Tre pojkar gick genom staden. Det var sommarlovets allra första vecka. Nedför avenyerna gick vi, över de stenlagda torgen. Vi gick genom nattmörka alléer, på grusgångar mellan parkernas gräsmattor. Det myllrade av pojkar. De stod mellan träden, de satt i ring med korslagda ben och mellan dem glimtade cigarettglöden som eldflugor i mörkret. De höll ölburkarna i sina stora seniga händer och de talade lågmält. Då och då släppte de loss en flock hesa skratt som flög upp i trädkronorna, svarta vassögda fåglar som blev sittande i lövverket.

Har också någon gång tänkt och skrivit om cigarettglöd som dansar i mörkret. Och älskar den sista meningen i citatet. Förmedlar stämningen på ett stiligt sätt.

Mia kommenterade tidigare här att det är intressant hur de klär på sig och av sig. Pojkarna väcker mycket tankar. Tänker på tonåren och att hata att bli en viss kropp. Jag försökte gömma mig själv då. Ville bli mindre, osynligare, vanligare. Tror att jag lyckades osynliggöra min kropp ganska bra, men den vägrade förstås hålla sig undan. Gjorde sig påmind hela tiden.

Funderade på en av huvudpersonernas förhållande till sina bröst, som pojkar tafsar och våldför sig på och fascineras av. Tänkte att hon skulle hata brösten för det, men härligt nog gör hon inte det. Jag har ibland önskat bort mina, att de i varje fall skulle ha kunnat vara klädsamt mindre. Den önskan har jag sällan numera. Hur kan man till exempel hata en del av ens kropp som ens barn älskar?

Läser vidare (mellan varven, medan barnen är hemma, den ena förkyld).

A däremot håller på att bli en hejare på pussel (men hon kallar dem “pyssel”), hon kan sitta stilla och tyst så länge som 30 minuter och lösa pussel på 24 bitar helt själv nu. Nu har jag skaffat lite nya 49-bitars.

Huj vad de börjar bli stora…

På Jessica Schiefauers blogg hittades förresten den här lilla pärlan som jag inte sett förut:

Vi plockade fram lite frusen sommar.

Mina fina.

Och efter att A somnat vid sin pappas dator kunde hennes mamma jobba färdigt sitt bokomslag (eller i varje fall ett förslag som hon vågar visa upp om en vecka på möte med förlaget).

Första fotot! Automatblixten gav brutal realism... ja hon har blåmärken i ansiktet.

Utan blixt nu. Älskar att mörker blir snyggt med denna kamera.

En tredje bild på lilla A, W syns i bakgrunden, gissa vad han gör...

Testar ute i skymningen

Diskbänksrealism

Försökte öka skärpedjupet

Skal, stark doft på fingrarna

Fruktkött, sött

Så, nu tillbaka till disken.

Har inte egentligen begrundat min egen klassbakgrund som yngre, utan först efter 25 års ålder kanske. Och det är först på senare år som jag alls blivit mer intresserad av de egna “rötterna”. Jag har ofta känt mig rotlös och som en outsider pga flyttarna mellan Finland och Sverige, men nu börjar man ju bli lite mer inrotad här och det är lite intressant…

Det här inlägget var intetsägande. Ett litet klipp ur tankarna bara… Nu är det snart veckoslut och tänker vara blogg- och nätfri och lära mig hur nya kameran funkar. Kanske jag får ihop till ett fotocollage! Kanske. För på den här bloggen finns inga krav och jag lovar ingenting…

I radioprogrammet upprepades hela tiden att vi lever i en kommersiell tid. Ja det stämmer ju om man tänker på att allt ska gå runt på att man säljer mer saker. Men eftersom det är en ohållbar utveckling så kommer det ju att ta slut så småningom… med vilka resultat och hur det hela utvecklas kan man ju spekulera om i spekulativ fiktion, hah. Men ekonomi är däremot något man alltid varit tvungen att ta i beaktande. Jag menar ekonomi som hushållning. Vi har grundbehov som behöver tillfredsställas. Så jag ser ganska pragmatiskt på det här med litteratur, ska jag själv kunna motivera för mig själv att hålla på med det så vill jag att det jag producerar ska vara relevant för många och att jag ska kunna leva på det. Jag tror inte på något motsatsförhållande mellan popularitet och kvalitet, även om skräp ofta också kan sälja mycket. Men tycker att det är fel att säga att något som säljer mycket per automatik måste vara dåligt. Det säger ju rätt mycket om hur man uppfattar “folk” och “deras” smak (men nu ska jag inte gå in på hela den här elit, populärkultur, marxistisk ideologikritik-härvan). Vad som säljer är ju den stora frågan (för förlagen och kanske för vissa författare), och det är det ingen som egentligen kan förutsäga. Så för dem som skriver är det nog bäst att satsa på att skriva sådant man själv tycker är bra. Jag är en sån typ som går och tror att jag är rätt lik de flesta andra, så om jag skriver för mig själv har jag svårt att föreställa mig att ingen annan gillar det… men det återstår ju att se. Jag är också uppvuxen på “genrelitteratur” och har läst chockerande lite Litteratur.

Apropå boken. Igår kröp den in i mina drömmar för första gången. Drömde t.ex. att jag såg en TV-programtablå och att ett program hade samma namn och handling som det jag skrivit. Paniken. Och lättnaden när jag fattade att jag drömt. Tolkar detta med drömmarna som att det så småningom börjar bli lite verkligare det här med att ge ut en bok… ännu är den inte klar, men det enda som kan stoppa mig från att göra färdigt den nu är typ allvarlig sjukdom eller döden (och den vidskepliga sidan av mig gillar inte att jag just skrev så).

2) funderar på omslag, gjorde på en idé hela kvällen igår och kom fram till att vissa saker inte funkade, insåg att jag måste ha en klarare vision från början, och inte bara testa och testa. Men vad vill jag? Hur ska liksom bilden på ens första bok se ut? Smakade lite panik då… Ska det vara mer åt det här hållet eller det här? Är lite svag för snygga snirkliga silver/guld-färgade typsnitt, så en kombination av det + klassisk fantasyillustration av huvudpersonen tror jag det får bli. Jag gillar enkla idéer framom komplicerade scenbetonade bilder… de blir lätt lite fjantiga liksom. Det ska ju vara mer stämning och mystik i omslaget än drakar och svärd (har dessutom inte skrivit om drakar, men kanske ni fattar vad jag menar).

3) varför vill A inte ha kläder på sig? Hon säger att hon vill vara en bebis, men har förklarat åt henne att då skulle jag ha lagt kläder på bebisen. Nu var det lite kamp på morgonen igen med kläderna. Men det har blivit bättre sen hon fyllde tre. Hon förstår liksom att man inte kan gå ut i bara trosor på vintern.

Och nu tillbaka till verkligheten.