Man borde veta vid det här laget

att ibland tappar man motivationen, och att det behövs dagar när hjärnan måste få vila (eller arbeta någonstans längre in). Jag har ändå hållit på med kreativa verksamheter så länge nu, att jag borde veta att ibland är det så.

Också den där ångesten man får när man känner sig ineffektiv borde man också vara bekant med. Och man borde inse att den är bra, för den är ju ett tecken på att man trots allt bryr sig och vill komma framåt med arbetet. Problemet just nu är egentligen att jag skulle vilja arbeta med ett projekt som snart börjar vara färdigt, men som tyvärr inte är det som jag just nu får betalt för att göra. Dessutom är det där andra skrivprojektet ute på remiss hos vänner, och före jag fått feedback av dem borde jag ändå inte arbeta på texten.

Jag vet vad jag borde göra nu, men det lockar inte alls. Då måste man väl ta fram sin mentala slavdrivarpiska och tvinga sig själv. Men det är ju inte så värst roligt. För roligt ska man ju ha när man jobbar! Ska försöka intala mig själv att det är roligt att söka fram siffror och lägga dem i tabeller. Kanske jag kan låtsas att det är någon sorts vetenskaplig sudoku som jag håller på med. Men det påminner mig om ett Simpsons-avsnitt där Principal Skinner tvingar Bart att slicka kuvert (från ”Bart the murderer”):

Principal Skinner: Here’s a whole box of unsealed envelopes for the PTA!

Bart: You’re making me lick envelopes?

Skinner: Oh, licking envelopes can be fun! All you have to do is make a game of it.

Bart: What kind of game?

Skinner: Well, for example, you could see how many you could lick in an hour, then try to break that record.

Bart: Sounds like a pretty crappy game to me.

Skinner: Yes, well… Get started.

Så tillbaka till arbetet.

Det gamla skissblocket

Var hemma hos föräldrarna på midsommaren och rotade runt i lite gamla lådor (de undrade vad som får slängas). Hittade ett par gamla skissblock, från 1997-98 ungefär. Samma år som jag gick en kvällskurs i Taidekoulu Maa och sen på hösten -98 började jag i konstskolan i Nykarleby (jag var bara där ett år). Det var uppmuntrande att märka att jag i 19-20-års ålder redan kunde teckna väldigt bra, och nu i efterhand såg skisserna fortfarande bra ut. Bara jag får scannern uppkopplad hemma igen så ska jag scanna in lite gammalt.

Men det var en sak som slog mig. När jag var 19-20 fanns inte bloggar ännu. Klart att folk hade webbsidor, men det var inte lätt att fixa en själv om man inte kunde html. Idag finns ju tusentals forum för kreativitet på webben – tusentals möjligheter. Synd att det inte fanns då för 10-12 år sedan. Vem vet hur jag kunde ha utvecklat det jag höll på med om allt det som kommit med den digitala revolutionen fanns då… Jag var ju med i ett band också. Vi sysslade med någon sorts nyfolk- eller etnomusik. Vi uppträdde en hel del, och bandade in en demo i ett par olika studior. Tänk om vi hade haft MySpace då? Vi fick bra feedback från publiken. Vad kunde ha hänt om vi kunde ha spridit allt på webben? Vi kunde inte hålla på mer efter 2000, för hälften av bandet bodde i Stockholm, andra hälften i Helsingfors. I den åldern kan man inte pendla så långa sträckor för att få övningstid.

Men skissblocket fick mig i varje fall att inse hur enorm betydelse webben faktiskt kan ha för folk i den kreativa branschen. På ett helt personligt plan förstår jag det. Nu kommer alla fram, vem som helst har sin chans. Det är en fantastisk grej!

Röster

Sitter oftast med musik i öronen när jag arbetar. Det skapar ett eget rum, och jag slipper engagera mig socialt med diverse kollegor som finns i närheten. Men jag tycker om att arbeta i en miljö med andra: är ändå ganska extrovert lagd, och behöver surr och burr runt mig för att komma in i en arbetsflow. Är tillbaka från semestern den här veckan, och har haft lite spännande musiknamn på lager att kolla in på Spotify. Och idag blev en dag med rivande kvinnliga röster: två har jag hört lite av förut, och en är så ”hajpad” att jag undvikit att kolla in henne.

Först snubblade jag in på Sias nya skiva. Men orkade inte med popsoundet (men hennes röst är bara så suverän, perfekt timing). Lissie hörde jag nyligen för första gången, hennes cover av Lady Gagas Bad Romance, som en kompis länkade till på FB, var helt trollbindande. Skivan som nyligen kommit ut, lyssnade jag igenom medan jag försökte komma igång med statistiken till avhandlingen igen (trögt), och gillade det gungande folksoundet. Och hennes röst. Raspig, hängiven.

Men toppnoteringen var Anna von Hausswolff. Hade hört att man blir förförd, och det stämmer. Det är hängivelsen igen, man kan inte stå emot den. Man känner igen när någon har så bra kontroll över sin röst att hon kan släppa hämningarna, där varje lilla glidning eller möjlig ostämdhet är en perfekt del av helheten. Ingen osäkerhet. Jag skulle själv dra paralleller till Tori Amos också (fast jag har inte sett Amos nämnas i gråtande musikrecensenters försök att beskriva musiken; ja de gråter faktiskt, och det gjorde jag också vid första lyssningen).

Det här kom passligt. Har nyligen funderat på alla de kvinnoröster som följt med mig sedan jag i barndomen upptäckte musik på egen hand. Jag har bland annat börjat se sångtexterna på ett nytt sätt, för har låtit mig inspireras av dem i mitt eget skrivande (främst av Suzanne Vega som jag upptäckte som elvaåring, och fortfarande kan jag alla sångtexter i Solitude standing utantill). För hur ska man behandla musiken i textform? Orden finns med bara i sångtexter, men sen kan man förstås beskriva hur det känns i kroppen när man hör, när man lyssnar. Läser just nu Robert Åsbackas Orgelbyggaren, som jag drevs till lite så där intuitivt (och hade läst Pia Ingströms recension, som var väldigt positiv), och den är ju också byggd kring ett musiktema. När jag fattade det efter en stunds läsning (lustigt nog har jag läst halva boken ute på promenad med 1-åringen i vagnen, det går alltså att gå och läsa samtidigt; visar väl på den desperation man har för att hitta tid att läsa) blev jag glad, för igen hittar upplevelserna varandra: musiken och texten. Texten kan vila på musikens strukturer, och då når man kroppen.

Känsla för spel

Spel, lek, allvar, verklighet: begreppen har snurrat runt i huvudet på mig ett bra tag. Men de är så svåra att definiera, de flyter ut över allt. Det enda sättet man kan tala om dem på ett förståeligt sätt är genom exempel.

Idag raderade 4-åringen allt sparat material i vårt Wii Fit Plus-spel, som jag ivrigt ägnat mig åt hela maj och juni. Jag gormade i fem minuter: ”du får inte surfa runt och trycka på knapparna på måfå, du kan ju inte läsa!”. Själv hade jag suttit framför MacBooken vid skrivbordet och trott att han spelade som vanligt.

Jag hade 3 timmars spel kvar, ungefär, för att min spargris med FitCash skulle ändra färg. Det här visste jag för sonen hade fått ihop 10 timmar för länge sen, och till vår glädje blev spargrisen bronsfärgad. Att samla poäng för de olika träningsuppgifterna var väldigt motiverande för mig, för jag är väldigt tävlingsinriktad. Jag kommer ihåg många tillfällen i min barndom då frustrationen över att inte lyckas, eller att förlora tog över. Men man blir ju bättre med åren på att vara en bra förlorare. Men nu har jag inte spelat på länge, jag har inte haft tid att leva mig in i spel på länge. Jag väntar med spänning på att barnen ska bli så gamla att jag kan spela med dem. Men då kommer tävlingsmonstret fram också. Och känslorna. Och som vuxen borde man ju visa ett gott exempel och inte få ilskeutbrott när det skiter sig.

Men spel är helt klart kopplat till starka känslor. På så sätt orsakar spel verkliga reaktioner i kroppen. Spelande formar kroppen, särskilt ett sånt spel som innefattar mycket rörelse. Är det då fråga om lek eller allvar?

Gränsen mellan lek och allvar var också något jag kom att tänka på då jag läste och kommenterade en bit av min pappas kommande text om hur ateister ska kunna kommunicera med religiösa. Han undersöker problemet med tro och sanning (min pappa är pensionerad journalist och har skrivit hela sitt liv, så det är inget konstigt att han ber mig om åsikter om texter, särskilt nu då jag själv arbetar med vetenskapliga texter). Han använde nog sina begrepp konsekvent, men vikten av att vara tydlig med vad lek, allvar, spel och verklighet betyder slog mig. I textsnutten jag läste jämför min pappa religionsutövande med rollspel, och det här tycker jag är otroligt kul. Han sitter och läser min bekantas rollspelteorier, och gör kopplingar mellan relgionsutövande och LARP (liverollspel). En intressant tanke. Men det finns ju skillnader. Religiösa personer säger ju att de tror att det deras utövande kretsar kring är sant, och det gör ju sällan rollspelare. Men alla religiösa gör inte samma anspråk på sanning, inte i en vetenskaplig mening i varje fall.

Nu ska jag inte gå mer in på min pappas text, men också hans exempel visar hur svårt det är att dra en gräns mellan lek och allvar, låtsas och sanning. Den här typens suddiga områden tycker jag är spännande.

I min forskning är jag inne på samma begrepp. Konstfältet kan ses som ett spel, konstens värde en illusion som upprätthålls som en del av fältets doxa. Men det är allvar inne i fältet. Samtidigt går det att se på systemet som ett spel, där man samlar poäng för att till slut bli etablerad och vinna. Vinsten är symbolisk, för utanför fältet (spelet) har vinsten mycket lite betydelse. Eller hur betydelsefullt är prestige inom fältet egentligen i ett bredare perspektiv, i verkliga världen? Åtminstone påverkar spelet på individens känslor och identitet, hur man ser sig själv som en del av samhället. Det här är inte en lek. Dessutom är konstfältet ett fält som har hög status, så spelet är samhälleligt betydelsefullt. De som har en känsla för spelet kan dessutom gå långt, man kan utveckla medvetna strategier, men de flesta spelar spelet utan att se på det som ett spel: det är verklighet, och konstbegreppet är värdefullt, inte en illusion. Men att kalla något konst är att utöva makt, att använda sitt kapital på fältet för att slåss om definitionsrätten av bra och dåligt, konst och icke-konst.

Nu hinner jag inte skriva mer för jag ska ta barnen till äventyrsparken. De behöver få leka i solskenet. Det är mycket viktigt.