Ska vara ledig torsdag till söndag, så passar på att vara lite nätfri då också. Det är bra, för är intryckstrött. Har någon slags diffus flunssa på gång som inte verkar bli något, men jag är trött som fan ändå. Och är rätt trött på att jobba. Och trött på att ha så mycket jobb att jag inte orkar skriva på avhandlingen sen, som blir som ett stort monster i magen när jag inte har tid för den. Och vi ska inte ens tala om skriva/teckna det som inte hör till dagjobbet, den elden måste jag hålla minimal för att inte brinna upp. Allt känns lite för energikrävande. Men antar att det är kroppen som säger att jag behöver vila.
Men är nu inte alls så deppig som det här inlägget började låta som (bara trött, och trött gör depp). För hur kan man vara det när interwebben levererar detta (stulet från Tumblr alltså):
Kattaudition för rollen ”Salem” i Sabrina the Teenage Witch.
Alltså jag älskar vad min Tumblr har blivit. Utan någon plan egentligen. Jag lägger upp lite egna bilder ibland för att då får man nya följare, reblogs och likes. Men sen samlar jag också snygga/intressanta/fantasieggande bilder som andra rebloggat. Det hela har lett till att sidan är som en visuell representation av vad jag tycker är snyggt… underligt att se det samlat på en plats, men otroligt bra och liksom lugnande för hjärnan… Och bra att ha som inspirationskälla när jag ska göra egna bilder/texter. Det cirkulerar så mycket intressant i Tumblrvärlden, bara man hittar rätt bloggar att följa. Skulle vilja hitta mer tecknare och konstnärer. Nu är jag hemskt mycket inne på snygga naturfoton.
Älskar också det instagram kan ge (heter @kolofont2 där! Följ mig och vill ha mer folk att följa!). Hade nyligen en liten interaktion där med en person som jag bara känner via nätet (det var ju den här bokbloggaren), och kommentaren jag fick gav mig en superbra idé till en text. Till en roman eller novell, eller något som kan integreras i redan existerande projekt. Kanske till uppföljaren till Bildbindaren… faktiskt… där hör den kanske hemma. Vilket får mig att tänka i lite nya banor med den…
Sånt är så ljuvligt. Slumpartade krockar och uttalanden som leder vidare till nya tankespår. Häftigt är det.
Inte en satans dag, utan skatans. Fast för en stund sedan hade jag lust att gnälla på Twitter över mitt splittrade humör. Nätet är för roligt (jamen SE NU HÄR). Jag väntar på att något ska hända. Om det sedan är något skojigt, underhållande, intressant eller bekräftande eller något annat vet jag inte riktigt. (Längtar också efter att gå till akademen och köpa Svulten och läsa!).
Men jag lär mig hela tiden mer om hur jag fungerar. Och i dag har skatan tagit över. Skatan är den delen av mig som har koncentrationssvårigheter och längtar efter att få snacka och träffa folk och roas och bli peppad. Som längtar efter att få dela upplevelser med andra. Och sitter man ensam och jobbar är ju inte steget långt till att söka detta i nätet.
Men det ligger något annat bakom skatans beteende också. Det är en startsträcka. Ett samlande av glittrande juveler. Ett bobyggande. En vila. Att släppa taget på disciplinen en stund. Att vara nyfiken och entusiastisk. Dessa är inte enbart dåliga saker. Jag behöver dem troligen.
Varför jag nu pratar om denna skata (som ju är en symbol för det här humöret jag har ibland) beror på att hen dök upp när jag gjorde en övning i en jobbcoachingssession. Tänkte att jag skulle pröva på det. Det passar väldigt bra just nu när jag liksom vaggar fram i ett evigt vägskäl. Det kommer ett naturligt slut på en del av mitt arbetande liv det här året. Och jag ville få lite klarhet i tankarna om hur jag ska göra. Än så länge har resultatet varit intressant och jag tror att det är bra… ska på en till session inom kort.
Och tror också att det här humöret är riktigt lämpligt just i dag för ska på kurs i Audiovisuellt berättande ikväll och imorgon. Och på söndag ska jag resa till Tammerfors och rita dansare. Det här är praktiska saker. Saker att göra med händer och hela kroppen. Saker som kräver kreativitet och entusiasm. Tror detta är precis vad jag klarar just nu. För jag har ingen lust alls att tänka djupt eller långsamt. Känner mig inte särskilt disciplinerad eller fokuserad alltså. Men nog pigg och nyfiken.
Ååh, vad jag får lust att skriva mer på Bildbindarens värld nu (jag har faktiskt ett litet inofficiellt namn på den som triologi… ska jag avslöja det?)! Ska rikta den energin till horrorartikeln. För när den är klar får jag fortsätta på avhandling. Och när den är klar får jag skriva mer fantastik… hrm. Kanske man kan klämma in någon novell till på kvällen ändå…
Det är lustigt, den här ljuvligt sjuka sång-mashupen (som en vän länkade till på fb nu på morgonen) beskriver egentligen rätt bra hur min hjärna känns just nu:
Fick Karin Tidbecks Jagannath på posten i dag. Den verkar extremt lovande och intressant, i alla fall titelnovellen som jag var så nyfiken på att jag hoppade dit först. Sen löste jag helt plötsligt två skrivknutar: slutet på tävlingsnovellen kom till mig + jag visste hur jag skulle lösa en sak i nya fantasyromanprojektets världsbygge. Så tack för den inspirationen.
På dagen har jag skrivit om politiska begrepp, t.ex. rättvisa, frihet och jämlikhet. Väldigt intressant att läsa om olika definitioner, men otroligt tungt att sammanfatta sådana enorma begrepp på bara några sidor. Men har iaf skrivit hela dagen! Min belöning för att hålla mig helt borta från nätet var att jag fick spela lite Limbo som lunchpaus.
Och apropå att inte vara på nätet. Måste disciplinera mig, för blev så medryckt i kvinno/näthattwitterstormen att det var svårt att fokusera på annat (men faktiskt så tycker jag att det var bra att det blev en stor diskussion, det var mer upplyftande än deprimerande egentligen, för jag såg mest vettiga kommentarer). Så från och med nu har jag totalt nätförbud på arbetstiden. Läser e-post 2-3 gånger, men that’s it. Så ser ni mig på fb eller Twitter mellan kl 8 och typ 15.30 på dagen så ryt åt mig att skärpa mig.
Men på kvällen får jag vara på nätet. Om jag orkar. Eller lyckas slita mig från de böcker jag läser nu. Började också på Simona Ahrnstedts Betvingade, och oj så man rycks med i den. Fattar inte hur det kommer sig att jag inte läser den just nu… otroligt spännande och medryckande.
För övrigt är det ju en rätt intressant idé att finansiera forskning med hjälp av en Kickstarter-kampanj (som Anita Sarkeesian). Kanske något man kan syssla med i Norden också snart…? Någon som har tänkt på det?
Här kan man se vad Sarkeesian gör med de pengar hon samlat ihop till spelforskningsprojektet! Det hon producerar skulle man ju t.o.m. kunna använda i undervisning (jag har faktiskt en kurs som handlar om bilden i samhället, och tar upp spelvärlden där).
Men seriöst alltså. Är det inte en briljant idé? Gäller ju bara att ha ett tillräckligt uppseendeväckande/intressant/viktigt/roligt/provocerande ämne. Tyvärr kanske det inte funkar lika bra för vissa ämnen. Men kan man inte göra sin forskning intressant, så varför göra den? Jag är rätt säker på att det finns sätt att forska om precis vad som helst och göra det så intressant att folk vill betala. För forskning ska väl vara intressant?
Samtidigt: här har staten och samhället ett ansvar att stöda viktig forskning. Men så som staten ”stöder” universiteten just nu så är det väl bara en tidsfråga innan de mer driftiga forskartyperna börjar samla pengar genom crowd sourcing… Men det verkade på hösten som om det ännu fanns vissa juridiska problem i Finland med att samla pengar så här? Hittade dock nyligen denna sajt. Jag ser ett problem: är Finland för litet för att folk ska lyckas samla tillräckligt för sina projekt? Det idealiska vore ju att nå ut globalt med projektidéer, för då är möjligheterna större. Samtidigt är konkurrensen större.
Det blir intressant att se hur detta utvecklas (säger jag både som kulturfältforskare och konstnär – whoa, kallade jag mig själv just konstnär? Jaja, det är bara lättare som paraplybegrepp, istället för att räkna upp alla saker jag gör).
Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.
Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.
En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.
Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.
Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.
Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.
Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.
Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.
OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.
Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur:
Alltså pust, nu är det så många roliga grejer på gång! När jag tänker tillbaka på januari så känns det som om jag klämt in ett års liv bara på en månad. Våren blir rolig och spännande! Jag känner mig motiverad med avhandlingen (även om vissa dagar är mindre effektiva än andra, men tänker inte deppa för det, ibland kommer superdagar då man bara öser ur sig guld). Jag ser fram emot att undervisa i mars-maj (jag tycker på riktigt att det är väldigt roligt att träffa studeranden och få prata om de ämnen jag gillar!). Jag går på en fantastiskt bra kurs i fantasy, och får lära känna nya trevliga människor med samma intressen som jag. Och det dyker upp alla möjliga spännande möjligheter som jag inte ens vet om de kommer att bli av, men ändå – möjligheterna finns! Samtidigt blir man lite snurrig av allt. Orkar jag, borde jag skala bort något? Ska jag söka det här, tacka ja eller nej till det där? Hur ska jag lyckas fokusera på rätt sak vid rätt ögonblick? Ska jag klara allt det som jag vet att ska göras? Ska de häftiga möjligheterna besannas, och hur nervös blir jag då?
Har haft känslorna på ytan i dag. Alla möjliga små trevliga saker gör att jag får tårar i ögonen. Som det där TV-inslaget i förra inlägget. Som när bloggare jag läser är glada och hittar på fina saker. Som när besiktningsmannen tog emot mig en halvtimme tidigare bara för att jag råkade komma i förtid. Som när den saken är fixad (ja, jag är nervös över också sådant, att ringa till främmande personer, hitta fram till nya platser, inte veta vem eller vad som väntar, men jag gjorde det!). Som när bilmekanikern lät snäll i telefon. Som trevliga kommentarer på bloggar, twitter och i fb (jag har lyckats undvika horrorkommentarsfälten i dag tydligen). Som ett intressant erbjudande i e-posten.
Det känns bara som om det bubblar överallt. Och jag vet inte hur det ska gå.
Det är alltså bäst att varva ner lite i kväll (jag vägrar skriva ni-vet-vad-ordet, ni vet freeeedag… myyyyyzzz, ick). Läsa Kalle Anka med sonen. Gosa under täcket med dottern. Skratta! Ta ett glas vin (hjälp, har vi sånt hemma?). Men vad ska vi äta? Hmm..
Om någon vill påstå att skrivande och tänkande inte är ett kroppsligt arbete, ber jag dem klämma ur sig 18 sidor forskningsartikel på 2,5 arbetsveckor. Nu är jag klar (med första versionen som ska få kommentarer ännu…). Och jag har huvudvärk. Det beror på att jag suttit spänd framför datorn och stirrat och TÄNKT. Och redigerat och omformulerat och våndats.
Men nu har jag skickat in den. Och tänker strunta i om den är bra eller inte (den är väldigt… rå). Kommentarer kommer det ändå. Hoppas den går att rädda sen.
Igår var min tröst denna video:
Jag känner mig som Aragorn just nu. Jag har inga byxor och har just fäktat ner orker med snoppen. Jag luktar lik och potatis. Osv. Till och med hans blick liknar min just nu (fast kanske främst hästens min).
Kan fixas här! Min har grått hår hår för dit är jag ju på väg (och har annars också råttbrunt hår), kalashatt för att jag vill ha skoj, sur men generad min för jag är så frustrerad, och en gigantisk PENNA förstås! Ja, och collegebyxor och hoodie som dock täcks av sliten häxmantel! Tyckte den blev rätt ”jag”…
