Splittrat

Tror att jag bloggar för mycket om jobb. Tänker väl för mycket på jobb. Nu senast har ungarna varit sjuka i två veckor, och jag har varit hemma, och tänkt på all den tid som jag inte kunnat jobba. Nu har jag arbetstid igen, men tankarna flyter omkring åt alla håll. Tänkte att jag ska Internetpaus, åtminstone Facebookpaus, gärna också läsa andras bloggar-paus. Lyckades igår, men idag var min första arbetsuppgift för dagen jobbig, så plötsligt satt jag där igen och hittade nya spännande bloggar.

Verkligheten blir splittrad.

Har inte läst så mycket bloggar förut egentligen. Jag orkade helt enkelt inte leta, och var väl rädd för att de skulle suga bort tiden från mig. Men det är ändå alltid något lite viktigt och intressant som jag hittar där när jag väl fallit in i träsket. T.ex. bloggstilar tänkte jag på idag då också Hbl hade en story om bloggare. Jag brukar inte skriva så värst dagboksaktigt här. Men det finns bra dagbok och dålig dagbok. På sätt och vis skulle det vara oerhört skönt att bara hälla ur sig allt man tänker utan att diskriminera, som när jag skriver dagbok bara för mig själv. Det är väldigt skönt att bara skriva av sig. Vet inte hur andra överlever utan att skriva. Den texten är ju opublicerbar, pinsam, slarvig: bara för mig själv. Men ibland kommer det fram intressanta grejer där i den texten också. Skulle jag ha tid skulle jag ju vilja blogga oftare och mer vardagligt, inte skriva så halvordentligt som jag annars har gjort. Bilder orkar jag inte lägga in här, det tar för mycket tid av mig, kanske jag har för höga krav på de bilder som ska läggas in. Men har alltid tyckt att det bara går snabbare att bara skriva. Nu har jag ju dessutom också en illustrationsblogg, så den får stå för mitt bildjag.

Får ofta den där övermättnadskänslan av bloggar. Att det finns för mycket, att jag inte orkar läsa allt. I bakgrunden ligger väl någon sorts krav på att man ska ha koll på allt, och det går ju inte. Men det är också lite spännande hur slumpen kan leda en vidare i texterna där ute. Såg nyss en tweet av en gammal bekant där han tipsade om en intressant bok (Skymning över Al-Omistan, Anna-Karin Selberg), som jag direkt blev totalsugen på att läsa. Men ska spara på att beställa böcker nu, och den finns inte på bibban, så drabbas plötsligt av problemet att inte få fram den text jag vill titta på just nu. Måste jag vänta? Ska jag betala? Jag kan inte låna den av kompisen för han bor i ett annat land.

Nu blir det här blogginlägget lika maniskt och splittrat som mina tankar när jag har tankeövermättnad.

Krig. Den där boken som jag vill läsa nu finns i en textvärld som jag är intresserad av. Alltså en kvinnlig författare (också författaren och dennas habitus finns med i det som jag just kallade textvärlden, finns säkert något jättebra litteraturvetenskapligt ord för det, men jag är inte litteraturvetare) skriver höglågt om krig och på pärmen en spelanimationsliknande illustration. Har alltid tyckt att militärhistoria och krigsberättelser är något av det tråkigaste som finns. Men sedan jag började skriva egna litterära texter har det plötsligt blivit intressant. Det är väl för att krig orsakar drama. Konflikter blir berättelser. Nu när en generation har vuxit upp med populärkulturella texter (typ Stephen King), spelande, sci-fi-fantasy osv. så får man författare som är intresserade av t.ex. krig genom den här nya litterära linsen. Det är spännande. Geeklinsen. Måste fixa den där boken.

Men det jag egentligen borde göra är alltför mycket allt möjligt, så tar och börjar nysta upp den tråden nu från den roligaste ändan istället (också det mest akuta): det stora läroboksillustrationsprojektet. Nästa uppdrag: teckna karikatyr på två operasångare med mer och mindre fungerande frisyr. Mitt arbetsliv är konstigt. Och verkligheten är splittrad (som det är inlägget).

Tillägg 4.11.2010: Lyssna på Selberg i P3Kultur!

Klara takten

Det har varit väldigt mycket på gång just nu, har plötsligt totalt överskott av jobb. Det är ju lyx förstås, och visste att det skulle bli hektiskt på hösten, men sen när man ändå sitter där mitt i smeten blir man ju ändå trött. Men har satt upp lite regler och påminnelser för mig själv:

– Man blir trött av att jobba, trots att det man gör är roligt. Det är inte farligt att bli trött. Bara man ser till att vila emellan och äter och pausar regelbundet.

– Hoppa inte över motionen. Trots att det tar tid så behövs det för att man ska orka tänka. (Men idag kunde jag inte simma för lilla A är hemma med hosta).

– Det är förbjudet att tänka på jobb när man är trött, det blir så lätt oro och negativt tänk då. Dessutom presterar man inte särskilt bra när man är trött. Det är heller inte någon idé att tänka på jobb när man inte kan utföra det (som t.ex. när man är hemma med sjukt barn). Vissa tankeprocesser kan jag ju inte stänga av så där bara, och det kan vara bra att de får surra på, men man ska absolut inte sätta energi på att känna sig pressad.

Det är egentligen väldigt konstigt att så många klarar den arbetstakt som vi har i dag. Man ska sköta sitt jobb, sina barn (om man har dem), sitt hem, sina räkningar, sin hälsa. Men vem är det som kräver att man ska vara så skicklig på allt detta? Är det så att man blir en belastning för samhället genast då man inte uppfyller de här plikterna? Det sägs ju att takten är snabbare idag, men vad beror det på? Att vi gör allt mer själv med hjälp av maskiner? Maskinerna var ju tänkta att göra det lättare för oss. Och visst blir vi ju mer produktiva för att det går så snabbt att t.ex. skriva eller skapa bilder med hjälp av datorer. Nu har ju jag kämpat för att få göra det jag tycker om att göra som mitt arbete. Men det är något konstigt med den kreativa branschen. Den behövs på så många områden. Det pratas så mycket om att kreativitet behövs. Det är många som vill ha ett kreativt arbete, men trots det är lönen för de flesta mycket liten. Ett fåtal klarar sig bra, men i Finland innebär det att man lyckas bolla med korta anställningar och stipendier. Det är inte särskilt enkelt, vilket jag upplever just nu. Att få det hela att gå ihop. Men har bestämt mig för att inte oroa mig. Jag jobbar på i den takt jag klarar av. Jag antar att jag får betalt för det jag jobbar med och på det sätt jag jobbar med det och med det resultat som jag lyckas prestera. Man får bara hoppas att det man presterar duger.

Klart att man ibland drabbas av duktig-flicka-ryck och önskar att allt det man gör blir perfekt och får högsta betyg. Men jag har med åren insett att jag inte är en duktig flicka, vilket kanske innebär att jag är ganska lämpad för att arbeta kreativt. Visst behövs ett viss mått av perfektionism när man slipar färdigt den produkten man håller på att skapa, men samtidigt kan krav på perfektion knäcka en så totalt att man går i lås, och inte vågar göra något alls. Inte vågar ta risker. Det problemet har jag inte. Jag är ganska bra på att ta risker och kasta in mig i sammanhang som innebär risk för prestigeförlust. Än så länge har jag ändå inte gjort bort mig särskilt mycket. Jag vägrar också konsekvent att ha dåligt samvete för att jag inte plockar ogräs eller lyckas ha ordning på klädhögarna i sovrummet. Jag tycker det är tillräckligt bra att jag inte en enda gång glömt hämta barnen från dagis. Det är förstås självklart, men att se saker i deras rätta proportioner och försöka hålla sig i balans är viktigt för att man ska klara takten.

Nu säger lilla A ”du ska komma”. Hon är hemma idag för hon har varit snorig och nu på natten blev hon hostig. Hon klagade också över att det gjorde ont i örat, så man får ju se om det blir n:te läkarbesöket för det här året snart då. Men varför insisterar hon på att dra av sig strumporna hela tiden?