Kolofont

någonstans mellan konst, vetenskap och trams

Kategori: Vara mamma

Kvällspust

Sista undervisningen för våren fixad. Försummade uppgifter fixade (men inte alla, en grej kvar). Present till förskoleläraren fixad och levererad (fick en tår i ögat när jag skrev tack på kortet). Förskolans vårfest + sonen fått betyg, fixat. Dotterns trots och småolyckor avklarade. Dottern badad två gånger pga sand och svett. Sonen duschad pga sand och svett. Räkningshög betalad. Förvirring över försenade räkningar förklarad med ”tiden går ju så snabbt, man hinner ju inte med”.

Inte riktigt hunnit äta. Nu tänker jag äta ett kokt ägg… och något annat till… sen borde man vika klädhögen på sängen (för att sen få plats att sova där). Som tur är vi två vuxna här hemma, så en kan åka och handla lite mat.

Tröttma. Fick det här inlägget skrivet tack vare Lego Star Wars på Wii och Tom och Jerry på Youtube. Dottern är i famnen, hennes badrock är fuktig. Också mina byxor nu.

Update: här sitter man och bloggar om klädhögen på sängen och under tiden har mannen sorterat bort den, före han cyklade i väg till butiken. Han är en pärla han.

Rätt och fel

Andra dagen med hostande A. Hon hade också feber på natten. Och nu rinner näsan också. Men jag är glad, får gosa med henne. Trots att det gnager i huvudet när man inte kan jobba. Så man är ju konstant kluven, man är hela tiden på fel ställe. Ska försöka tänka att jag är på rätt ställe hela tiden istället. För vad är nu egentligen fel och rätt ställe?

Rätt och fel har jag tänkt mycket på också ända sedan Breivik-rättegången började. Samtidigt har det ju kommit ett till ”familjemord” under veckoslutet, dvs. en till händelse där en man mördar sin fru och sina barn (och sen i de flesta fall också sig själv). Jag har inte skrivit om det, men båda dessa obegripliga saker har jag tänkt på. Och läst om. Tänkte t.ex. på detta med rättegången: vad ska vara öppet? Min första reaktion är nej, jag vill inte se det, av respekt för offren och de anhöriga. Men sen å andra sidan: vad den där bleka mannen med de smala ögonen gjorde (och det är något med hans händer också, de är liksom svullna, obehagligt kraftiga, igen blek och rodnande hud, vita knogar), det måste komma ut och diskuteras, behandlas, det måste smälta in i allas tankar. Det är inte att ”gotta sig” i andras olycka. Tvärtom är det nästan en plikt att genomleva allt det här, tvingas tänka på alla sidor, på hur det är möjligt att en man inte kan känna empati och medlidande för alla de människor han tagit livet av och gett så mycket smärta och lidande åt.

Jag menar, jag själv kan bli nästan hysteriskt illa till mods av tanken att jag ens lite sårat någons känslor, också om det bara varit i misstag. Varje gång jag fått höra att någon tagit illa upp av något jag gjort så minns jag det för alltid, det blir som ett sår av skam i kroppen, går aldrig att göra sig av med, går inte att rationalisera bort. Och då har jag inte hittills gjort några större illdåd, vi rör oss på nivån ett glömt ”tack” eller slarvigt, irriterat beteende. En av mina största rädslor är att jag ska orsaka någon stor skada, t.ex. när jag kör bil eller liknande. Jag kan föreställa mig hur dåligt jag skulle må av det.

Och sen att någon mördar 77 personer och inte känner något (annat än starka känslor för den egna ”saken”)? Det gör ju att man blir uppgiven. Det är också väldigt svårt att föreställa sig vad som är rättvist. Det finns inget rättvist straff för en sådan handling. Ändå så finns en känsla för rätt och fel. Rätt för mig skulle vara att mördaren ställs inför vad han gjort, om och om igen. Att alla de 77 personernas berättelser berättas för honom, att han tvingas ta del av alla liv som han tagit sig rätten att avsluta, att han inte tillåts glömma utan tvingas bära liven inom sig. Men kan man tvinga fram empati hos någon som inte har det?

Och sen de här männen som mördar sina familjer. Det måste vi också vara öppna om. Finland har länge haft en hög statistik när det gäller män som mördar flickvän/sambo/fru/ex osv. Hur mycket anti-feminister än vill påpeka att också män drabbas av våld (det gör de i högre grad än kvinnor, det är absolut ett stort problem också!), så finns det ett strukturellt och kulturellt problem med mäns våld mot kvinnor (och barn) i det här landet. Det har verkligen kommit fram det senaste året. Det finns säkert mycket man kan göra för att motverka det: forskning, kritik och utveckling av samhällets stödsystem, öppen diskussion… och att alla tar ansvar över sin egen närmiljö. Ser man någon som mår dåligt så borde det vara en plikt att lägga sig i. Men det är inte lätt förstås, om man inte är psykolog kan det ju alltid finnas en risk att man förvärrar snarare än hjälper. Svåra grejer.

Och min lilla tröst, min universallösning, är att vi måste behandla det i ”konsten”. Där finns möjligheterna att gå i någon annans skor, att lära sig att se från andra perspektiv, att lära sig känna och kanske förstå. Det är den motkraft som måste återskapas gång på gång för att inte galenskapen ska ta över. Men så klart är det mer nyanserat än så. Också konst kan sprida galenskap. Tänk nu på Breiviks ”kulturkonservatism”, han hittar också sina lösningar i ”kulturen”. Både rätt och fel, empati och galenskap finns i världen, i naturen och kulturen, och varje sekund väljer vi hur vi agerar och påverkar omgivningen, och samtidigt påverkas vi av andra krafter runt omkring våra kroppar. Just nu absorberar vi alla det dessa empatilösa män har gjort, svallvågorna sköljer över oss. Hur möter vi vågorna?

Ja nu kom det! Hur ska man fira?

Kom på posten i dag… Man borde ju fira. På något vis tog jag ut mest av glädjen när jag fick första mailet från förlaget för länge sedan, men nu när jag ser på pappren och läser så känns det ju nog otroligt häftigt. Fan vad ja e bra! (senare kan man gå tillbaka till att vara självkritisk, men inte i dag!).

Så fira med skumpa? Har det i kylskåpet. Bara att jag inte egentligen gillar skumpa, och dessutom är jag igen hemma med ett sjukt barn (och ett friskt som kom hem tidigt från förskolan) och inte kan man ju vingla runt här hemma i bubbelfylla. Så har nu dansat lite med lilla A till Angry birds-låtar på Spotify istället. Men det jag egentligen VILL fira med är att springa på kvällen, och sen äta något gott framför ett TV-program. Det borde ju kunna gå att fixa. Hurra! Och ursäkta att jag är så tråkig. Och lite smått sjuk som ser löpning och TV som belöning… Övervägde också en stund att belöna mig med att jobba på teckningar på kvällen. Men hallå! Belöna sig med jobb?!? Så lågt kan man ju inte sjunka…

Förra helgen, denna helg

Hann ju inte blogga alls över påsken, och inte så mycket under veckan heller… så här är lite minnesbilder av påskhelgen:

Lillsand

Också Lillsand

Kusinernas ivriga hund som vi fick ta på promenad

A hade sin lejondräkt hela tiden...

Och lekte detektiv

Dagens program: städa, ta ungarna till simhall, roffa tid att göra lite teckningar till boken. Så hejdå nätet för i dag!

Typiskt

att när man äntligen har lite morgonvardag på jobbet igen glömmer man både telefon och plånbok hemma…

En händelse vid matbordet igår förresten: W frågar mig plötsligt helt out of the blue ”Mamma är du en sierska?”. ”Mm nej”, svarade jag. ”Kanske du är en siochsåerska då!” säger han och ler åt sin egen fiffighet.

Ja hmm… hurdan är en siochsåerska? Lite så där lagom? Inte så glad, inte så ledsen? Hursomhelst håller han nog på att bli frisk nu när språkvitsarna börjar komma igen.

Uppdatering: och ännu mer typiskt att medan jag var 2 timmar på jobb tycks W ha fått magsjuka. Just precis när han verkade bli bättre och hade aptiten tillbaka… nu ska vi alltså vänta och se om det verkligen är magsjuka eller någon märklig komplicerad del av öroninflammationen… stackars lilla liten sover på soffan nu med hinken bredvid sig. Ska ut och köpa mer saft nu.

Hon gick till sängs själv

Förresten igår när jag satt och bloggade den där videon på skrikande butoh-mannen, så klängde A på mig en stund, men sen gav hon upp och gick helt själv till sängs!! Jag steg upp efter en stund för att kolla om hon faktiskt somnat, och där låg hon och sov, med huvudet på kudden och täcket uppdraget till öronen. Otroligt… Månne det kan hända en gång till?

Påskpyssel

Tänkte att jag skulle skriva något bitterkomiskt om att jag tvångsfastar i dag och måste dricka djävulens dryck Phosphoral för att driva ut allt mitt innehåll… men så ville W göra påskpyssel och vi hade sen så roligt och tyckte resultatet blev så uppiggande att man ju inte kan vara sur mera (och imorgon ska jag njuta för fulla muggar av den där lilla torra skinkmackan man får på sjukhuset efter undersökningen, och sen ska jag äta lunch, och njuta! Och äta typ choklad, ojojoj… det ska bli fint).

Vi målade fritt med akryl på några papper:

Sen klippte vi ut ägg i olika storlekar:

Sen sydde jag ihop dem och hängde upp dem i fönstret:

Det blev väldigt många fina ägg… Vi välkomnar våren med färg!

(Alltså jag fattar inte. Hur kan det finnas folk som frivilligt svälter sig? Mat är livet.)

Att natta barn som inte somnar – silent scream

Suttit med A i 45 minuter nu. Man kan inte lämna henne ensam i sängen för hon följer efter. Man måste liksom sitta där tills hon somnar. Och i dag, som ungefär 75 % av alla nattningar av A, så tar det evigheter. Kom på den perfekta lilla youtube-videon som illustrerar känslan av att försöka få barn att sova som inte vill sova:

sorry mycket frustration i dag… hade några trevliga ögonblick med disken och lite musik nog också.

Stressigt

När barnet inte vill äta. När barnet visar sig ha öroninflammation, och han ska äta antibiotika, och det tar 15 minuter att övertala honom att ta medicinen. När medicinen får barnet att kasta upp och äta ännu mindre. När man inte klarar av att ge honom mer antibiotika, fixar en ny sort i pillerform, men inte vågar ge honom det då allt rinner igenom honom (och man inte ens vet hur man skulle få honom att äta piller då han inte äter något annat heller). När barnet blir litet och blekt.

När man inte vet hur man ska få barnet att äta, när han säger att allt smakar illa. När till och med choklad smakar illa. När allt får honom att gråta.

Men så är han ändå piggare idag. Utan antibiotika. Men vem vet om man måste ha honom hemma en vecka till för att han ska få tillbaka aptiten, för att man ska vara säker på att inflammationen är på väg bort. Att inte veta hur det ska gå, om man måste springa till doktorn igen, testa mer medicin, vem som ska vara hemma, när man själv ska hinna jobba.

Och imorgon ska jag själv dricka pestsmakande tarmsköljningsmedel för att på tisdag kunna gå på tarmundersökning. Vem ska köra vem när och vilket barn ska vart? Och vad var det jag jobbade med nu igen då? Någon måste diska, städa, hitta på mat som matvägraren går med på att äta.

Och så snöar det. Bästa aprilskämtet. Ser framemot att vardagen snart ska komma tillbaka.

Dr. Barbapus

W fick se Spiderman 2 förra veckoslutet. Han var mycket förtjust i Dr. Octopus. Efter att vi spelat Tower en gång fick klossarna en ny funktion, och Barbaflink genomgick en metamorfos.

Och när jag laddade upp fotona så märkte jag att någon tagit en bild av samma Barbaflink i en lite annan situation: kidnappad av astronautälvan!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 346 other followers