Resultat långsamt

Sitter och velar på forskarrummet. Det händer ofta mellan olika uppgifter. Har man fått en sak gjord så väller hela massan av allt ogjort över en och ibland tar det extrem mental kapacitet att få sig att börja på en ny uppgift. Både inspiration och uppgivenhet kan ha samma effekt. När det gäller det förstnämnda är man så entusiastisk över allt att man inte vet var man ska börja. När det gäller det andra så är man så överväldigad av alla möjligheter att man inte vet var man ska börja – och man har ingen lust alls att börja. Båda tillstånden är frustrerande, men det första lite roligare och det andra lite tråkigare. Den är månaden har gått i uppgivenhetens och olustens tecken. Allt jobb måste dras ut med järntång och sugkopp (ursäkta förlossningsmetaforen).

Man känner sig såååå lååångsaaaam. Deadlinerna kryper på, eller de hägrar där någonstans i framtiden, men de kommer närmare. Man känner kraven. Man borde prestera resultat. Artiklar helst (just nu en om ”finlandssvensk” konst). Gärna en avhandling också. Hade först tänkt att min lic.avhandling skulle bli färdig nu på våren, det har jag lovat på alla ansökningar hit och dit. Men det blir nog inte så. Jag får nog mycket gjort, men jag har gravt underskattat mängden arbetstid som behövs för att ens få ihop ett första manuskript. Men visst det går framåt, inte så fort som arbetsklimatet kräver dock. Eller det föreställer man ju sig i varje fall. Att det finns krav alltså.

Jag har tröstat mig med att läsa en rolig bok, köpt via adlibris: Robert Nisbets Sociology as an Art Form (1976). Läst introduktionen och halva första kapitlet och blir glad. Nisbet börjar så här:

It occurred to me a number of years ago while I was engaged in exploration of some of the sources of modern sociology that none of the great themes which have provided continuing challenge and also theoretical foundation for sociologists during the last century was ever reached through anything resembling what we are today fond of identifying as ‘scientific method’. (s. 3).

Han menar alltså att idag (också efter 1970-talet gäller det här) är man inom vissa människovetenskaper fast i att det ska vara väldigt ”vetenskapligt” alltså i betydelsen ”naturvetenskapligt” (scientific), men glömmer att ny kunskap, innovation (för att använda ett trendord) inte kommer från vetenskap som bara följer metodologiska regler. Ska man göra något nytt kan man ju inte följa normer slaviskt. Nej, kreativitet kommer ju just från att bryta mot regler.

Jag känner inte till Nisbet och tycker att det är intressant och förvirrande att han är ”konservativ traditionalist”, vilket kanske syns på hans hyllande syn på Konst. Men han visar också en medvetenhet om konstbegreppets utveckling och jag måste säga att jag blir riktigt inspirerad av hans tankar, och har ju dessutom berört samma tema tidigare här på bloggen. Alltså närheten mellan vetenskap och konst. Vetenskap och konst (i den moderna betydelsen) separeras ju på 16-1700-talen. Konst blir flummigt och vetenskap blir ordnat. Lustigt nog finns det ”kreativa geniet” inom båda kategorierna ändå (se Sven-Erik Liedmans I skuggan av det förflutna)! Och det är väl vad Nisbet försöker peka på: att ”konstens metoder” också borde finnas med i vetenskapen, som de var förut (kanske detta är en effekt av hans konservativa traditionalism?). Så det moderna konstbegreppet är en parentes, en helt konstruerad skillnad som bara existerar i och med det konstnärliga fältet, och en ökad specialisering inom både konst och vetenskap.

Hur som helst så blir Nisbets konservatism märkligt fräsch idag, bortsett från den oreflekterande användningen av begrepp som ”kreativt geni” osv. Men det var det här citatet som gav mig tröst i mitt velande:

The problems, insights, ideas, and forms which come to the artist and to the scientist seem to come as often from the unconscious as the conscious mind, from wide, eclectic, and unorganized reading, observing, or experiencing, from musing, browsing, and dreaming, from buried experiences, as from anything immediately and consciously in view. (s. 19)

Så kanske det bästa resultatet ändå kommer när man forskar (skyndar) långsamt, hittar en balans mellan att låta sig svepas iväg av det oorganiserade, det oväntade och intuitiva och det mer rigorösa och systematiska vetenskapliga arbetet.