepp. Hur kroppen plågas. Hur man är utsatt, svag, behövande. Självklart ska man inte ge upp för tidigt heller, men det finns säkert punkter då alla vet att allt hopp är ute. Då ska man få hjälp.

Och man ska få vara med sina närmaste. Jag läste en annan text, om en treåring som hade dött på sjukhuset utan sina föräldrars närvaro, för det var inte besökstid (här är IS artikel om saken). Barnet hade förstås längtat och bett om att få vara med sin mamma och pappa (här är ett blogginlägg om händelsen, också på finska). Jag får djup ångest av att läsa om det. Så får det inte vara. Jag tror att både de som är för och emot eutanasi kan enas om att alla ska få dö med sina närmaste närvarande bara de kan hinna dit. Och ett litet barn… det är vidrigt.

Det är omänskligt om systemen styr hur vi får dö, att vi fråntas rätten att välja, när det de facto är möjligt att ännu välja. Jag håller med Micaela Röman i hennes ledare:

Att det i dag finns en möjlighet att leva betydligt längre med också svåra och obotliga sjukdomar är naturligtvis en rätt var och en skall få välja om den så önskar. Men alternativet, att ha rätten att välja en assisterad sorti vid svår och obotlig sjukdom, den borde också finnas.

Och Esko Valtaoja tar upp hur vi till och med ofta ger våra husdjur en mer ”human” död, än oss själva.

Sen finns det förstås andra fall också. Hörde ett radioprogram om en kvinna som skadats i ett fall och inte kunde andas själv. Hon hade velat dö den första perioden och sökt efter hjälp på nätet. Men hon genomförde inte planerna. Efter 15 år hade hon fått tillbaka en liten del av andingen, och var inte mera lika beroende av hjälp. Hon hade utbildat sig och hade nu ett arbete, men behövde ännu förstås mycket hjälp. Men hon är ändå fortfarande beroende av respirator och assistenter. Hon valde att kämpa vidare.

Alla situationer är unika.

Det här har snurrat på i mitt huvud nu hela veckan. På något vis tänker jag på hur det kunde ha varit före vi hade så bra sjukvård, eller i situationer när sjukvården inte är närvarande eller möjlig. Det är självklart helt fantastiskt att vi kan förlänga våra liv tack vare vården. Men så tänker jag på situationer där det mänskliga är att ta ett liv. Tänker på extrema situationer, extrema skador, där inget mer går att göra. Det är sådana scener som ganska ofta utspelar sig i populärkultur, i filmer om krig och äventyr t.ex. Hjälten ber om att få en hjältes död. Kanske det är hemskt att jämföra med fiktion, men där rör sig myter och känslor som vi har om livet och döden. Kanske de situationerna är tillspetsade och dramatiserade, på det sättet ovanliga. Men vad säger dessa fantasier om vår vilja att dö en bra död?

Ljuvligt

väder i dag. Promenerade från barnets skola till min skola. Passerade doftande träd, blommande hägg (som en drog i näsan!), rena morgonmänniskodofter (schampoo, deodoranter som flyter ut ur tunna tröjor). När luften blir varm är allt helt förändrat, nya lukter, vinden är skön, kläderna sköna. Och tänkte den utomordentligt vettiga och välbalanserade tanken: tack vare långa vintrar och mörker så kan jag uppskatta våren mer. Vägrar favorisera väder och årstider. Men är glad över att slippa frysa.

Åbo i dag kl 8.11

Författarpresentation på S&S

Just det ja, presentationen som jag skrev till S&S webbsida dök också upp. Här är den!

Det är sånt här som jag kan bli lite galen av. Vad ska man skriva om sig själv? Allt man skriver känns lite klichéartat. Och hur ska man framställa sig själv i en kort text? Vissa skriver bara fakta, vilket är lockande, men jag ville skriva en personlig löpande text istället. Som kanske kunde förklara en liten liten bit av vad man håller på med och varför. Därför är förresten bloggen så skön att ha. Man kan spontanösa ur sig lite ett och annat, ändra sig, visa upp andra sidor, vara mer nyanserad… opolerad… samtidigt kan ju inga textmängder i världen egentligen fånga vad en person är. Tycker mig ha sett diskussioner i bloggar om det förresten: vad som är sant. Jag försöker i varje fall inte posera som något jag inte är, samtidig är jag inte ens nära på kapabel att skriva helt ”sant” om mig själv. Jag vet ju knappt vem jag är… ändå är jag väl den som vet mest…

Men presentationstexter kan man inte sitta och slipa på i all evighet. Man måste släppa dem ifrån sig i något skede. Gör lite ont i kontrollbehovscentrum dock.

 

Ett hus med många mörka rum

När jag just hade börjat skriva på Bildbindaren började jag tänka mer på hur mitt skrivande utvecklats, och hur det kändes att arbeta på att bli bättre på det. Då dök husmetaforen upp i mitt huvud. En rätt klassisk metafor gissar jag, men det passar min hjärna.

Att börja skriva en bok kändes som att öppna dörren till ett mörkt rum. Kika in lite försiktigt. Man är rädd, man vet inte om man ska klara av att gå in i rummet, eller om man ska lyckas se något alls där. Det är så mycket lättare att bara lämna dörren oöppnad, eller bara glänta lite på den och sen gå förbi utan att se in i rummet. Men jag tog steget in i rummet.

När jag sen väl kommit in en bit i skrivandet var det som om det mörka rummet hade blivit lite ljusare. Kanske jag till och med kunde urskilja någon möbel, ett fönster som släpper in ljus, suddiga väggar. Men samtidigt blev rummet större ju fler steg jag tog. Det svällde, som i drömmar där rummen är instabila och alltid främmande. Nu när boken är i sitt slutskede så är rummet nästan helt tydligt, och det är jag som inrett det. Jag har format rummet, och lärt mig lite om hur man gör. Jag har upptäckt nya saker.

Till exempel har jag märkt att det finns nya dörrar, med långa korridorer som spretar åt olika håll, fler mörka rum. Huset ter sig enormt. Dessutom misstänker jag att det som finns bakom de nya dörrarna skiftar konstant. Det är inte ännu bestämt vad som finns där.

Jag kom att tänka på min metafor förra veckan när jag försökte skriva igång mig för avhandlingen. Det är en bra metod annars, att när man inte har en aning, det bara står still, orden vill inte komma, hjärnan är gröt: då sätter man sig och skriver om det. Sen skriver man vad man vill, och påminner sig om vad man gör, sen om man har tur (och oftast funkar det här) vet man igen vad man ska göra. När jag gjorde så förra veckan kom husmetaforen tillbaka. Att avhandlingen också är ett rum i det där stora huset – samma hus (jag springer omkring i flera rum samtidigt dessutom). Avhandlingen är en enorm sal, en festsal med förvillande förgyllda speglar, och massor med folk. Jag skriver ju nämligen om ett socialt sammanhang, så i detta rum pågår ett intrikat socialt spel. Jag behöver hitta spindlarna i nätet, och förstå varför flugorna fastnar i det.

Tack vare husmetaforen kom jag sedan på hur slutdelen av avhandlingen skulle struktureras. Slutet var ett mycket mörkt och skräpigt hörn i den där salen. Ingen ordning där. Nu har jag en plan i varje fall. Och nu är det dags att fortsätta beskriva salen, se sig själv i processen och försöka få fram något intressant.

Rätt och fel

Andra dagen med hostande A. Hon hade också feber på natten. Och nu rinner näsan också. Men jag är glad, får gosa med henne. Trots att det gnager i huvudet när man inte kan jobba. Så man är ju konstant kluven, man är hela tiden på fel ställe. Ska försöka tänka att jag är på rätt ställe hela tiden istället. För vad är nu egentligen fel och rätt ställe?

Rätt och fel har jag tänkt mycket på också ända sedan Breivik-rättegången började. Samtidigt har det ju kommit ett till ”familjemord” under veckoslutet, dvs. en till händelse där en man mördar sin fru och sina barn (och sen i de flesta fall också sig själv). Jag har inte skrivit om det, men båda dessa obegripliga saker har jag tänkt på. Och läst om. Tänkte t.ex. på detta med rättegången: vad ska vara öppet? Min första reaktion är nej, jag vill inte se det, av respekt för offren och de anhöriga. Men sen å andra sidan: vad den där bleka mannen med de smala ögonen gjorde (och det är något med hans händer också, de är liksom svullna, obehagligt kraftiga, igen blek och rodnande hud, vita knogar), det måste komma ut och diskuteras, behandlas, det måste smälta in i allas tankar. Det är inte att ”gotta sig” i andras olycka. Tvärtom är det nästan en plikt att genomleva allt det här, tvingas tänka på alla sidor, på hur det är möjligt att en man inte kan känna empati och medlidande för alla de människor han tagit livet av och gett så mycket smärta och lidande åt.

Jag menar, jag själv kan bli nästan hysteriskt illa till mods av tanken att jag ens lite sårat någons känslor, också om det bara varit i misstag. Varje gång jag fått höra att någon tagit illa upp av något jag gjort så minns jag det för alltid, det blir som ett sår av skam i kroppen, går aldrig att göra sig av med, går inte att rationalisera bort. Och då har jag inte hittills gjort några större illdåd, vi rör oss på nivån ett glömt ”tack” eller slarvigt, irriterat beteende. En av mina största rädslor är att jag ska orsaka någon stor skada, t.ex. när jag kör bil eller liknande. Jag kan föreställa mig hur dåligt jag skulle må av det.

Och sen att någon mördar 77 personer och inte känner något (annat än starka känslor för den egna ”saken”)? Det gör ju att man blir uppgiven. Det är också väldigt svårt att föreställa sig vad som är rättvist. Det finns inget rättvist straff för en sådan handling. Ändå så finns en känsla för rätt och fel. Rätt för mig skulle vara att mördaren ställs inför vad han gjort, om och om igen. Att alla de 77 personernas berättelser berättas för honom, att han tvingas ta del av alla liv som han tagit sig rätten att avsluta, att han inte tillåts glömma utan tvingas bära liven inom sig. Men kan man tvinga fram empati hos någon som inte har det?

Och sen de här männen som mördar sina familjer. Det måste vi också vara öppna om. Finland har länge haft en hög statistik när det gäller män som mördar flickvän/sambo/fru/ex osv. Hur mycket anti-feminister än vill påpeka att också män drabbas av våld (det gör de i högre grad än kvinnor, det är absolut ett stort problem också!), så finns det ett strukturellt och kulturellt problem med mäns våld mot kvinnor (och barn) i det här landet. Det har verkligen kommit fram det senaste året. Det finns säkert mycket man kan göra för att motverka det: forskning, kritik och utveckling av samhällets stödsystem, öppen diskussion… och att alla tar ansvar över sin egen närmiljö. Ser man någon som mår dåligt så borde det vara en plikt att lägga sig i. Men det är inte lätt förstås, om man inte är psykolog kan det ju alltid finnas en risk att man förvärrar snarare än hjälper. Svåra grejer.

Och min lilla tröst, min universallösning, är att vi måste behandla det i ”konsten”. Där finns möjligheterna att gå i någon annans skor, att lära sig att se från andra perspektiv, att lära sig känna och kanske förstå. Det är den motkraft som måste återskapas gång på gång för att inte galenskapen ska ta över. Men så klart är det mer nyanserat än så. Också konst kan sprida galenskap. Tänk nu på Breiviks ”kulturkonservatism”, han hittar också sina lösningar i ”kulturen”. Både rätt och fel, empati och galenskap finns i världen, i naturen och kulturen, och varje sekund väljer vi hur vi agerar och påverkar omgivningen, och samtidigt påverkas vi av andra krafter runt omkring våra kroppar. Just nu absorberar vi alla det dessa empatilösa män har gjort, svallvågorna sköljer över oss. Hur möter vi vågorna?

Filter på livet

På lördag bestämde jag helt plötsligt att börja använda Instagram (eftersom jag märkte att den också finns till min lursort). Och det är så otroligt kul! Här är dagens första bild från morgonpromenaden genom stan:

Men man börjar fundera. Jag följer alla som jag också följer i Twitter och fb, och det är spännande och roligt att se bildflödena. Sökte sedan runt lite om det fanns någon annan feed man kunde följa, men så finns det ju sådana enorma mängder av folk som man inte känner där, och det var svårt att avgöra vilka flöden som är ”bra” eller ”intressanta” då allas foton egentligen liknar varandra så mycket.

Och det är ju liksom det lilla problemet. Alla använder samma uppsättning filter som inpregnerar ens mobilfoton med stämning och mening, och allas bilder blir lika snygga. Vilken paradox: bilderna får mer karaktär, samtidigt så liknar de varandra mer!

Men jag tänker nog fortsätta instagramma. Det är tillfredsställande att så enkelt kunna göra mobilbilderna snyggare, och se dem samlas där på kontot och bilda sitt lilla livspussel. Och jag måste ju erkänna att jag är av den typen som är besatt med att dokumentera sitt eget liv på olika sätt. Och dessutom älskar jag att kunna kika in på andras liv också. Eller vad är det för bilder av livet som dessa foton ger?

Plötsligt fattar man

Igår såg jag dokumentären om Scott Walker på YLE Teema (finns bara kvar några dagar till på Areena!). Fastnade liksom framför den. Och när den var slut så var man ju helt omtumlad.

Först fattade jag ingenting, det var ju nästan lite som en parodi (har man sett Spinal Tap är man evigt skadad när det gäller rockumentärer och klipp från 60-talet osv.). Men långsamt insåg jag att den här killen finns bakom en massa ljud som jag gillar, trots att jag inte visste det om det. Brittisk pop och rock är ju liksom genomsyrad av den här mannens musik. Ta t.ex. Goldfrapps första album och sången Utopia (en av mina favoritsånger är det nog).

Ja så jag får erkänna jag kände inte till Scott Walker, men gör heller inga anspråk på att veta allt om musik, så so what, nu har jag ju något nytt och fint att upptäcka. Måste lyssna igenom allt på Spotify (och har nu börjat med hans album Scott 3)… Det ska bli intressant… det nyare stoffet kändes minst sagt pretentiöst och utmanande, men jag är fascinerad av allt som balanserar på gränsen mellan det normala och acceptabla och det konstiga och obegripliga.

Det som också slog mig när jag såg dokumentären är hur den på ett intressant sätt belyser den kreativa processen. Walker säger att han inte vill tvinga fram något, att det inte blir bra då. Läste nyss en HS-artikel (på finska alltså) om att forskning kanske skulle tjäna mer på att de som sitter och tänker och ska kunskapa skulle ta det lite lugnare och inte tvinga fram produkter. Hjärnan behöver tid att behandla information, att lära sig tar tid, att tänka stora komplicerade tankar kräver lugn och ro. Walker säger nog också att han kunde ha varit lite snabbare ibland, men hans långsamhet verkar också delvis ha orsakats av yttre krav och press. Men samtidigt så säger han att det helt enkelt går långsamt för honom att skapa. Själv tycker jag också att jag bara blir långsammare hela tiden. Men kanske det är för att uppgifterna blir svårare och för att man ställer högre krav på sig själv. Man har höjt ribban helt enkelt. Hjärnan blir ändå inte mer effektiv för det.

Och NU ska jag alltså ta mig tillbaka till avhandlingen. Måste bara skriva ur mig det här som Teema-dokumentären (BBC:s var det förstås ursprungligen) planterade i mig…

Lite tankar om att skriva humaniora

Ska jobba hemma i dag och försöker komma tillbaka till avhandlingen (i ett par veckor har det mest handlat om undervisning och att köra igång en kurs). Då passar det ju bra att skriva lite om vad som hände på etnografikonferensen på fredag-lördag. Liksom för att starta upp huvudet och orden. Fick nämligen många insikter.

Har aldrig studerat etnologi eller etnografisk metod, men när jag lyssnade på seminarierna och föredragen så kände jag mig väldigt hemma. Har tänkt det förut, men min inställning till konst är nog rätt antropologisk, snarare än sociologisk. Bourdieu har ju fått dominera mycket i mitt tänkande, och intressant nog så börjar ju han som antropolog. Sociologi och antropologi ligger inte långt ifrån varandra. Särskilt inte om man riktar intresset till bekanta samtida kulturer, snarare än att undersöka det som är främmande för en själv.

Men det som var intressant med konferensen, och möjligen lite provocerande för en konsthistoriker, var hur mycket man inom etnografin funderar på konstnärliga forskningsmetoder. Och min undran är ju då vad man egentligen menar med det. Alltså konstnärlig i motsats till vetenskaplig. Konsten och vetenskapen har (idag) lite olika målsättningar och spelar på olika spelplaner. Det som jag kanske kände att etnologerna och etnograferna saknade var en medvetenhet om vad konstnärer gör och deras syften. Men många intressanta fall där etnografer och konstnärer samarbetar dök upp, och dessa visade på ett intressant sätt på skillnader: t.ex. det att konstnärer ofta medvetet vill vara diffusa, mystiska, provocerande. Vetenskapen får inte vara medvetet diffus, utan ska vara klar och öppen. Det är i varje fall min åsikt. Men samtidigt fascinerar möjligheterna mig, att t.ex. använda de ”konstnärliga” metoder som jag själv behärskar i min forskning, t.ex. teckning. Har tänkt mycket på det, men har inte kommit till skott. Jag sparar på den möjligheten till ett annat framtida projekt, för till min avhandling känns det övermäktigt att börja experimentera. Jag har tillräckligt svårt att bara lära mig att skriva humaniora (man är liksom som en lågstadieelev som bara försöker lära sig att skriva).

Och när det gäller skrivande fick jag också mycket tankar. De talade om att ”skriva kultur”. Och samma frustration som jag känt ett bra tag nu dök upp igen. Hur skriver man inom humaniora? Hur borde jag skriva? Hur kommer det sig att det är skrivandet som är så dominerande när det gäller att förmedla något, kanske det där som kallas kunskap. Vad är kunskap egentligen? På vilket sätt blir det jag skriver i min avhandling just ”kunskap”? Vilka ord ska jag klämma ur mig alltså? Vad händer med mig när jag lär mig att skriva på ett visst sätt?

Har varit så trött på en viss typs akademisk text, den torra, odramatiska (vanligt i naturvetenskap och den samhällsvetenskap som vill dra åt det hållet). Jag vill inte producera något som ingen orkar läsa och som bara ett fåtal förstår. Så det har jag i bakhuvudet hela tiden. Men samtidigt vet jag att det går att skriva intressant vetenskaplig text, jag har ju läst sådan text, det är möjligt (men o så få det är som kan det).

Men det enda sättet man kan komma någon vart är att bara skriva. Och redigera. Och just nu är jag i det skedet att jag behöver släppa alla tankar om teorier och metoder och bli kreativ själv, och lita på att jag klarar av att skriva något intressant. Kopplingar till tidigare forskning osv. får jag tänka på senare. För måste ur det träsket nu och skriva direkt ur mig själv. Min uppfattning. Mina beskrivningar.

Det etnografin kan ge är en medvetenhet om hur man egentligen forskar och skriver. Vad forskningsprocessens olika skeden innebär för ”kunskapen”. Hur slumpmässigt och osystematiskt det egentligen är, trots att man försöker göra saker i ”rätt ordning”, försöker få koll på en helhet och inte missa detaljer. Men det är omöjligt. Premisserna är omöjliga. Jag kan inte skriva verkligheten (och vad skulle egentligen poängen vara med det), jag skriver en extremt förenklad och vinklad version av den – den versionen präglas av vem jag är (och när man knappt ens vet det…).

Nu ska jag sätta igång med att skriva ett sorts metadokument och kartlägga alla skeden jag gått igenom alla dessa 7 år som jag varit inskriven som doktorand. Behöver skriva ut allt. Också all osäkerhet om man gjort rätt, alla skeden då jag lärt mig något viktigt, alla kontakter jag haft med det fält jag undersöker. Får se hur långt jag hinner i dag. Och sorry för det långa långa inlägget, men ibland behövs det mer utrymme att skriva tänka.

Blått, smink, vass, konferens

Här sitter man med smink på för var ute nyss och blev fotograferad bland en massa vass på en blåsig mulen strand (till förlagskatalogen). Dom blå naglarna kom inte med på de bilderna dock. Men det blev en magisk stämning där ute på stranden, nyfiken är jag på att se hur det blev (skriver som Yoda, jag gör)… men här får den som läser nöja sig med ett överbelyst photoboothfoto. Med blå naglar. Och lite smink.

Imorgon får de blå naglarna följa med på etnografi-konferens. Jag kommer säkert att bli kategoriserad av någon observant etnolog med utgångspunkt ”har blått nagellack”, men vet inte själv exakt vad det symboliserar. Har inte haft blå naglar sedan gymnasiet. Då var det pop också. Är det pop nu? Jag vet inte. Märker att det får fingrarna att se kortare och rödare ut. Not good.

De gamla glasögonen ryker förresten snart, väntar på att nya ska bli klara när som helst. Men tydligen hinner jag inte få dem före konferensen. Men imorgon kväll sover jag på hotell! I ett psykotiskt ögonblick övervägde jag att ta träningskläder med mig och springa i Jyväskylä. Men tänk om det är halt och farligt där på kvällen, och jag halkar, i Jyväskylä liksom, ensam och utsatt. Njä, det få nog bli restaurang, kanske bio!! och skrivkväll…

Snart finns ett omslag

Fick i dag två förslag på omslaget att titta på, större eller mindre typsnitt är frågan. Vi ska se vad det blir under den här veckan. Läste också en katalogtext.

Varje gång jag får ett mail eller gör något med boken nu så pirrar det lite i magen. Det är spännande att se hur förlaget arbetar och vad andra människor gör för att det ska bli en bok. Över huvud taget det att andra människor jobbar vidare med något som jag startade… Sjukt häftigt. Tänker tillbaka på då jag skrev på den och dagdrömde om hur det skulle vara att få det publicerat. Tänkte jag att det skulle vara så här? Tänkte nog inte på att det skulle kännas pirrigt. Men det är ju ett bra pirr. Spännings- och glädjepirr.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 346 other followers