Möten

Rubriken för kanske tankarna till de där tråkiga eller uttröttande jobbmötena som tar tid och man sitter bara och väntar på att få komma tillbaka till ”sitt jobb”. Men som tur är har jag inte varit på ett enda sådant möte i september, och kommer troligen att slippa tråkiga möten för en tid framåt nu. Tvärtom så har jag haft och kommer att ha väldigt spännande och intressanta möten nu på hösten.

Det är något speciellt med att möta andra människor. Jag är alltid lite nervös före jag kastar mig in i en social situation. Men sen när man väl kommunicerar med andra människor är man helt i nuet, som ett barn igen, man glömmer sig själv och tiden en liten stund. Och oftast får jag energi av möten, i vissa enstaka fall förlorar jag energi. Tricket är ju att försöka undvika energivampyrerna och söka sig till de givande mötena. Oftast när jag föreläser är det givande. Och i oktober ska jag ju träffa en barngrupp också. Fick lite försmak av det idag när jag besökte ett lågstadium för att göra reklam för min kommande barnkonstkurs. Av bara en halvtimme av små korta besök i klassrummen blev jag helt varm och glad. Det är något med barns sätt att kommunicera, att vara öppna och nyfikna som är otroligt inspirerande (särskilt när man själv kan bli trött på sin torra vuxenhet ibland). Och samtidigt får man påverka direkt. Att lyssna, att ge sin tid och sin energi och själv berätta historier kan ha en stor betydelse för barnen. Och allt är så direkt. Det tycker jag om. Inga maktspel, eller hemliga agendor. Alla är bara sig själva, det de kan vara, och ger av sig själv. Sådana ska möten vara.

Så det ska bli en mycket spännande höst. Och många roliga möten.

Piller

Missade bussen vid Åbo torg en dag i juli och gjorde en instickare i Akademen. Brukar smygkolla bokutbudet där ibland, men man blir underligt snabbt antastad av försäljare (librister) för tydligen får man inte dröja alltför länge vid någon enstaka bok. Då den dagen i juli tog jag upp Janna Thorströms bok Buktalaren, för att jag visste att den handlar om en person som har samma tarmsjukdom som jag. Kom precis in på den sida där huvudpersonen chockas av att få reda på vad hon har, och Thorström skriver ”Påse på magen. Påse på magen”. Då bestämde jag att nu går jag (libristen hann inte fram till mig den här gången). Vet inte om jag vill läsa den boken. Såg t.ex. namnet på den medicin som jag äter flimra förbi på boksidorna. Asacol heter den. Det kom lite nära, och trots att det lär vara bra att läsa om sådant man kan identifiera sig med, så har jag ingen lust att genomleva den där processen igen som jag också hade vid 24 års ålder: insikten att man aldrig mer kommer att vara helt frisk, att man har en kropp med ett fel. Jag tänker sällan på det idag för jag har mycket lite besvär, och Asacol håller mig frisk.

Och lyssnar på Pills av Anna von Hausswolff: ”These pills keep me alive”, sjunger hon. Kanske sången handlar om depression, har inte riktigt uppfattat alla ord i sången ännu. Men för mig får de ju också en personlig betydelse. Jag skulle ju inte dö direkt utan mina piller, men risken finns att jag skulle ha det avsevärt mer obekvämt, och ha större risk att få cancer. Till sist ändå kanske dö i förtid, men man vet inte, för sjukdomen tar sig olika former, olika framtider för olika personer. Jag har haft tur. Mina piller håller mig levande.

Ända sedan jag började äta de där pillren har jag funderat på ett sätt att uttrycka känslan av att vara beroende av en medicin visuellt. Jag räknade ut att jag ätit ungefär 12200 piller nu. 12200 brunröda piller. Kunde man ens måla så många små avlånga röda prickar. Och alla förpackningar. Tomma plastformer där pillret låg, och uppbrutna små kokonger med uppstickande metallfolieflikar (som jag skurit mig på mer än en gång). 10 piller per platta. 100 piller i en blåvit kartongask. En kartong på 25 dagar. Ungefär tre gånger om året köper jag 4-6 kartonger på apoteket. Det känns konstigt för tydligen ligger det en sorts heder i att inte vara beroende av piller.

Var på min årliga läkarkontroll igår. Det var en ny läkare: en liten, väldigt vältränad och prydlig man i 40-50-årsåldern. Han talade mest in i en diktafon, och jag hade ibland svårt att avgöra om han frågade något av mig eller om han talade med maskinen. Jag satt mest och log åt honom, så där som man ler åt någon som är socialt lite klumpig, eller stammar. Ett uppmuntrande leende – fortsätt bara, jag lyssnar, och väntar. Jag är inte rädd. Samtidigt är man lite förvånad.

Visade sig att mina senaste biopsier (från förra året) visade granulom i tarmens slemhinna. Och det här skulle tyda på att jag har Crohns sjukdom och inte ulcerös kolit. Så har jag nu går och haft fel diagnos i åtta år? Läkaren visste tydligen inte. Men jag fortsätter med Asacol, eftersom den fungerar. Dessutom är det bra att jag ätit just Asacol, eftersom den inte har inverkan på graviditet, foster eller vid amning. Läkaren frågade hur många barn jag har, och när jag sa två så utgick han från att jag nog var färdig med barn nu. Jag antar att så är fallet, men lite konstigt känns det att plötsligt prata familjeplanering med mannen och hans diktafon. Får nu ändå fortsätta med Asacol, och det är jag glad över. Vill inte experimentera med medicinering heller.

Jag frågade en del om hur min medicin belastar levern, för har oroat mig lite över det på sistone. Men hans svar kommer jag knappt ihåg. Det finns väl små risker att levern kan ta skada, men mina blodprover har alltid varit bra, nu var de också det. Jag mår ju bra. Jag har få skov i tarmen. Och kommer det något så känns det oftare förknippat med specifika händelser. Vem som helst kan väl känna av stress eller nervositet i magen. Så jag har haft tur. Jag har flera bekanta med mycket större problem.

Jag har haft tur.

Men det intressanta med sjukdomar är att man tvingas inse att man inte alltid kommer att ha tur. Ingen har tur i längden. Den här insikten hade jag för åtta år sedan och bestämde efter det att göra det jag ville direkt. Jag ville inte leva ensam. Jag ville ha barn. Jag ville skriva, måla och skapa. Så då satte jag igång med att göra allt detta. Och det går att ändra sitt liv. Gör inte sådana saker som får dig att må dåligt. Låt inte bli att göra det du vill på grund av förväntningar från andra. Vänta inte. Tyck inte synd om dig själv alltför länge, utan rikta den energi som kommer också från det svåra i livet till att göra bra saker.

Visuella möten

Ett av de mer intressanta bidragen till ICCPR (se föregående inlägg) var Victoria Walsh presentation om projektet Tate Encounters. Förutom att det var inspirerande var det också oerhört proffsigt och ambitiöst (och dyrt). Men det som gjorde mig glad var att det var visuell sociologi, området som jag nyligen intresserat mig för. Och i det här projektet blev det tydligt vilka fördelar som finns med metoden: huvudsakligen att man kan engagera ”undersökningsobjekten” i själva forskningsprocessen. Dessutom synliggjordes forskningens ideologiska bakgrund. I det här fallet: varför vill man att museipubliken ska vara mångkulturell?

Blev inspirerad att fortsätta utveckla mina egna intervjumetoder. Men nu är det ju så att jag inte har miljoner i forskningsstöd eller ett helt team med medarbetare. Men det här med att engagera intervjuobjektet att bli medskapare av forskningen borde väl kunna genomföras också i ett mindre format, eller i varje fall finnas med som ett sorts ideal när jag gör mina intervjuer. Men det som Tate gjort kunde kanske inspirera museer och andra organisationer också här i Finland?

Identiteter

Förra veckan deltog jag i ICCPR, en internationell konferens om kulturpolitisk forskning, den sjätte i ordningen, som till min stora fördel hölls i Jyväskylä i år (jag vill inte resa långt just nu när A är så liten ännu). Temat var myter, tabun och sanningar i kulturpolitisk forskning. Och nu när jag skriver ut ”kulturpolitisk forskning” inser jag att det på svenska kanske borde heta ”forskning om kulturpolitik”, för forskningen vill ju inte vara ”kulturpolitisk”? Eller? Och det är ju just vad temat vill lyfta fram: är forskningen politisk, ideologisk, eller ur vilka positioner och perspektiv utförs den kulturpolitiska forskningen? Få av de presentationer jag hörde tog tyvärr upp det här temat som jag själv tycker är intressant och viktigt. Samtidigt är det ju något som t.ex. den feministiska forskningen redan fått behandla ganska länge. Men det är kanske svårt att vara självreflekterande över sin roll som forskare?

I min egen presentation ville jag behandla begreppet ”finlandssvensk konstnär”. Jag forskar ju om t.ex. Kulturfondens inverkan på svenskspråkiga konstnärer, och jag ville nu ta mig an hela identitetshärvan. Det var en början, och den viktigaste insikten var att jag måste läsa på mer om klassperspektivet och göra fler intervjuer (eller samla mer material, funderar just nu på metoden). I mitt ”paper” (Vad heter det på svenska? Det är inte en artikel för den har inte publicerats, men ”ett papper” låter lite konstigt, tror att jag kallar det ett artikelmanus, för det är vad det är nu) drogs min tolkning av vad ett ”finlandssvensk konstfält” möjligen kunde vara (om det existerar) hela tiden till en klassbetonad förklaring. Fältet och den moderna konstsynen har ju sin grund i den borgerliga klassens ökade makt på 1800-talet, men hur påverkar borgerligheten oss idag? I mina få intervjuer som jag gjort hittills kunde jag hitta spår av att det ”finlandssvenska fältet” hade kopplingar till den borgerliga kultursvensken, och att det ledde till att vissa svenskspråkiga konstnärer inte passade in, eller att de agerade genom ett utanförperspektiv till detta hypotetiska fält. Men jag vill inte heller överdriva möjliga klasskillnader mellan svenskspråkiga i Finland. Men nu vet jag ju om att det nyligen utkommit två antologier om klass. Kanske jag kan hitta något i dem? Så nu läser jag först De andra (Hiidenheimo, Lång, Ritamäki, Rotkirch, 2009). Och nu när jag satt och läste på toan (förlåt) så hittade jag något som kändes som mitt i prick, förstås från Monika Fagerholm:

Fast när det senare går upp för mig att det finns finlandssvenska familjer som är formliga dynastier i kreativitet och framgång och dessutom vackra och så bra, jag menar på allvar, och dessutom alla nästan kusiner med varandra… då kommer det att kännas hämmande. Som om det där att skapa, göra, liksom ändå på något sätt förhåller sig till en identitet som jag saknar.

Monika Fagerholm hittar som tur en väg ut ur detta tänkande, men jag kände plötsligt igen mig själv, men främst i mitt förhållande till skrivande, inte så mycket till bildskapandet. Kanske det beror på att bildskapande ändå är befriat från skriftspråkets mer direkta konnotationer till en språklig identitet. Bildspråket kan vara internationellt och skapas i förhållande till det globala konstfältet. Men just den här känslan av att jag själv saknar en viss typs identitet som krävs för att vara en del av ett ”finlandssvenskt fält” är något som jag också försökt formulera i ord på sistone. Jag har tänkt i termer av ”kulturellt kapital”, men det är nästan för konkret (för jag har gått i samma skolor som ”finlandssvenskarna”), utan det är egentligen något som är närmare ”socialt kapital” som skapar en distinktion. Men som sagt, tycker jag också själv att den hämmande effekten är något som man bara ska strunta i. Det är ingen idé att försöka bli något man inte är/vill/kan bli. Och som Monika skriver om sina lärdomar från en skrivarkurs:

[Det handlar om att] röra sig med allt man har, öppen för vad som händer på vägen, öppen för riktiga förändringar&förvandlingar, röra sig med sitt jag, inte från. Och inte hålla på och definiera sig i all oändlighet.

Före jag tvingade mig själv att ta tag i identitetsaspekten i min forskning kände jag ett obehag. Ville inte bli identitetsforskare. Särskilt inte en sådan som forskar om finlandssvenskar. Men efter den internationella konferensen förstår jag att det är ett väldigt intressant perspektiv jag kan komma med i det sammanhanget. Där forskar man om mångkulturalism och diversitet i samband med kulturpolitik, nätverkssamhället, global kulturindustri osv. Men exemplet svenskan i Finland bjuder på ett annat perspektiv i förhållande till dessa mycket vaga och svåra begrepp. Dessutom tror jag att jag med min röriga bakgrund har en ganska bra position, jag är både utanför och innanför, och har gång på gång upplevt hur det är att vara ”ny” och utifrån, samtidigt sitter jag mitt inne i smeten så att säga, och har byggt upp ett ganska spännande socialt nätverk. Intressant nog gäller det här med blandade perspektiv mycket fler svenskspråkiga i Finland än vad jag trott tidigare. Det är förstås ändå ganska få av oss som entydigt är ”innanför” och hela livet. De flesta har många identiteter.