Universitetet

I dag ska ÅA:s rektor ha ”torgmöte” igen, och jag har svårt att bestämma mig om jag ska gå eller inte. Personalen ska informeras om den nya strukturen som planeras (4 fakulteter) och tidtabellen osv.  För den oinsatte kan jag ju berätta att Åbo akademi måste göra strukturförändringar (IGEN) på grund av stort budgetunderskott (4 miljoner talas det om).

Som tillfälligt anställd doktorand så är man i en märklig position. Hur ska man engagera sig i detta? Spelar det någon roll alls vad jag tycker eller gör eller tänker om detta? Har man någon möjlighet att påverka? Varför ska man försöka påverka? Allt är helt öppet, eller så fattas alla beslut någonstans långt borta från ens vardag. Detta är säkert en delorsak till varför jag inte ser någon möjlighet att fortsätta i det akademiska efter 2013. Man vet inte vad man ska sikta på, när ingen verkar veta vad universitetet ska vara eller göra. Dessutom finns inga pengar att anställa mig heller.

Jag har förstås andra orsaker att välja en annan bana också. Jag vill inte ha en internationell forskarkarriär med allt som det innebär. Jag ogillar att skriva vetenskapliga artiklar. Jag tycker bättre om att skriva litterärt och illustrera. Så valet är rätt klart. Jag är här nu för att försöka göra färdigt en avhandling, för att jag vill det. Men vad jag har att ge universitetet är ju ett stort frågetecken (ibland känner jag att jag skulle ha mycket att ge, men kanske inte det som man vill ha). Känslan är i varje fall den att dit universitetet är på väg, där vill jag inte vara. Men samtidigt skulle jag ju ha möjlighet att påverka den riktningen om jag själv var med och engagerad. Men det är nog en alltför optimistisk syn på mina egna förmågor att påverka.

Så jag går kanske inte på torgmötet ändå. Bäst är det ju att fokusera på sitt eget arbete och tänka på sitt eget bästa bara. Bli färdig, få sina papper, sin examen. Det finns ju ändå ingen plats för mig när det skärs ner här.

Men imorgon tänker jag gå på ett seminarium som handlar om universitetets autonomi och tanken om fri forskning (ordnas av Finsk tidskrift och Föreningen Granskaren). För detta med fri forskning intresserar mig. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att gå på detta seminarium. Det är för att jag uppfattar det som en möjlighet, nästan som ett sätt att ta tillbaka någon sorts egenmakt i den här situationen. Detta är vad vi borde diskutera mer: Vad är fri forskning? Vad gör universitetet med eller åt den fria forskningen?

Kroppsklockan

En kompis länkade till denna artikel på fb. Handlar om det här med kroppens interna klocka och att vissa är sådana som stiger upp tidigt och andra sent, ifall de får välja själva alltså.

Jag har tänkt mycket på det här under min livstid. Och då kan ni säkert gissa vilken typ jag är. Rätt! Nattuggla. Då är man en av de där ”lata” som har svårt att komma upp på morgonen. Och det är faktiskt inte någon fördel i det här samhället.

Efter att barnen föddes så har jag tvingats stiga upp tidigare på morgonen, och på sätt och vis också vant mig vid det. Att stiga upp tidigare gör också att jag har lättare att somna. Men jag är också generellt mycket tröttare under dagen, till exempel mellan 15 och 17. Men varje veckoslut sitter jag hellre uppe på kvällen (igår till kl 1 och såg på en dokumentär om Joan Baez), och försöker dra mig i sängen så länge som möjligt på morgonen (vilket i småbarnsfamiljen högst sträcker sig till 9-tiden). Om jag har haft en lugn dag så är det nära på omöjligt att somna tidigt. Jag har en viss benägenhet att få insomnia, men bara det första insomnandet. Jag har aldrig svårt att somna om i småtimmarna som många andra.

Om jag får vara ifred med mina egna tider faller jag oftast in i en rutin där jag somnar 2-tiden och stiger upp 10. Det händer som sagt nästan aldrig mer. Kanske jag kommer tillbaka till det när ungarna är i tonåren (för då blir de flesta människor sådana som sover sent).

När jag tänker på min egen tonår så är det nästan smärtsamt, men tanke på att jag hade så lång skolväg att jag måste stiga upp klockan 6 de flesta vardagsmorgonar. På veckosluten och sommarloven sov jag sedan till 12-14-tiden. Ibland vände sig dygnet helt.

Nu lever jag med D som är morgonmänniska. Han är ungefär lika bra på att vaka på kvällen, som jag är på att stiga upp på morgonen… Och sonen har visat sig vara morgontyp. Mycket skönt på skoldagar, not so much på helgen. Men han stiger upp själv och börjar spela på Wii före jag har kommit upp.

Jag och dottern är kvällstyper. Det är en evig kamp att få upp henne i tid på morgonen och hon är surare än en surskorpa.

Så detta med kroppsklocka är verkligen i allra högsta grad en realitet och vardag. Att inte vara morgontyp innebär att man får kämpa, särskilt i förhållande till skolans tider. Så länge jag har ungar i skolan (ännu 11 år till) så är jag tvingad till ”social jet lag” som det heter i artikeln i länken. Jag tycker också lite synd om dottern som kommer att bli tvungen att kämpa. Det är redan nu lite hjärtekrossande att riva upp henne om morgonen.

Jag antar att det är för mycket att önska att samhällets institutioner skulle anpassa sig efter interna kroppsklockor, eller att man i varje fall skulle få välja tidig eller sen tidtabell…

Men struggling to drink gasoline

Ibland har jag lite skoj på mitt jobb. Tittade just på en snutt av filmen Zoolander för att kapa några bilder ur den till min kurs i Bildsociologi som går i maj. Jag brukar ta upp en scen i den filmen för att visualisera och exemplifiera något som Horkheimer och Adorno formulerar i sin Upplysningens dialektik. De är mycket kritiska mot masskultur och ser en hotbild i till exempel reklam. Detta citat har jag plockat ur boken Kultursociologi (nu har jag inte boken hemma så kan inte lägga in sidnummer, men ursprungscitatet är från Horkheimer & Adorno 1944/1981):

Människans intimaste reaktioner är så fullständigt förtingligade för dem själva, att föreställningen om något för dem säreget bara fortlever som en yttersta abstraktion: Personality betyder för dem knappast längre något annat än bländande vita tänder och frihet från emotioner och svettiga armhålor. Detta är reklamens triumf i kulturindustrin, konsumenternas tvångsmässiga imitation av de kulturvaror som de samtidigt genomskådar.

Konsumenternas tvångsmässiga imitation av de kulturvanor de samtidigt genomskådar…

Den där känslan man har ibland att man gör något som en reklam, eller en fashion shoot, eller en editorial. Att man poserar i sin vardag. I Zoolander: Derek är ledsen över att inte ha vunnit Best Male Model of the Year, och hans modellkompisar försöker trösta honom med orange-mocca-frappucinos (eller vad det nu var…). De åker lite stadsjeep och är koordinerat hippt klädda:

zoolander0

Sen stannar de för att tvätta vindrutan och tanka. De går från att leka med vatten till… ja, bensin:

SAMSUNG

Struggling to drink…

SAMSUNG

Och till en perfekt cool och avslappnad image hör cigaretten:

SAMSUNG

Boom.

SAMSUNG

Så det går att få detta förhållande till reklam och image att framstå som ganska korkat och kul. Som när kvinnor kämpar för att dricka vatten. Reklamen som tas upp i The Hairpin, är inte gjord för att vara rolig (ja vad vill man med denna framställning av kvinnor och vatten?), men när man hittar mönstret och lägger upp bild efter bild på samma sida så blir det absurt – ingen dricker ju vatten så här på riktigt. I Zoolander driver man precis med tendensen att apa efter stil eller beteende som plockats från masskulturen (Whams Wake me up before you go-go, spelas i scenen).

Men hur många saker gör man själv i sin vardag för att man vanemässigt följer en kulturell koreografi? Vi har en tendens att vilja smälta in, inte avvika. Jag får ofta en en känsla av distans  och självmedvetenhet om jag kör bil och har solglasögon, eller om jag beställer en Latte på ett kafé, eller har en viss typs klädesplagg på mig, som svart kostym. Och spelar man med rollen då? Lägger man alls märke till den? Vill man bryta mot den? Kommer vi att börja hälla halva vattenflaskan över oss snart när vi dricker?

Sånt här tar jag upp på kursen, så om du råkar studera i Åbo Akademi och vill fundera på bildernas intrassling i det sociala livet, kom med på kurs!

Ja och det här inlägget var en avancerad form av reklam, hehe.

Knappa resurser = spel

Alltså den här forskarbloggen av Joffi var bara så bra och träffande att jag måste blogga lite om den.

Skrev så här på facebook när jag delade den:

Skrattgråter. Ångest. Personligen har jag stor lust att slå producenterna på nosen, riva ner kamerorna och flytta till en trevligare ö utan skojiga utmaningar och med mycket paraplydrinkar. Eller kanske man bara borde ta sig tillbaks till fastlandet på en liten farlig flotte?

Ja alltså så är det ju: har man en situation där det finns begränsade resurser (och så är det ju oftast) så uppstår en kamp om dessa resurser med vinnare och förlorare. Det uppstår fält (ankdammar) där aktörerna (ankorna) biter varandra i stjärtfjädrarna för att vinna. Men vad innebär det att vinna? I akademin: att ämnet får finnas kvar, att det finns anställningar, jobb, pengar osv. Men ska universitetsvärlden styras av en kamp om pengar? Jag trodde att det handlade om att göra vetenskap för att gynna mänskligheten osvosv. Men så har jag ju nog från början vetat att det också handlar om ett socialt spel där det gäller att hitta rätt pakter och dra i rätt trådar för att få finnas kvar i spelet (även om jag försöker låtsas om att det inte finns, eller försöker undvika spelet).

Det lustiga är att det är precis detta jag skriver om i min avhandling, men inte om universitetsvärlden utan konstvärlden. Vet inte om det är så lustigt förresten.

Är det bra eller dåligt när en sådan här kamp om resurser uppstår? Det beror ju på vad kampen leder till. Blir resurser jämlikt och rättvist fördelade? Jag antar att man åtminstone principiellt strävar efter rättvisa då det gäller Akademia, men i praktiken… så handlar det om så mycket mer. Personliga kontakter. Status. Överlevnad.

Det som jag funderar mycket på är hur ett ideal om vad som är bra vetenskap eller konst kan finnas samtidigt som detta spel. Jag har inget svar på det. Men det finns ju bra vetenskap och konst. Dessa uppstår säkert både på grund av och trots spelets existens. Ibland bryter sig någon ur spelet. Ibland raserar man reglerna och börjar om.

Ja, det är fascinerande att se på (som det kan vara fascinerande att se på Robinsontävlingen), men inte så roligt att sitta mitt inne i. Och vad vinner vi som människor och som grupp på det?

Risken att gå vilse

Håller på och kämpar med en forskningsartikel. Det låter kanske pretentiöst, men det känns riskabelt att skriva om det jag skriver just nu, och jag fattar inte varför jag alltid ska kasta mig över allt riskabelt och förbjudet och känsligt. Men sån är jag tydligen. Gränser fascinerar mig. Det som är känsligt är förstås intressant. Men ibland (ofta) tycker jag att andra i min omgivning är överdrivet rädda för att ge sig in på de känsliga områdena (eller att jag gör det). Blir hela tiden avrådd från att göra det, samtidigt som jag ofta får höra att jag forskar om intressanta saker.

Eftersom jag är väldigt känslig för andras åsikter måste jag alltid bearbeta händelser där gränser dras framför mig. Och jag avskyr när det kommer blandade budskap som dessutom motsäger varandra. Om någon säger att jag inte får gå till en viss plats så blir jag oftast bara mer nyfiken på den. Jag måste konstant kämpa med att komma tillbaka till mig själv och sålla ut vad jag tar in av andras ”råd”, vad som är konstruktivt. När det gäller doktorsavhandlingen har jag märkt att jag reagerar särskilt negativt på att man säger ”gå inte dit” utan att ha någon bra och uttänkt förklaring till varför (det händer förvånansvärt ofta, när jag får en förklaring är jag mycket medgörlig och flexibel!). Som doktorand känns det som om man är omgiven av andras rädsla att man ska förirra sig. Jag har ofta en känsla av att det inte finns tillit. Visst jag är bra på att gå vilse. Gjorde det ofta som barn också. Gick omkring bland småhus och okända gator, grät en skvätt när jag insåg att jag inte hittade hem. Men sen hittade jag ändå alltid hem på något vis. Men man måste jobba på det, att hitta hem. Det är ansträngande, men sen kan man staden lite bättre.

I artikeln är jag nu i det skedet att jag håller på att gå vilse. Ordentligt vilse. Men jag är medveten om det, och jag vet att jag måste gå vilse först, förirra mig bland nya idéer. Och sen kan jag ta fram kartorna och de inre vägledarna (rösterna från alla de där olika handledarna och kritikerna jag haft), och jobba hårt på att komma hem igen. Jag litar i varje fall på att jag klarar det, även om andra blir rädda när jag kastar mig ut i det okända. Jag är förstås också rädd själv, särskilt att för att tiden inte ska räcka eller att jag inte ska lyckas leverera texten före deadline i ett skick som inte är totalt skamligt. Så klart har jag också prestationsångest. Men samtidigt är det helt lönlöst att känna ångest över det.

Som med allt skrivande: man måste bara sätta sig på sin ända och skriva. Och lita på sig själv. Och lyssna på sin inre kompass.

Jag har nu 8000 tecken färskt svammel och gamla anteckningar. Det ska bli högst 10000 tecken stringent och komprimerad text. Kanske jag når dit i januari. Hoppas det.

Ekonomiskt tänkande

Jag håller på och förkovrar mig i ekonomiskt tänkande för tillfället. Det har varit en liten brist i mitt avhandlingsskrivande att jag inte har koll på kulturekonomi, eller ekonomisk forskning. En varning förresten, det här inlägget kommer att spegla mitt sätt att tänka och komma till insikter och skriva: dvs. totalt kaos, famlande i mörker, gröt, mos, som ett steg i taget leder till enstaka fraser som förhoppningsvis innehåller något budskap som är relativt klart formulerat. Men har märkt att min inlärning funkar bäst om jag bara följer det som verkar spännande och intressant, på ett mycket instinktivt och lustbetonat sätt. Och sekunden jag försöker systematisera läsandet och infosökandet och antecknandet så blir jag uttråkad och börjar hata det. Sorry. Men så här långt har jag ändå lyckats komma på 12 år i universitet (att jag är i slutskedet av en doktorsavhandling) så det tycks ju funka ändå.

Men ekonomi alltså. Det har ju snurrat på i huvudet ända sedan man insåg att man måste jobba för att klara sig (detta slog mig kanske i gymnasieåldern). Och ända sedan jag studerade lite bildkonst strax före millennieskiftet så har frågan ”Hur klarar man sig ekonomiskt på ett skapande arbete?” också snurrat på i huvudet. Nu forskar jag om just detta, med fokus på att söka stipendier.

Igår satt jag på arbetsrummet och grubblade. Har just varit på en mycket stimulerande danskurs, och har högar av anteckningsböcker där jag funderat på hur jag ska få skapa allt möjligt och få betalt för det. Igår satt jag mest och tänkte på min egen ”karriär”. Nu har jag turen att ha en inkomst till slutet av 2013. Men jag måste ju faktiskt börja förbereda redan denna höst för vad jag ska göra 2014. Varifrån ska jag söka finansiering/jobb eller möjligen fortbildning i företagande kanske? Man kan nämligen INTE räkna med universitetsjobb, det är rena oförutsägbara sammanträffanden om sådana blir lediga (och om man då råkar vara den mest meriterade). Jag skriver oftast dagbokstext om dessa funderingar. Och det slog mig rätt nyligen att jag kan titta på vad jag själv skrivit under åren som en del av forskningsmaterialet (det är alltså autoetnografiskt material). Jag har ju hunnit stöta på ett och annat i ”konstfältet”, eller där i utkanterna av dess gränser.

Så det att jag grubblar på min egen ekonomi, är inte alls bort från mina avhandlingsgrubblerier: och DET kallar jag fanimej arbetsekonomiskt tänkande. Men hur som helst. Jag har alltid tyckt att ekonomi som vetenskap är förvirrande. Alla dessa siffror, och försök till förutsägelser, och ändå så handlar det ju mest om psykologi. Ekonomi är liksom den mest flummiga vetenskapen, men samtidigt går den omkring i kostym och påstår sig vara korrekt och kvantitativ. Jag får inte det att gå ihop. Jag är ju humanist, och enligt fördomarna är det ju jag som borde vara flummig. Men jag misstänker att detta med vem som är mest vetenskaplig inte är en kamp om att skapa den mest säkra kunskapen, utan en kamp om makt inom universitet och vetenskapliga samfund (och en kamp om PENGARNA förstås).

Nå hursomhelst. Läser alltså nu en del kulturekonomiska texter, men insåg att jag behöver en annan typs text först: en som förklarar saker åt mig på ett populärt och samtidigt mer distanserat sätt än ekonomerna själva. Så läser nu med stort nöje Katerine Kielos Det enda könet, som handlar om hur teorin om den ekonomiska mannen har skapat en del problem för ekonomins anspråk till kunskap (och för hela f***ing världen). Visst boken är journalistisk förstås. Men den bekräftar mycket av det jag anat (och journalistik strävar ju också efter att komma fram till sanningar). Och boken ger mig en del tankar om detta med kulturekonomi. Konst och kultur har ju ett mycket ambivalent och paradoxalt förhållande till ekonomi (efter 1800-talet). Till exempel är konstnärsyrket ett kall, inget man gör för att bli rik på enklast möjliga sätt (eller så är det för de flesta). Inom den klassiska ekonomin ska allt kunna förklaras med egennytta. Hur förklarar man att det är så många som vill arbeta med skapande, om man då försätter sig i ekonomisk risk? Man kan ju säga att det är värt risken, om man sedan blir en levande legend om man lyckas, och att egennyttan fortfarande styr detta val. Bourdieus teori om kulturellt kapital passar också rätt bra ihop med den ekonomiska mannen och egennyttan: alla strävar egentligen efter mer resurser i konstfältet (pengar, makt osv.). Kärleken till konsten är bara en illusion.

Är den? Som en person som själv skapar ”konstnärliga produkter” (vilket jag med rungande hybris anser att min kommande bok är) så kan jag ju ge Bourdieu delvis rätt: så klart strävar jag ju också efter resurser (jag behöver pengar för att betala mat, husrum, trygghet, kulturkonsumtion). Men det räcker inte till att förklara varför jag sätter timmar av obetald tid på att skriva och illustrera min bok. Skulle jag veta något om business och sätta samma tid på att investera rätt eller något sånt, så skulle det nog vara mer riskfritt och ge mer framtida belöningar och resurser. Det ligger helt enkelt något i kärleken till konsten, hur pretentiöst det än låter. Glädjen i att skapa något nytt, och se resultatet. Det överglänser möjliga belöningar man kan få senare.

Så sånt tänker jag på. Tänkte att jag använder bloggen idag för lite samlande av tankar. Jobbar nämligen hemma pga golvtorkmaskiner och borrljud på Arken (hur mycket pengar sparade de där när de satte plastmattor på fuktiga betonggolv och nu måste de renovera efter bara några år?). Dessutom sparar man ju lunchpengar och kan läsa liggande i soffan (vilket är skönare för ryggen än att sitta, och det besparar samhället pengar då jag inte riktigt ännu behöver hälsovård för min stillasittande livsstil). Men allt detta ekonomiska tänkande gör mig också väldigt, väldigt trött på världen.

Ofokus

Har jobbat väldigt bra hela veckan med avhandlingen. Kommit framåt, skrivit, fixat struktur, fixat detaljer. Men i dag är det totalstopp. Är så otroligt ofokuserad. Lyckas inte dyka in i något alls. Tankarna flyger och far. Just nu tänker jag att jag borde plocka med en trevlig forskningsbok och gå på kaféet och äta något sött. Men är faktiskt inte sugen på något sött, och försöker begränsa kaféinfallen… Längtar underligt nog efter att få gripa tag i språkkorrekturet på boken som borde komma riktigt snart, men först nästa vecka. Längtar så mycket efter att bli färdig med den nu att det är en plåga att det inte är jag just nu som jobbar med den. Hah. Så fladdrar tankarna iväg till mitt lilla bokprojekt nummer två… men den kan jag ju inte tänka på på jobbet. Försöker utöva tankekontroll. Försöker hitta någon liten tråd i avhandlingen som är ens lite lockande att börja virka på. Men suck. Och så tänker jag för mig själv, men buhuu, har du ingen lust att jobba lilla vän? Så tråkigt då! Vilken tur att du inte jobbar med något riktigt jobb då, utan bara sitter på ändan framför en skärm och ”tänker”. Stackars dig. Nej, det är inte synd om mig, och jag gnäller inte (och jag har faktiskt ett riktigt jobb som är svårt och krävande och det är inte många som skulle klara det och jag försöker ta mitt ansvar och göra mitt bästa). Men min hjärna lyder mig inte just nu. Bäst att köpa choklad och gotta sig lite med stycket om 2000-talet i Världsekonomins historia som jag läser just nu för att få lite globalt perspektiv på vad jag borde skriva om… den typens texter är faktiskt riktigt avslappnande. Och underligt nog så brukar jag få idéer till SF-skrivandet också när jag läser på t.ex. historia. Så är det i huvudet nu. Allt skrivande och alla idéer i en enda röra. Trevar tillbaka mot fokusen.

Dessa processer

Helst av allt har jag lust att skriva AAAARGGHHH just nu. Men försöker undvika att göra det på facebook eller twitter. Kanske här då?

Helst av allt skulle jag nu antingen vilja ha semester (en riktig) eller ett fysiskt jobb som inte går ut på att skriva och tänka. Känner mig oerhört trött på ord, samtidigt skriver jag anteckningar som besatt (anteckningsboken jag började på för två månader sedan är nästan full, vanligtvis håller de i något år… och skriver också i worddokument på olika datorer…).

Måste skriva om att jag är trött på ord. Ironiskt.

Helst av allt skulle jag inte alls vilja skriva avhandling. Samtidigt kommer små gnistor av glädje när små insikter liksom spricker upp i hjärnan som om den var kolsyrad. Det händer något hela tiden. Och det är nog tack vare att jag skriver hela tiden, även om det inte är den där så kallade färdiga vackra akademiska texten som man kan låta andra läsa. Men något skriver jag. Och kanske det något – hoppas hoppas – ändå innebär att jag lär mig, något. Men vad? Man liksom famlar efter någon sorts klarhet, och kraften att ta tag i de där tråkiga delarna. Men varför känns de tråkiga? Något måste vara fel på dem. Och man famlar efter vad det är. Allt känns otydligt. Man skriver något, det kan vara nytt och bra, det kan vara gammalt, samma gamla ord jag skrev när jag började. Har jag kommit någon vart alls?

Jo jag har kommit långt. För nu vet jag vad jag vill med avhandlingen. Det är bara så jävla jobbigt att göra det. Ståltråd, betongblock, hackor, såga, fila, slipa. Dra ut spikar, nitar, cement, träbjälkar ur nerverna. Försöka se klart i en dimma.

Ska försöka fokusera. Ett ord i taget. En mening, en sats. Ett stycke, ett kapitel. Och hela tiden i bakhuvudet: vad vill jag, vad ser jag här, vad betyder det här, är det här intressant, relevant eller nödvändigt?

Inspirerande blogginlägg om skapande

Jag brukar börja arbetsdagen med att läsa e-post, sen kolla mina favoritbloggar. Det är inte alltid helt vettigt att läsa bloggar först. Men just i dag råkade det komma två väldigt inspirerande och peppande texter. Mia skriver om att jämföra sitt eget skrivande med andras och att huvudsaken ändå är att våga lita på sin egen kreativa förmåga. Och Pernilla på Debutantbloggen skrev en fin text om att författaren vill bli odödlig med sina ord.

Båda dessa inlägg får mig att tänka på avhandlingsskrivandet. Jag kan lätt få prestationsångest av att se andras avhandlingar, och särskilt om de dessutom fått bra respons. Jag kan inte alls föreställa mig att jag skulle lyckas skriva något bra. Jag tvivlar mycket på min egen förmåga. Och så tappar man motivation och tröttnar. Men då får man komma ihåg att det knappast varit lätt för de andra att skriva heller, att alla har kriser och tvivlar. Man får lov att stänga ut alla de andra, och fokusera på sitt eget arbete. När man väl arbetar på sin egen text, så brukar det ändå lösa sig. När man gör det bästa man kan, så brukar det ändå bli rätt bra. Om man går i lås och inte gör något alls, ja då blir det inget alls av det.

När man forskar och skriver doktorsavhandling går man med i en lång tradition. Det är en tradition som går ut på att vetenskapen ska utvecklas, att vi ska få ny kunskap. Kunskapen kan kanske inte ses som kumulativ, alltså att utvecklingen alltid skulle innebära att man bygger på med nytt och det går hela tiden mot ett ”bättre” håll. Men varje forskare har en önskan att komma med sitt eget bidrag. Bakom detta ligger helt säkert en önskan om att få bli en smula odödlig; att spela en roll, att vara betydelsefull, att göra en skillnad, to matter. Det är en tydlig drivkraft både inom konst och vetenskap, två fenomen som jag inte tycker borde vara så separerade som de är idag. Jag jobbar i varje fall aktivt på att göra båda…

Hur som helst. Nu ska jag jobba på den där avhandlingen. Under veckoslutet tvivlade jag mycket, samtidigt som jag kände mig ganska avstressad. Så nu gäller det att dyka in i arbetet igen. Förhoppningsvis med mer skaparglädje än stress.

Vad tycker ni om stipendier?

Jag skriver ju på en doktorsavhandling (det är brödjobbet just nu). Den handlar om konstnärsstipendier och några organisationer som delar ut dem. Mer specifikt skriver jag om två finlandssvenska stora fonder + finska statens konstnärsstipendier. Sitter just nu och slipar på kapitlet som tar upp stipendier som en form av gåvor och som socialt kapital. Så kom jag på att jag förstås känner en massa folk som sökt och fått olika typers stipendier. Jag har ju själv fått stipendier för forskning.

Så tänkte nu utnyttja detta totalt ovetenskapliga forum och fråga lite av er som råkar läsa detta: vilka sorters känslor väcker stipendier hos er? Har ni sökt dem? Har ni fått dem? Hur känns det att veta att det finns fonder som stöder just er verksamhet? Hur resonerar ni kring att få avslag, vad tror ni det berodde på?

Man får mer än gärna dela med sig av erfarenheter och känslor nere i kommentarsfältet. Jag kommer inte att citera eventuella kommentarer, men kommer att låta dem färga mina egna resonemang. Det spelar ingen roll till vad ni sökt stipendier, är intresserad av de känslor som finns i samband med att söka och vilken betydelse de kan ha i arbetslivet.

Så kör på! Galla och lovord och analyser, allt är välkommet! (och man får vara anonym, det är bara jag som ser e-postadressen)

Uppdatering 3.6.2012: även om jag har lust att diskutera de kommentarer som kommer, så tänker jag inte göra det här. Väntar istället på att få mer kommentarer, och vill inte påverka potentiella kommentatorer med mina egna åsikter!