Vilja arbeta

Hur mycket kan man jobba före man är arbetsnarkoman? Jag har en väldigt begränsad arbetstid, med två små barn hemma kan man inte jobba dygnet runt. Men skulle för tillfället behöva jobba dygnet runt. Problemet är inte så mycket krav utifrån (fast de förstås också finns från diverse finansiärer, men man gör så mycket man hinner, ingen kan kräva mer än det), utan det är att det är så mycket jag vill göra. Är det inte i buddismen som man ”predikar” att viljan (desire) är det som gör livet till ett helvete. Bara man slutar vilja allt möjligt så når man nirvana. Men det är svårt att föreställa sig att släppa taget om viljan, det vill man ju inte.

I media ältas hälsa och samhälle och arbete. Antingen jobbar folk för mycket eller för lite, barnen försummas, barnen tar för mycket tid, ungdomar mår dåligt för alla jobbar för mycket, allt mäts i pengar, folk tillåts inte vara andliga, vila, vara kreativa, men samtidigt borde alla vara kerativa till tusen, hela tiden. Man måste förverkliga sig själv, inte stå ut med ett jobb man inte älskar.

Vi tänker för mycket. Men man måste ju tänka för att klara sig i samhället. Det krävs att vi tänker på allt, men att vi ska kunna sluta tänka för att må bättre.

Det tänks på hur vi ska få folk att arbeta mera så att det kan konsumeras mera och så att det kommer in mer skattepengar. Allt måste rulla på. Folk faller av hjulet till höger och vänster, alkoholiserar sig, drogar ner sig, skär sig, skjuter. Samtidigt sitter jag hemma i mitt varma hus med min välmående familj, vårt största problem det torra vintervädret som kräver massor av hudsalvor av alla de slag. Har glömt att lämna tillbaka biblioteksböcker. Har glömt lunchen hemma. Men jag har ju ett jobb att gå till. Jag har lite för mycket jobb, och det var ju det jag hade tänkt skriva om. Jag har ganska bra flyt egentligen, oroar mig bara för att jag tar för mycket på mig. Men det är svårt att tacka nej när allt är så viktigt för ”karriären”.

Men tänker bara: jag klarar det för jag arbetar med det jag vill arbeta med. Men där har vi viljan igen, den som orsakar alla problem. Inte bara ett lyxproblem.

Men eftersom jag har så mycket att göra ska jag inte skriva mer. Skrivandet var ett sätt att bli av med tankarna. Hela webben är fylld med tankar som sluppit ut, som spillt ut så att den som skrev ska slippa dem. Så nu ska jag fortsätta göra och sluta tänka.