Ofokusering med geeks och glädjande besked

Idag har jag haft en ovanligt lång arbetsdag, men den har varit desto mera ofokuserad. Har läst det ena och det andra, surfat omkring och hittat spännande nättidskrifter och bloggar. Visst, har varit på en föreläsning och lärt mig mer om statistik, och fixat uppgifter till min egen undervisning (något som tar förvånansvärt lång tid, söker både bra bilder och vill hitta på intressanta frågor åt mina kursdeltagare). Men det känns som om jag inte gjort något alls. Bara grubblat. Ibland behövs förstås också såna dagar där man bara flyter omkring och insuper intryck odiskriminerande.

Det roligaste jag tänkt på idag är hur nörd och geek-kulturen tycks vara på uppsving. Eller snarare att allt inte mera tycks handla om t.ex. life-style eller inredning eller innehållslös reality-tv (missförstå mig inte, jag gillar många ”reality”-program särskilt dem som rör sig i modevärlden, men t.ex. Big Brother osv. känns inte så intressant), utan nu finns också lite intellektuell underhållning där ute. Nördarna har vuxit upp och tar över kultursfären. Härligt. Det var ju det vi redan anade på 90-talet då jag och mina närmaste vänner var tonåringar och übernördar. Det verkar liksom inte vara så tabu att skylta med kunnighet, man får gärna vara expert, det ses inte som löjligt att man tycker om att t.ex. läsa fantasyböcker (och tycker att det också verkar mycket mer rumsrent idag att skriva fantasy på svenska!). Inte för att jag på något vis oroat mig för att atmosfären skulle vara förtryckande, eller på något vis censurerat mig själv, men populärkultur och geek-kultur tycks inte vara så ofint mera. Det här har förstås varit på kommande ett tag, jag menar alla lyfter ju fram Bill Gates när de vill visa att det lönar sig att vara nörd. Men kanske det inte har varit så tydligt i kultureliten, tills nu.

En annan orsak till ofokuseringen var att jag väntade på besked om ett illustrationsjobb. Ett stort sådant. Läroboksillustration för ett stort förlag. Och beskedet kom just, i augusti ska jag sätta igång. Jag har varit underligt onervös över om jag ska få jobbet eller inte. För det första har jag ju inget ekonomiskt behov av den här typens jobb just nu, men däremot ett karriärmässigt, så det har bara varit roligt att förhandla om det. Jag gjorde arbetsprover åt dem för några veckor sedan som författarna godkände förra veckan. Jag skulle ha varit förvånad om de inte ville ha mig som illustratör, så nöjd var jag med resultatet, och det händer SÄLLAN. Jag kan inte riktigt föreställa mig ett passligare uppdrag för vad de behöver är instruktionsteckningar på hur man gör frisyrer. Och jag gör i princip inget annat när jag doodlar än tecknar kvinnohuvuden. Så det är som om jag övat i åratal för just det här jobbet. Det ger mig dessutom chansen att utveckla modeillustrationsbiten. Och en mycket värdefull kontakt till ett förlag.

När jag var och visade upp min portfolio åt dem i februari (det var faktiskt första gången jag sökt illustrationsjobb på det traditionella sättet, alltså genom att fysiskt närvara och ta med mig bilder), insåg jag att läroboksillustration är väldigt lämpligt för mig. Dessa teckningar ska förmedla kunskap. Och det är ju det jag utbildat mig i nu i tio år: att (skapa och) förmedla kunskap. Så nu är inspirationen på topp just när det gäller fackboksillustration. Min lilla hjärna jobbar på med att drömma fram alla möjliga sätt att utveckla detta. Förutom att illustrera min egen forskning skulle jag vilja göra mer… så diverse projektidéer får gro på. Men nu tillbaka till avhandlingen. Är fortfarande fast i det där stycket om estetik, men ska nu skriva om hur Bourdieu tar avstamp i en kritik mot Kant i sin bok Distinction. Men skulle hellre teckna just nu faktiskt. Problemet med tusen järn i elden samtidigt är att man ibland kan bli lite ofokuserad.

Att verkligen rädda världen

Jag borde egentligen fortsätta på en bit om Kant och estetik i min avhandling just nu, men den här länken var för intressant att lämna okommenterad: Jane McGonigal talar om att få spelare (dator, tv, Internet-spel) att rädda världen. Tanken är att eftersom spelare sätter ner mycket tid på spel, och spel är det som engagerar dem, måste speldesignare (som vill rädda världen) skapa spel som t.ex. handlar om hur man ska rädda den här världen, den verkliga världen alltså, och inte bara t.ex. World of Warcraft-världen fem gånger om. Hon talar om hur ”the epic win” är något som man måste få spelare att överföra till vår värld som står inför en kris. Hon har t.ex. själv skapat spel där man testar hur man klarar sig i en värld utan olja, osv. Man låter i princip spelare pröva olika scenarier och lyckas de vinna spelen så har de kanske lyckats få fram en lösning på världens problem samtidigt.

Det här låter ju optimistiskt, visionärt och fint på alla sätt. Men ett steg saknas, och det är hur modellen att rädda världen (som spelarna testat) ska implementeras i verkligheten. De har ju bara spelat. Hur kan man veta att det man gör i spelet kommer att ha samma effekter i verkligheten? Det finns förstås många fördelar med spelen, information och idéer kan spridas. Spelen kan vara utbildande, inspirerande, få folk att t.ex. agera grönare, skapa nätverk människor emellan som kan vara viktiga för att förändring ska kunna åstadkommas.

Jag ser likheter i spel och konst. I konsten har man ett tag nu sett en samhällsförändrande potential. Eller åtminstone att konsten kan engagera och inspirera, informera, bilda osv. Men någon måste också utföra förändringarna i verkligheten. Potentialen finns förstås att få alla spelare att börja agera mer planetvänligt i och med att de i spelen provat olika möjligheter.

Överhuvudtaget är spel helt klart en kulturell produkt som kommer att få allt större betydelse. Tänk redan på alla imaginära farmer och maffiakrig som sköts på facebook. Dessa är också spel. Väldigt många människor spelar redan, och få denna till synes harmlösa sysselsättning att betyda mera är ett bra uppdrag, tycker jag.

Jag är själv en spelare (men facebook-spelen har jag nog inte fastnat för, jag får skriva mer om vilka sorters spel jag vuxit upp med en annan gång). Har aldrig spelat så mycket att det skulle ha varit något problem, snarare associerar jag spelandet till socialt umgänge, både datorspel och icke-datorspel. Spelen kunde bli en ännu kraftfullare kommunikationskanal. Visst är det en sorts eskapism, men jag anser att eskapism har ett viktigt syfte i samhället. I berättelser och i fantasi spelar vi ut just olika scenarion, olika svåra frågeställningar, vi får en inblick i hur livet kan te sig för någon annan, i en annan tid och plats. Det är irriterande när spelande utmålas som något fruktansvärt och korrumperande när det finns så många möjligheter. Risker finns i alla kulturella produkter, men fördelarna överväger långt nackdelarna.

Men sen är ju frågan: hur ska man rädda den verkliga världen med hjälp av de kulturella produkterna? Det är strålande att det finns folk som tänker på det.

Att blogga eller inte blogga

Jag har inte varit särskilt aktiv när det gäller att fixa läsare till den här bloggen, och då infinner sig frågan vad det är för mening med en blogg överhuvudtaget. Då kan man ju lika gärna skriva dagbok bara (vilket jag iofs också gör). Bloggar gör man ju för att man vill kommunicera med andra. Och det vill jag ju. Men samtidigt orkar jag inte ta mig tiden att följa upp bloggandet, så att kommunikationsprocessen inte bara skulle bli kvar vid sändare och text.

Det finns enkla sätt att få läsare. Man bloggar via ett forum, man kommenterar andras inlägg och länkar till sig själv och lägger andras bloggar i sin blogroll. Så varför har jag inte ännu gjort detta? Tidsbrist är inget godtagbart svar, för det finns ingen tidsbrist, bara prioriteringar. Vad har jag prioriterat? Familjen, avhandlingen, läsa e-post och dyka in på facebook då och då.

Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att sitta framför datorskärmar, men det är ändå det man gör. Datorn är ju ett verktyg, att skriva, att behandla bilder, att kommunicera. Varför kommunicerar man så mycket via dator idag? Det är effektivt. Det är ineffektivt att hålla på och träffa folk irl, som det heter (men verkliga livet är ju att man sitter framför en skärm, så jag förstår inte riktigt vad in real life egentligen syftar på). Vad är skillnaden mellan virtuella och ”verkliga” möten med människor? Jag värderar ogärna det ena över det andra. Tycker att det är dumt att kritisera tekniken, då det handlar om något annat. Om effektivitetskravet. Jag vet att det finns en hel motrörelse mot det höga tempot, långsamhetsrevolutionen. Visst är det fint, men den revolutionen är bara en sak bland så mycket annat som ”finns där ute”, i media är det väl.

Den fråga som jag gång på gång ställer mig: varför ska jag bidra till den massa av text och bild som redan finns? Jag sysslar ju också med vetenskap, eller nåt ditåt. Den ska komma med något nytt, det finns ingen poäng med att skriva en avhandling om något som redan behandlats. Men när det gäller kulturvetenskaper blir det kvistigt, och människovetenskap överlag. Det är komplext, det finns miljontals teman att ta sig an. Det finns hyllmetrar skrivet om så mycket. Att orientera sig i den djungeln är oerhört påfrestande. Samtidigt är man skyldig att alltid referera till tidigare forskning. Man inser snabbt att varje aha-upplevelse man har redan hafts av ”de gamla grekerna”. Inget nytt under solen osv.

Men med bloggandet är det något lite annat. Man ger ett individuellt perspektiv. Folk kanske skriver om samma saker, men varje perspektiv är unikt. Vem orkar läsa allt undrar någon? Men det är ju inte poängen, man ska inte läsa allt, det är inte möjligt. Man har möjligheten att läsa om bara sådant som intresserar just en själv. Och tack vare den enorma mängden bloggare som finns, så är chansen ganska stor att man hittar någon som tänker på samma saker som en själv. Och då kan kommunikationen fortsätta.

Så som optimisten och possibilisten (ett begrepp som jag snott av Hans Rosling som nyligen uppmärksammades i media här, för övrigt inspirerande behandling av statistik, något att ta exempel av) som jag är så vägrar jag att se bloggande som något negativt. Så jag tänker fortsätta trots mina tvivel och grubblerier som jag emellanåt drabbas av. Och snart, kanske snart orkar jag ta en stund och börja länka mig till omvärlden. Då finns den här texten här bl.a. att skratta åt.

Teckning som metod och teori

Metod i forskning är det sätt man väljer att undersöka något fenomen i verkligheten. Hur gör jag för att skapa ny kunskap?

En teori är en förklaring av verkligheten. Den är alltid förenklande. Teorin är en tolkning, ett sätt att förklara något bland andra. Men vissa teorier kan komma närmare en sanningsenlig bild än andra.

Nu när tanken om att använda illustration i vetenskapandet grott i mig ett tag har jag kommit på några områden i min forskning där tecknande kan användas.

1. Teckning i samband med materialinsamling. Jag ska utföra intervjuer med konstnärer om deras språkliga men också konstnärliga identitet. I samband med intervjuerna tänkte jag föra en fältdagbok, alltså dokumentation av mina egna tankar under materialinsamlingen. Men varför bara skriva? Med teckning kunde jag fånga sådant som inte går att uttrycka lätt i ord, informantens habitus, den konstnärliga stilen, olika tecken och symboler som är betydelsefulla när det gäller personens positionering på ett konstnärligt fält.

2. Teckning i samband med kategorisering av konststilar som finns i mitt material. Med teckning kan jag fånga de olika visuella element som upprepas i den konst som skapas på det fält jag undersöker.

3. Teckningen som en teori av ett socialt fält. Den här punkten är svår, men uppgiften skulle vara att visualisera hur ett konstnärligt fält är strukturerat. Bourdieu t.ex. använder figurer: lådor och skalor med t.ex. ekonomiskt versus kulturellt kapital. Men finns det andra sätt att visualisera sociala förhållanden än med lådor, pilar och ord?

4. Kvantifierat material och statistik kan göras läsligare med bättre visualisering. Frågan är i vilka fall en teckning kan föra fram informationen tydligare än t.ex. en tabell, eller en graf gjord på Illustrator. Överhuvudtaget kunde statistik presenteras på vackrare och mer kreativa sätt än med färdiga mallar från olika datorprogram. Huvudsaken är att bilden kommunicerar korrekt information.

Det är inget nytt att använda teckning i vetenskaplig forskning, men idag kanske det är något lite bortglömt? Vad tjänar man med att använda det? Jag tror att i varje fall när det gäller att dokumentera och presentera något sådant som en persons habitus är teckning lämpligt. Hur någon ser ut och rör sig är något man främst fångar upp visuellt. Då skulle den mest sanningsenliga beskrivningen av habitus också vara en bild. Fotografi skulle kanske någon säga är bäst i så fall, men då underskattar man teckningens möjlighet att fånga upp vissa nyanser. Teckningen synliggör tecknarens tolkning av det hon ser, tecknarens perspektiv finns med i spåren från handen. Teckningen kan ses som tecknarens teori av verkligheten. Varför skulle en teckning inte kunna vara en bättre teori än en teori som formulerats med ord, med begrepp?

Illustration, portrait

Om man undersöker personer, vad kan porträttbilder av dem ge som inte ord kan återge? Här på bilden Wittgenstein, Snellman och Nietzsche, publicerad som illustration till en artikel om analytisk filosofi. Jag återkommer med mer bilder när jag testat teckningsmetoden i praktiken.

Fiktiv förort

Äntligen har jag en nyproducerad bild att lägga upp på den här bloggen, den första egentligen. För drygt ett år sedan, när jag var mammaledig för andra gången började jag skriva på en barn/ungdomsbok. Ursprungligen med ursäkten att jag ville ha något att illustrera, men egentligen ville jag ju förstås också skriva boken. Nu har jag tryckt ur mig ett första utkast, och den får ligga och jäsa lite före jag börjar plöja igenom den med ett mer kritiskt öga. Jag skrev ju den på kvällar och veckoslut och hemma med barnen, så arbetstiderna har varierat mellan 10 och 50 minuter. Så jag väntar mig att manuset innehåller en hel del märkligheter och ologiskheter. Hur som helst kände jag mig inspirerad att börja göra bilder till boken och började med en bild av den deprimerande förort som huvudrollsfiguren bor i.

En annan sak är ju om man själv är den mest lämpliga illustratören för berättelsen. Om berättelsen någon gång blir publicerad så kan jag egentligen inte kräva att jag själv ska illustrera den. Det kan ju vara att någon annan gör det bättre, och då måste man ju göra det som är bäst för helheten. Här är nu i varje fall lite prövande och sökande efter rätt stil.

illustration suburbs

Men förlagan för den här bilden finns alldeles nära var jag bor… så kanske den inte är så fiktiv trots allt…