Har skrivit för hand. Har skrivit första utkastet till kapitel 2 och halva 3 i nya bokprojektet. Och planerat värld och huvudpersoner. Kommit väldigt långt. Nu blir det paus på det projektet igen. På helgen kände jag allt från ”hurra det här funkar” till ett gnagande ”vad håller jag på med, det här blir kanske inte så bra…”. Men huvudsaken är att jag skrev på det. Skriver man inte så vet man inte om det blir bra eller inte.

Och en annan fantastisk sak: att få diskutera det här med författarskap, förlag, bloggande, skrivande, allt. Mycket givande. Det är sällan man hittar en lika bra kombination av skoj och jobbnytta. Att få gapskratta (alltså att det kan finnas så roliga människor!) och samtidigt lära sig hur det funkar i litteraturvärlden: kan det bli bättre?

Men vinkar adjö över helgen. Ska på något oerhört kul och spännande: skrivretreat. Första gången jag gör något sådant. Ser framemot att sitta med penna och papper i en vacker miljö och sen få prata och prata med nya spännande människor.

Den här fina kungliga figuren finns på min promenadväg till jobbet. I ett fönster står hon med wobblig hand.

Jag vet lite om hur det är att undergå olika smärtsamma hälsoundersökningar (den senaste upplevelsen var inte angenäm, ganska hemsk och liksom kränkande faktiskt, men jag accepterar det för den undersökningen kan någon gång rädda mitt liv, eller förlänga det i varje fall, dör gör man ju ändå förr eller senare). Så tänker man sig den process man går igenom med mycket allvarligare sjukdomar. Alla ingrepp. Hur kroppen plågas. Hur man är utsatt, svag, behövande. Självklart ska man inte ge upp för tidigt heller, men det finns säkert punkter då alla vet att allt hopp är ute. Då ska man få hjälp.

Och man ska få vara med sina närmaste. Jag läste en annan text, om en treåring som hade dött på sjukhuset utan sina föräldrars närvaro, för det var inte besökstid (här är IS artikel om saken). Barnet hade förstås längtat och bett om att få vara med sin mamma och pappa (här är ett blogginlägg om händelsen, också på finska). Jag får djup ångest av att läsa om det. Så får det inte vara. Jag tror att både de som är för och emot eutanasi kan enas om att alla ska få dö med sina närmaste närvarande bara de kan hinna dit. Och ett litet barn… det är vidrigt.

Det är omänskligt om systemen styr hur vi får dö, att vi fråntas rätten att välja, när det de facto är möjligt att ännu välja. Jag håller med Micaela Röman i hennes ledare:

Att det i dag finns en möjlighet att leva betydligt längre med också svåra och obotliga sjukdomar är naturligtvis en rätt var och en skall få välja om den så önskar. Men alternativet, att ha rätten att välja en assisterad sorti vid svår och obotlig sjukdom, den borde också finnas.

Och Esko Valtaoja tar upp hur vi till och med ofta ger våra husdjur en mer ”human” död, än oss själva.

Sen finns det förstås andra fall också. Hörde ett radioprogram om en kvinna som skadats i ett fall och inte kunde andas själv. Hon hade velat dö den första perioden och sökt efter hjälp på nätet. Men hon genomförde inte planerna. Efter 15 år hade hon fått tillbaka en liten del av andingen, och var inte mera lika beroende av hjälp. Hon hade utbildat sig och hade nu ett arbete, men behövde ännu förstås mycket hjälp. Men hon är ändå fortfarande beroende av respirator och assistenter. Hon valde att kämpa vidare.

Alla situationer är unika.

Det här har snurrat på i mitt huvud nu hela veckan. På något vis tänker jag på hur det kunde ha varit före vi hade så bra sjukvård, eller i situationer när sjukvården inte är närvarande eller möjlig. Det är självklart helt fantastiskt att vi kan förlänga våra liv tack vare vården. Men så tänker jag på situationer där det mänskliga är att ta ett liv. Tänker på extrema situationer, extrema skador, där inget mer går att göra. Det är sådana scener som ganska ofta utspelar sig i populärkultur, i filmer om krig och äventyr t.ex. Hjälten ber om att få en hjältes död. Kanske det är hemskt att jämföra med fiktion, men där rör sig myter och känslor som vi har om livet och döden. Kanske de situationerna är tillspetsade och dramatiserade, på det sättet ovanliga. Men vad säger dessa fantasier om vår vilja att dö en bra död?

Inte riktigt hunnit äta. Nu tänker jag äta ett kokt ägg… och något annat till… sen borde man vika klädhögen på sängen (för att sen få plats att sova där). Som tur är vi två vuxna här hemma, så en kan åka och handla lite mat.

Tröttma. Fick det här inlägget skrivet tack vare Lego Star Wars på Wii och Tom och Jerry på Youtube. Dottern är i famnen, hennes badrock är fuktig. Också mina byxor nu.

Update: här sitter man och bloggar om klädhögen på sängen och under tiden har mannen sorterat bort den, före han cyklade i väg till butiken. Han är en pärla han.

Det är sånt här som jag kan bli lite galen av. Vad ska man skriva om sig själv? Allt man skriver känns lite klichéartat. Och hur ska man framställa sig själv i en kort text? Vissa skriver bara fakta, vilket är lockande, men jag ville skriva en personlig löpande text istället. Som kanske kunde förklara en liten liten bit av vad man håller på med och varför. Därför är förresten bloggen så skön att ha. Man kan spontanösa ur sig lite ett och annat, ändra sig, visa upp andra sidor, vara mer nyanserad… opolerad… samtidigt kan ju inga textmängder i världen egentligen fånga vad en person är. Tycker mig ha sett diskussioner i bloggar om det förresten: vad som är sant. Jag försöker i varje fall inte posera som något jag inte är, samtidig är jag inte ens nära på kapabel att skriva helt ”sant” om mig själv. Jag vet ju knappt vem jag är… ändå är jag väl den som vet mest…

Men presentationstexter kan man inte sitta och slipa på i all evighet. Man måste släppa dem ifrån sig i något skede. Gör lite ont i kontrollbehovscentrum dock.

Att börja skriva en bok kändes som att öppna dörren till ett mörkt rum. Kika in lite försiktigt. Man är rädd, man vet inte om man ska klara av att gå in i rummet, eller om man ska lyckas se något alls där. Det är så mycket lättare att bara lämna dörren oöppnad, eller bara glänta lite på den och sen gå förbi utan att se in i rummet. Men jag tog steget in i rummet.

När jag sen väl kommit in en bit i skrivandet var det som om det mörka rummet hade blivit lite ljusare. Kanske jag till och med kunde urskilja någon möbel, ett fönster som släpper in ljus, suddiga väggar. Men samtidigt blev rummet större ju fler steg jag tog. Det svällde, som i drömmar där rummen är instabila och alltid främmande. Nu när boken är i sitt slutskede så är rummet nästan helt tydligt, och det är jag som inrett det. Jag har format rummet, och lärt mig lite om hur man gör. Jag har upptäckt nya saker.

Till exempel har jag märkt att det finns nya dörrar, med långa korridorer som spretar åt olika håll, fler mörka rum. Huset ter sig enormt. Dessutom misstänker jag att det som finns bakom de nya dörrarna skiftar konstant. Det är inte ännu bestämt vad som finns där.

Jag kom att tänka på min metafor förra veckan när jag försökte skriva igång mig för avhandlingen. Det är en bra metod annars, att när man inte har en aning, det bara står still, orden vill inte komma, hjärnan är gröt: då sätter man sig och skriver om det. Sen skriver man vad man vill, och påminner sig om vad man gör, sen om man har tur (och oftast funkar det här) vet man igen vad man ska göra. När jag gjorde så förra veckan kom husmetaforen tillbaka. Att avhandlingen också är ett rum i det där stora huset – samma hus (jag springer omkring i flera rum samtidigt dessutom). Avhandlingen är en enorm sal, en festsal med förvillande förgyllda speglar, och massor med folk. Jag skriver ju nämligen om ett socialt sammanhang, så i detta rum pågår ett intrikat socialt spel. Jag behöver hitta spindlarna i nätet, och förstå varför flugorna fastnar i det.

Tack vare husmetaforen kom jag sedan på hur slutdelen av avhandlingen skulle struktureras. Slutet var ett mycket mörkt och skräpigt hörn i den där salen. Ingen ordning där. Nu har jag en plan i varje fall. Och nu är det dags att fortsätta beskriva salen, se sig själv i processen och försöka få fram något intressant.

Först gick vi på kafé. Det här är makens munk. Han vill inte synas på bild, så den här nygräddade munken får vara hans stand-in. Lustigt, den har hans färger…

Jag har troligen fel i huvudet. Men kan inte låta bli att se pysslingar i undervegetationen. Detta måste vara magiska bär, som låter en se det Andra Runsala…

Knäpåse-Wiik.

La Mer

Stenar måste kastas i havet (är det inte lite konstigt att det ser ut som om spåret efter stenen i vattnet liksom finns där FÖRE stenen landat? Magisk plats alltså…)

Skor måste blötas ner

Också coola magiska träd…

Lyckades skapa en magisk bokeh-bubbla på trädgrenen…

Supersöta blommor

Trevlig söndag!

PS. Jag har som vanligt motsatsen till söndagsångest: hurra-jag-får-jobba-imorgon-glädje. Äntligen har jag bara pyttelite praktiska undervisningssaker att sköta, och massor av tid till avhandlingen. Tidigare denna vecka insåg jag hur slutet skulle struktureras, och att jag ska dela upp kolossen i två huvuddelar. Det blir snyggt så tror jag… men jag har också insett att hela grejen måste skrivas om, nu med min egen röst och mitt eget budskap, inte bara en massa referenser till tusen teoretiker. Men jag återkommer till det imorgon…