Lättläst på Åbo bokmässa

Lite reklam! Lättlästa Maresi säljs på Åbo bokmässa till mässpris (15 e), i Selkokeskus monter. 

Dessutom ordnar FBF en diskussion om lättläst och demokrati på lördag kl 15.00, med Bosse Hellsten och Robert Åsbacka. Bosse har bearbetat Roberts Orgelbyggaren, också den finns till salu hos Selkokeskus.

Stora cirklar

Varit riktigt ordentligt förkyld i tre dagar nu. På söndag kunde jag inte göra annat än ligga ner, för om jag försökte röra mig började jag må illa och fick frossa. Igår morse var det fortfarande rätt ynkligt, och bestämde mig för att vara sjukledig ännu en dag till, och mot kvällen piggnade jag till. Där ser man – vila funkar! Haha… Hostar fortfarande ut allt möjligt obehagligt ur lungorna, men är inte trött mer i varje fall.

Enligt min nya tarmdoktor som jag var hos förra veckan, är jag ”hyväkuntoinen nainen”. Det var ju trevligt att höra, men blev lite fundersam över varför han behövde nämna mitt kön i utlåtandet? Förstår alla de som försöker definiera mig som ”kvinna” att jag inte riktigt känner mig bekväm med det? Det obekväma syns tydligen inte på mig.

Nåväl: lungor, hjärta, tarmar och allt är bra. Mina inflammationsvärden har varit höjda i några år, men nu är de normala! Är väldigt nöjd över detta. Jag har gjort några livsstilsförändringar under året, ganska små, men det verkar fungera bra (om någon undrar, så har jag dragit ner på sockerintag ganska mycket, och undviker rött kött, men inte till 100 %; kan vara det, eller så inte). Sen har jag satsat ganska mycket på avslappning och stresshantering. Jag har levt igenom rätt stressiga perioder de senaste två-tre åren (till exempel ekonomin, men också annat), men försöker att inte dras med i oro eller ångest kring olika saker. Försöker sätta gränser och lyssna på kroppen och känslorna. Försöker ta det jag vill ha (det är verkligen inte lätt för mig).

Men nu till rubriken på inlägget… Satt och skrev i min dagbok nyss, och kom fram till en sak som jag ska göra med mitt romanmanus som legat och vilat länge. Det är en sak som mognat fram under sommaren i mig själv, och som jag nu insåg att kan vara rätt vinkling på karaktärernas förhållanden till varandra i berättelsen.

Sen skrattade jag lite åt mig själv. Den där berättelsen började jag skriva på unde våren 2012. Sen har jag skrivit på den i perioder. Mest 2013 och 2014, då jag faktiskt hade projektstipendier för att skriva. Nu har skrivandet varit på lång paus, för jag har för mycket jobb med att hålla igång mitt företag. Men tydligen så kan jag inte låta manuset ligga för all tid. Tydligen vill jag ännu bearbeta det. Tanken att ta upp texten igen har börjat ploppa upp nu och då, lämnar mig inte i fred. Men jag hinner ju verkligen inte nu på hösten. Hinner knappt göra det jag får betalt för, och dessutom ska jag skriva färdigt min Master’s Thesis. Men efter att den där avhandlingen är klar så… Då.

Och jag ser inget problem med detta. Så här funkar mitt skapande, har jag insett nu. Jag har teman och projekt som jag lever med länge. Som jag plockar upp igen. Vissa lämnar jag förstås, men vissa lämnar jag inte.

Det känns som om skapandet är stora cirklar. Är idéerna och verken, eller projekten, som jag vill göra tillräckligt starka, så kommer jag tillbaka. Kanske inte en så dålig grej att det funkar så. Fast det känns ineffektivt, och som om man inte jobbar tillräckligt hårt. Som att man försummat sina projekt, och tappat bort dem.

Jag ska försöka lita mer på mig själv, och på att mina processer kanske ändå fungerar.

En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Hösten närmar sig

Förra veckan skolade vi in tvååringen på nytt dagis. Det gick alldeles bra, men den här veckan har varit mycket gråtig på morgonen. Det är tungt, men jag litar fullständigt på att det går bra på dagen. På eftermiddagen är vår minsting alltid på mycket gott humör, så jag oroar mig inte egentligen.

Dagis betyder att jag har arbetstid igen. Förra veckan ännu bara 4-5 timmar per dag, men nu är jag igång heltid. Det känns lite underligt att bara fortsätta jobba på så här, med tanke på semesterlösheten, men det var ju lugnare i juli. Många timmar på stranden med ungarna, eller ute på promenader eller bara se på filmer inne osv. Det svåra där är bara att släppa stressen över att man inte jobbar, och försöka njuta av att vara med barnen.

Nu när jag jobbar så är det som att jag går upp i varv något alldeles otroligt. Jag har så många projekt på gång samtidigt så det är bara att ta tag i det och göra. Försöker nu hålla bättre koll på arbetstimmar, för ett par av jobben förutsätter rapportering så att jag får rätt betalt. Men det är rätt nyttigt att bokföra allt man gör också, allt från sociala medier till e-post och planering, möten och kommunikation, och sedan själva skapandet. Teckningar, text, design… jösses så många olika saker det är nu. Men jag har bra flyt och driv, och det känns som om jag gör rätt saker. Även om vissa av dem är rätt spännande och osäkra och nya. Känslan av ”vad i helsike håller jag på med?” är stor, men vafan, bara att köra på om det känns rätt.

Många pusselbitar har fallit på plats under sommaren. Eller nu när jag är igång och jobbar så inser jag att bitarna passar ihop. Just i dag är jag glad över att mitt teckningsprojekt har fått så bra respons. Jag ritar ögonpar i massor (försöker hinna 2-3 per dag). Och tanken är att skicka teckningarna till Statsrådet som en protest mot asylpolitiken. Hela idén känns precis rätt. Att jag kan göra något med min förmåga att teckna, som involverar andra, och som tar ställning. Vi ska se hur det utvecklar sig.

Men kyliga vindar i morse. Känns som mycket sen sommar nu när man fryser på morgonen. Om en vecka börjar skolan igen, och största barnet börjar på femman, och mellansyster på tvåan. Hon räknar ner dagarna nu, hon längtar så mycket.

Jag längtar också efter allt möjligt, men försöker njuta av nuet och kroppen och varandet.

Intervjun

Ja, vilken vecka… På måndagen var jag med om en helt ny situation, som inte egentligen var svår för mig, men för en annan. Jag var med som stödperson åt min asylsökande vän på hans intervju i migrationsverket (puhuttelu, som det heter på finska – inte så mysigt ord).

Det var på många sätt en absurd plats och situation, men det är sällan som jag känt mig så behövd som den dagen. Min vän var extremt nervös, men det var helt tydligt att det att han inte behövde vara där ensam var till mycket stor hjälp.

Det var mycket folk där samtidigt, flera intervjurum i bruk. Lite löpande band-känsla. Asylsökande, tolkar, advokater, socialarbetare, säkerhetsvakter, migrationsverkets anställda – alla kom och gick. Jag såg några män som verkade vara där ensamma, och de såg gråa och skräckslagna ut. De som hade stödpersoner såg visserligen nervösa ut, men hade en helt annan habitus.

Det här med att veta att någon är på ens sida är verkligen helt avgörande.

Det tragiska och absurda med detta är ju att jag vet att min vän har en mycket liten chans att få asyl för tillfället, i och med Finlands skärpta inställning till asylsökande från Irak, Somalia och Afganistan (det finns inte ord starka nog att uttrycka hur arg och besviken jag har varit över det här de senaste månaderna, det är ett sådant slöseri och helt omänskligt och fruktansvärt cyniskt).

Han pratar om att han inte vill åka tillbaka till döden i sitt hemland, att han tänker göra vad som helst för att kunna stanna här. Att känna en person i denna situation ger ett visst perspektiv på ens eget liv. Han är ju inte ensam om den här situationen, det är tusentals i Finland nu som väntar. Men ändå så är människan mycket ensam när hen väntar i månader i en förvaringsplats, ofta utan familj och vänner, bara tillsammans med de andra ängsliga och rädda. Många försöker tappert upprätthålla en fasad av att de fixar det, men självmorsförsök är inte ovanliga, enligt vad jag läst i Facebook-stödgrupper för flyktingar.

Jämför det med mina egna rädslor. Jag har ändå ett socialt skyddsnät här, för jag är medborgare i det här landet och har släkt och vänner. Ja, och inga militior eller kriminella ligor hotar mig. Så klart finns det många som har det illa ställt här i Finland. Fattigdom och sjukdom tär på folk. Men det är inte konstruktivt att ställa dessa grupper mot varandra. Skulle det inte vara oerhört mycket smartare att ta till vara dessa unga män (som de oftast är) som brinner av motivation att arbeta (för annars skickas de ju tillbaka till döden), innan också de har slitits ner och förbrukats av våra kantiga system (som just nu styrs av en rasistisk regering)?

Nåja, nu fortsätter min vän att vänta på sitt troligen negativa besked (som kan komma om allt mellan veckor och månader, ingen vet), och sedan har han möjlighet att överklaga, och den processen tar ytterligare c. 6 månader. Jag försöker nu hjälpa honom att söka jobb under den här perioden, så om ni har tips, kontakta mig.* Jag vet att det är svårt att få anställningar åt människor som inte kan språket så bra här, och som är papperslösa. Men de har en lite större chans ifall de utvecklar ett socialt nätverk här. Börjar skapa ett hem och ett nytt sammanhang.

Jag tror starkt på att vi som bor här, och är öppna och välkomnande för nya människor, kan tillsammans skapa möjligheter att komma runt de rigida system som Finland just nu har för utlänningar att komma hit (icke-EU-medborgare). Jag tror att ifall vi tar till vara dessa människor och behandlar dem med respekt och ger dem möjligheter att forma sina egna liv här, så kommer det att gynna det här samhället långt mycket mer än belasta.

Jag vet inte, men att lyckas i detta känns väldigt viktigt, inte bara för att det är viktigt för enskilda människor (de får leva!), men för att jag tror att våra möjligheter att överleva som ett blomstrande samhälle i framtiden hänger på öppenhet, värme, empati, kärlek, smarta lösningar, nytänkande. Bara det att lära känna en person från en helt annan kultur (som jag inte visste så hemskt mycket om från förut, för att vara helt ärlig) har för mig varit oerhört givande. Inte alltid lätt förstås. Helt klart värt all oro, sorg och besvikelse som jag också tvingas känna för hans skull.

*om ni kontaktar mig så kan jag berätta mer om personen i fråga, vill inte ge ut så mycket personlig information så här offentligt

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Ännu en jobbmåndag

Man vet att man jobbar med rätt saker när man längtar efter måndagar och sin arbetstid… vilket jag säkert sagt hundra gånger förut.

Det är sista veckan som lilla A är på dagis, sedan kommer vi att byta dagis efter juli. Dagiset flyttar för långt bort från oss, så vi byter helt. Tyvärr finns inget riktigt nära oss, så det blir längre resor ändå efter bytet också. Men nåja, fyra år kvar till förskolan, haha.

Jag ritade en present till vårt gamla dagis nu på förmiddagen. Och har stirrat på bokillustrationer, gjort lite ändringar i ljuset på ett par. Har också stirrat på en bakgrundsbild som kommer till mitt eget konstspel. Och listat ut hur jag ska göra en sak visuellt till det.

Under helgen har jag pressat mig igenom en kodskola online (nu har jag gått färdigt Frontend Foundations, men det finns massor kvar). Eftersom jag går Summer of Programming på Boost Turku, så får jag tillgång till codeschool gratis. Har väldigt skoj med uppgifterna. Känner mig väldigt motiverad. Skulle inte alls ha något emot att jobba mer med programmering i framtiden. Får nu sedan se i vilken form det blir. Troligen något mer webbrelaterat i så fall, eller förstås spelrelaterat. Jag är bara så glad att jag tar mig tiden att göra det här nu. Och känner mig inte heller det minsta stressad, lustigt nog. Bara inspirerad.

Jag är också lite förvånad över att jag lyckas fortsätta jobba så bra, trots att jag känt mig ganska distraherad av allt möjligt annat, utifrån och inifrån. Men tänker inte gå djupare in på det här.

Nu, tillbaka till layoutjobbet! Som jag också njuter av enormt! Who knew att jag skulle gilla att layouta böcker så mycket. Det bor ändå en liten perfektionist i mig nånstans… Kanske därför jag också gillar programmeringen. Det gäller att ha koll på både helhet och små detaljer samtidigt. Men ifall ni vet någon som söker frilansande grafiska designers att ombryta böcker, tipsa om mig ;) Jag gör gärna mera…

Juni – nytt liv

Förra veckan tog mitt eftermiddagsjobb slut, och från och med den här veckan jobbar jag 100 % med företagandet igen. Känner mig oerhört lättad, nästan avslappnad, haha. Men försöker nu få lite koll på projekten igen, för har skjutit upp dem eftersom jag inte haft tid i mars-maj att göra särskilt mycket annat än boklayout.

En sak har jag lärt mig, och det är att det inte går i längden att ha ett deltidsjobb och samtidigt driva företag. Jag har bara haft förmiddagarna för företaget, och det har inneburit att all arbetstid hackats upp i små ögonblick här och där, och det har varit väldigt svårt att hålla koll på helheter. Det går helt enkelt inte att jobba så. Men jag var tvungen att ta deltidsjobbet nu på våren, eftersom jag inte fick tillräckligt med frilansjobb. Ett annat problem med att jobba med barn – lönen är så dålig att det inte går att leva på det, särskilt inte när man är företagare och det då alltid går biinkomstskatt på lönen. Jag vågar inte ens säga hur mycket timlönen efter skatt blev, men det var långt under 10 euro. Det här är ju synd och skam, för det var i sig inget fel på jobbets innehåll. Jag har utvecklats mycket bara på två månader… men jag förtjänar att få bättre betalt. Så är det nu bara.

Men nu har jag tillräckligt med frilansarbete. Många väldigt roliga projekt. Ett som ska slutföras denna månad. Två som ska påbörjas. Mer på kommande på hösten. Så det ser bra ut, även om jag inte ännu vet hur mycket jag kommer att kunna tjäna in på allt eftersom jag fortfarande förhandlar om priser.

En annan sak som totalt misslyckades i april-maj var mina studier. Eller delvis misslyckades. Jag hade ett lyckat andra seminarium, men den kurs som jag också skulle gå var för krävande, och jag har nu fått en månad tilläggstid för att få färdigt uppgifterna. Framtidsforskning handlar kursen om, och ämnet är sådant att det inte går att hafsa fram lite text nu och då, utan vissa uppgifter kräver sammanhållet tankearbete i några dagar. Så hoppas på att få detta gjort inom de två närmaste veckorna.

Sen har jag en del andra idéer på lut också som har att göra med ”socialt entreprenörskap”… Men mer om det när det är dags. Är fortfarande bara i ett inledande planeringsskede med den idén.

Ja, en liten jobbrapport. Får ta och blogga mer om innehållet i enskilda projekt en annan gång. Behövde nog samla mig lite här bara. Men nu ska jag strax till frisören. Har inte hunnit med det heller på tre år, så det ska bli skönt. Haha.

Och i dag på kvällen ska jag ju börja på programmeringskurs! Jag hoppas bara min gamla laptop håller ihop för det… har inte kunnat uppdatera operativsystemet mer för minnet är nu för litet (en MacBook från 2008, förvånansvärt länge har den ändå hållit). Men har inte råd att köpa någon ny laptop heller. Suck.

Jobb och pengar, det är allt man tänker på nuförtiden. Usch så tråkig jag är. Jag lovar, jag har också annat innehåll i livet, men det tänker jag inte skriva om här och nu, heh.

Förr eller senare måste det hända

Jag har haft en ofokuserad förmiddag och har varit på Facebook, och tänkt och skickat lite meddelanden till vänner och e-postat, och INTE FÅTT NÅGOT GJORT. Eller? Skrev lite dagbok, har inte gjort det på länge, men måste få ordning på känslor och händelser, och visst det hjälper ju mig att skriva om hur jag känner mig. Inte så bortkastad tid.

Så. Förr eller senare måste jag ha en sån här förmiddag då man liksom flyter runt och känner och lever.

Har en dryg vecka kvar av eftermiddagsjobbet. Sen fortsätter jag med mina spelprojekt!

Har grubblat väldigt mycket över en sak denna vecka, men fattade ett beslut igår, och nu känns det skönt. Fast pirrigt, för bestämde mig för att göra en sak som är helt ny.

Och har varit glad och lite förskräckt över mig själv på många plan. Ska göra många nya saker denna sommar. Blev till exempel antagen till en självstudiekurs i programmering för totala nybörjare. Ska använda den kursen för att jobba med mitt konstspelprojekt samtidigt. Älskar när jag lyckas slå ihop många saker i ett projekt. Effektivt.

Vågar inte riktigt känna efter om jag är trött. Jag tror inte det? Jag tänker ta åtminstone en hel vecka semester, då vi åker norrut, och man ändå inte kan jobba. Är avundsjuk på människor som har 4-6 veckor betald semester. Kanske någon gång i framtiden så kan jag ha det. Men samtidigt… jag gör vad jag vill göra nu, jag måste inte göra något av det jag gör. Jag väljer att göra det. Och jag har fina människor i min närhet som hjälper mig, och påminner mig om att sköta om mig själv.

Det blir nog bra det här.

Hej hej

Nej, nu måste jag blogga lite. Har en lugn stund denna förmiddag. Förbereder ett intressant jobbmöte, och ska försöka hitta lite fokus att jobba på illustrationer också. Om lite mer än ett par veckor slutar skolorna, ungarna är hemma, och mitt eftisjobb tar slut. Vi kommer ha minstingen på dagis ännu till midsommar så att jag kan jobba 3 veckor i juni ännu. Får se hur det går när stora barnen är hemma samtidigt. Men har så spännande projekt på gång, så det måste funka. Och så har vi ju morföräldrar som kan komma ibland.

Jag har egentligen ingen aning hur semestrig min semester kommer att bli… Egentligen har jag kanske inte råd eller tid att vara helt ledig, men någon vecka måste jag ändå vara det, för vi åker bort. I juli gissar jag att jag kommer att jobba när minstingen tar tupplurer. Och sen kommer jag att få kämpa för att få någon mer tid än det. Eller så ger jag bara upp tanken på jobb och låter vardagen flyta på.

Men det är så mycket rörelse i mitt arbetsliv annars nu, så vågar skriva varken bu eller bä. Haha. Måste vara hemlig ännu. Kan bara säga att det senaste året nog har varit väldigt betydelsefullt för min framtid, jag har lärt mig massor och i synnerhet gjort många val. Brant inlärningskurva. Väldigt mycket arbete. Känner mig ganska stolt över det. På min studiekurs var det till och med någon som skämtade om att min karriär säkert är på väg att ”skyrocket”. Skönt om det ser ut så utifrån, själv är jag ju bara fylld av osäkerhet och beslutsamhet. Man kan ju inte veta hur det går.

Men det här är också orsaken till varför jag har skurit ner väldigt mycket på FB. Har varit mer på Instagram, och sedan roligt nog, chattat direkt med personer istället, oftast via Whatsapp. Tydligen är det förresten en trend i sociala medier: man slutar dela information offentligt och riktar in sig på mindre grupper eller att kommunicera mer privat med enskilda människor. Att sluta läsa flödet i FB har definitivt hjälpt med att hålla mig mer fokuserad, också att det minskar på distraktioner. Känner mig inte så överbelastad av information och aningen mindre politiskt deprimerad. Tänker nog hålla mig kvar på den linjen. Twitter läser jag förresten nästan inte alls.

Så hej! Ifall någon vill chatta med mig, skicka ett fb-meddelande! Ask me anything, och så vidare. Stor glad smiley.