En god konspiration

Har med ett halvt öga följt ett liverollspel genom facebook. Det heter Conspiracy for good och har just spelats i London och via flera digitala/sociala medier. En artikel om det finns här. Har läst lite statusuppdateringar från ett par gamla bekanta som varit med och organiserat det hela. Men måste erkänna att när jag klickade Gilla på Conspiracy for goods fb-sida var jag inte helt på det klara med vad det var. Man kan säga att jag inte visste hela sanningen, vet inte allt nu heller, för jag har ju inte varit med och ordnat det, inte spelat heller (har noll tid för spel just nu, men det förhindrar mig inte från att tänka på dem). Men det här fascinerar mig. Genom sociala medier och digital teknologi sprider sig fiktionen, och i processen så blir den liksom mer verklig. Tekniken suddar till den glasklara skillnad man gärna drar i sitt huvud mellan vad som är sant och vad som är fiktivt. Märkligt! Och spelet exemplifierar och belyser på ett lite nytt sätt att vi de facto inte kan veta vad som är sanning eller verklighet, varken med eller utan digital förmedling. Vi har alltid berättat historier för varandra. Ljugit, lurat, överdrivit, undanhållit, underhållit.

Men något i den digitala tekniken uppfattas som hotfullt av många, man vill dra gränser mellan ”nätet” och ”in real life”. Samtidigt lurar tekniken oss att tro att det som förmedlas med hjälp av den är sanningen, när det egentligen är precis samma skiftande, osäkra och okontrollerbara värld som genomsyrar nätet och hur människor använder det. Det är ju människor som skapar nätet, som skapar tekniken, utgående från vad vi vill ha ut av tekniken. Tänker man så blir det en vacker tanke att vi med nätet har skapat möjligheter för oss själva att ha kontakt med varandra och att kommunicera.

Och tekniken ger också våra lekar nya intressanta möjligheter. Eller är det en lek? Kan man kalla det konst? Varför gör inte organisatörerna anspråk på att det de skapat är konst? Jag vet att de nog tänker i de banorna, att de vill skapa ”konstverk” också, inte ”bara spel”. Jag kan bara konstatera att det som gör att Conspiracy for good inte är konst ännu bara hänger på organisatörernas positionering på ett social fält. De är inte ”konstnärer”, och deras projekt recenseras inte av konstkritiker, och de ställer inte ut produkter på muséer. Personligen tycker jag att de ska skita i om det de gör är konst eller inte. Det de gör är så mycket mer intressant än konst. De bryter mot flera gränser, både dem som finns runt begrepp som ”konst”, ”spel”, ”verklighet” och dem som byggs upp runt olika kreativa yrken. Det här provocerar mig och inspirerar mig samtidigt, och kan jag inte låta bli att tänka att jag önskar att jag hade mer tid att göra något liknande. Men jag har mina egna galna projekt som rullar på långsamt, men säkert.

Det förgångnas charm

Förra veckan var jag på bio. Det är en stor händelse. Tror att det var något år sedan sist. Tyvärr, för jag älskar film på bio. Sen när barnen är tillräckligt gamla kommer jag att sitta där med dem på alla summer block busters igen. Men nu var jag och såg Ridley Scotts Robin Hood. Jag var skeptisk, för hur kan man göra en film på det gamla temat IGEN, undrade jag med Kevin Costners och Mel Brooks versioner i färskt minne (Disneys har jag sett senast, om och om igen, med barnen). Men jag lyckades ändå slappna av och kasta cynismen över bord. Och jag hade roligt, because I’m easily amused. Men man kunde ju inte låta bli att tänka att det var Gladiator fast med engelsk medeltid. Visst skrattade jag när the merry men hade roligt med mjöd och sång och dans och kvinnor, men känslan av liverollspel var påtaglig. Att de skrivit om händelserna lite, eller liksom skrivit en prolog till den klassiska historien var lite finurligt. Och särskilt imponerad var jag av illustrationerna i ”the end credits”. Det var lite nytt och lite så där grafisk novelligt.

På helgen körde vi omkring i Jakobstadstrakten, och vi råkade ratta in Ylen ykkönen (tror jag) där det kom ett program om medeltida och folkiga inslag i populärmusiken efter 1960-talet. De spelade allt från folkvisor till sådan där hiskelig proge som får mig att tänka på bleka håriga män utklädda till Pan med tvärflöjt ute i skogen i 1970-talsljus. Så tänkte jag på det där med hur vi är så fascinerade av gångna tider. Kanske medeltiden är mest pop nu. I min undervisning står jag ju och upprepar gång på gång hur antiken och klassicismen återuppstår. Och i nygotiken och hos pre-rafaeliterna kommer medeltiden fram igen. Det här med att inspireras av ”the far past” är alltså inget nytt eller unikt för vår tid. Och det känns plötsligt väldigt intressant. Det här med myter, gamla berättelser som upprepas. Läser just nu Haruki Murakamis Kafka on the shore, och där har vi precis samma tema igen. Grekiska tragedier och japansk folklore blandas ihop med västerländsk musik och populärkultur. Hans bok kunde förresten lika gärna heta Japanese Gods (jmf. Neil Gaimans American Gods).

Man kan bara konstatera att eftersom vår historia är det enda vi kan veta något om (förutom nuet) så är det det vi kommer att älta i all evighet. Och romantiskt estetiskt drömmande om myter och tidigare historiska perioder är säkert nödvändigt för att vi ska förstå nuet (avstånd hjälper oss att se). Här i väst är kanske Robin Hood-filmer och Sagan om ringen lite som vår form av förfadersdyrkan: vi älskar våra myter. Något djupt mänskligt? Jag säger hurra för inlevelseförmågan och vårt behov av berättelser!