Andra dagen med hostande A. Hon hade också feber på natten. Och nu rinner näsan också. Men jag är glad, får gosa med henne. Trots att det gnager i huvudet när man inte kan jobba. Så man är ju konstant kluven, man är hela tiden på fel ställe. Ska försöka tänka att jag är på rätt ställe hela tiden istället. För vad är nu egentligen fel och rätt ställe?
Rätt och fel har jag tänkt mycket på också ända sedan Breivik-rättegången började. Samtidigt har det ju kommit ett till ”familjemord” under veckoslutet, dvs. en till händelse där en man mördar sin fru och sina barn (och sen i de flesta fall också sig själv). Jag har inte skrivit om det, men båda dessa obegripliga saker har jag tänkt på. Och läst om. Tänkte t.ex. på detta med rättegången: vad ska vara öppet? Min första reaktion är nej, jag vill inte se det, av respekt för offren och de anhöriga. Men sen å andra sidan: vad den där bleka mannen med de smala ögonen gjorde (och det är något med hans händer också, de är liksom svullna, obehagligt kraftiga, igen blek och rodnande hud, vita knogar), det måste komma ut och diskuteras, behandlas, det måste smälta in i allas tankar. Det är inte att ”gotta sig” i andras olycka. Tvärtom är det nästan en plikt att genomleva allt det här, tvingas tänka på alla sidor, på hur det är möjligt att en man inte kan känna empati och medlidande för alla de människor han tagit livet av och gett så mycket smärta och lidande åt.
Jag menar, jag själv kan bli nästan hysteriskt illa till mods av tanken att jag ens lite sårat någons känslor, också om det bara varit i misstag. Varje gång jag fått höra att någon tagit illa upp av något jag gjort så minns jag det för alltid, det blir som ett sår av skam i kroppen, går aldrig att göra sig av med, går inte att rationalisera bort. Och då har jag inte hittills gjort några större illdåd, vi rör oss på nivån ett glömt ”tack” eller slarvigt, irriterat beteende. En av mina största rädslor är att jag ska orsaka någon stor skada, t.ex. när jag kör bil eller liknande. Jag kan föreställa mig hur dåligt jag skulle må av det.
Och sen att någon mördar 77 personer och inte känner något (annat än starka känslor för den egna ”saken”)? Det gör ju att man blir uppgiven. Det är också väldigt svårt att föreställa sig vad som är rättvist. Det finns inget rättvist straff för en sådan handling. Ändå så finns en känsla för rätt och fel. Rätt för mig skulle vara att mördaren ställs inför vad han gjort, om och om igen. Att alla de 77 personernas berättelser berättas för honom, att han tvingas ta del av alla liv som han tagit sig rätten att avsluta, att han inte tillåts glömma utan tvingas bära liven inom sig. Men kan man tvinga fram empati hos någon som inte har det?
Och sen de här männen som mördar sina familjer. Det måste vi också vara öppna om. Finland har länge haft en hög statistik när det gäller män som mördar flickvän/sambo/fru/ex osv. Hur mycket anti-feminister än vill påpeka att också män drabbas av våld (det gör de i högre grad än kvinnor, det är absolut ett stort problem också!), så finns det ett strukturellt och kulturellt problem med mäns våld mot kvinnor (och barn) i det här landet. Det har verkligen kommit fram det senaste året. Det finns säkert mycket man kan göra för att motverka det: forskning, kritik och utveckling av samhällets stödsystem, öppen diskussion… och att alla tar ansvar över sin egen närmiljö. Ser man någon som mår dåligt så borde det vara en plikt att lägga sig i. Men det är inte lätt förstås, om man inte är psykolog kan det ju alltid finnas en risk att man förvärrar snarare än hjälper. Svåra grejer.
Och min lilla tröst, min universallösning, är att vi måste behandla det i ”konsten”. Där finns möjligheterna att gå i någon annans skor, att lära sig att se från andra perspektiv, att lära sig känna och kanske förstå. Det är den motkraft som måste återskapas gång på gång för att inte galenskapen ska ta över. Men så klart är det mer nyanserat än så. Också konst kan sprida galenskap. Tänk nu på Breiviks ”kulturkonservatism”, han hittar också sina lösningar i ”kulturen”. Både rätt och fel, empati och galenskap finns i världen, i naturen och kulturen, och varje sekund väljer vi hur vi agerar och påverkar omgivningen, och samtidigt påverkas vi av andra krafter runt omkring våra kroppar. Just nu absorberar vi alla det dessa empatilösa män har gjort, svallvågorna sköljer över oss. Hur möter vi vågorna?
