Nej jag vill inte

… alltid konfronteras av en riktigt vidrig blogg som av någon anledning alltid ligger på topp på WordPress svenska ingångssida. Bloggen heter GenusNytt och tänker inte bemöda mig att länka till den, för vill inte förpesta omvärlden med att sprida orden i den (förlåt för att jag skriver det här också, men blev irriterad). Gjorde misstaget att gå in och läsa ett par inlägg, för ville kolla vad det var, och eftersom den nu är så himla populär. Men det visade sig vara en blogg fylld av hat mot feminism. Och (de positiva) kommentarerna kom från just såna där typer som tror sig veta allt om vetenskapen och samhället. Många av bloggskribentens påhejare tycktes vara tekniker eller ingenjörer som var väldigt upprörda över det förtryck som feminismen utövar i samhället (!?), samtidigt som man gärna förlöjligade all genusvetenskap för att vara ovetenskaplig, och för att genusforskare var så lättkränkta. Genusforskning är ovetenskaplig för att den är ideologisk, skriver de. Men hallå. Genusforskning är en tvärvetenskap, men går väl mest in på samhällsforskning. Det finns knappast mycket samhällsforskning som INTE är ideologisk, om man använder termen på ett bredare sätt. Men det är tydligen ingen idé att diskutera på den bloggen heller: alla de inlägg som kritiserade bloggaren möts antingen av tystnad, eller av svar som inte egentligen tar kritiken i beaktande. Så trots att jag hade lust så kommenterade jag inte. Det skulle behövas en hel avhandling för att gå in på alla dumheter på den bloggen. Jag har inte tid. Jag skulle bara hoppas att en så obehaglig och idiotisk blogg inte fick så mycket läsare och uppmärksamhet. Oerhört deprimerande läsning.

Dansen

Nu har jag gått nästan en hel termin på danskurs i modern dans. Och jag ska fortsätta – så länge jag bara kan röra en kroppsdel så ska jag fortsätta med dans. Kanske inte alltid modern dans, men just nu känns det som en väldigt lämplig dansform för mig. Visst, det är inte alltid helt enkelt att komma iväg torsdag kvällar och köra ut i mörkret och leta efter parkeringsplats vid danssalen osv. Men sekunden som lektionen börjar så glömmer jag tiden, allt jobb, all stress och bara gör. Jag klarar inte alla rörelser, särskilt inte sådana som kräver styrka i armarna (som t.ex. att stå på händerna, det har jag aldrig kunnat). Men jag hänger med utan större problem, och märker att jag lär mig stegen ganska snabbt, till min stora lättnad och glädje (för man vill ju inte heller vara den där som hoppar runt lite panikslaget och aldrig hinner lära sig koreografin ordentligt). Jag får verkligen lust att träna mer än bara en gång i veckan. Dessutom skulle jag vilja få kroppen i bättre skick, bara för att kunna göra de tyngre rörelserna, och dansa fullt ut.

Dans har inte varit något okomplicerat för mig. Hela tonåren blev jag helt förstenad av skräck om det krävdes att man skulle dansa. Vad skulle man göra med sin tonåriga obekanta kropp som var helt fel? Alla tittar. Tänk om man ser löjlig ut? Jag minns exakt det ögonblick när min dansskräck släppte. Det var i Köpenhamn och jag var på LARP-konventet Knudepunkt som hölls i en skola, och gymnastiksalen hade till kvällen förvandlats till dansgolv med DJ och kanske t.o.m. en diskoboll och ljus, men det minns jag inte så exakt. Ingen brydde sig ett skvatt om jag dansade eller inte. Alla var där för att bara ha roligt, och då vågade jag mig ut på dansgolvet. Och blev sedan kvar där i ganska många timmar. Efter det har jag varit en ivrig nattklubbsdansare. Tills jag fick barn dvs., nu kan man ju inte offra en kväll och en natt, när man obönhörligen alltid är behövd nästa dag. Kan ibland sakna att dansa en hel natt och sen traska hem i småtimmarna med värkande fötter och svettiga festkläder.

Men har alltså hittat dansen som motionsform nu. Och också ett allt större behov av att gå på dansföreställningar. Har bara inte lyckats med det ännu, men här i Åbo finns många bra grupper, så det är bara att boka in en kväll. Anna Bäck på YLE bloggade i dag om Modern dans (fick tyvärr inte fram en direktlänk). Hon skriver att dansföreställningar har svårt att få ny publik, kanske för att folk är rädda för att inte förstå sig på dansen. Och en ganska vanlig fördom är ju också att dans är en elitistisk konstform. Det här protesterar hon mot och skriver att man inte behöver förstå dans, man ska bara uppleva. Håller helt med detta, och förvånas själv gång på gång över att vissa uttrycksformer stämplas som elitistiska. Visst kan man ju lära sig om dansteknik, dansens historia osv. och sen ”förstå” mer om vad man ser när man ser dans. Men slutligen så är det alltid upplevelsen, kroppen, rörelsen i tid och rum, sinnena som är i fokus. Allra bäst ”förstår” man ju dans om man dansar själv. Jag har emellanåt föreställt mig att bildkonst är ”min” konstform, men jag är också väldigt intresserad av det taktila, kroppen alltså, och inte bara det visuella. Jag blir också underligt starkt berörd av rörelser. Jag kan få tårar i ögonen av att se andra dansa (tårar i ögonen, eller rysningar är mina oemotsägliga mått på kvalitet i konstupplevelser :), så att förstå t.ex. dans kan vara en rent kroppslig upplevelse). Och när jag själv dansar så upplever jag ett starkt lyckorus. Det är bara tragiskt att inte fler människor ser eller utövar dans, och ännu värre om de inte gör det pga märkliga fördomar om att de inte förstår sig på dans eller att den är elitistisk. Hämma inte er själva gott folk! Alla konstformer har så mycket att ge. Nu ska jag ta och boka biljetter till en dansföreställning. Det är på tiden.

PS. det är nog så att de som är rädda för att inte förstå t.ex. dans egentligen är rädda för att verka okunniga och obildade inför andra – det handlar alltså inte så mycket om konstupplevelsen utan mer om personers sociala status och vilket kulturellt kapital de vill visa upp att de har. Också tragiskt.

Efter utställningen

Har underligt nog varit på två konstmuseer under helgen. Med tanke på att två museibesök är vad jag vanligtvis hinner med på ett år så har det varit en exceptionell helg. Det som också var annorlunda var att jag båda gångerna hade barnsällskap. På lördagen var jag i Åbo Konstmuseum med mina Lilla Konstklubben-deltagare, och skriver nog strax mer om det här. Och igår tog jag med mig min son på Wäinö Aaltonens Museum, där de hade utställningen Dödens många ansikten. W hade sett en reklamposter med ett skelett och ville absolut gå på utställningen. Han har redan varit på WAM ett par gånger förut med dagiset, och det har alltid varit upplevelser som han pratat om (vanligtvis minns han knappt något alls om vad som hänt på dagis, förutom när någon bråkat).

Jag var lite orolig att han skulle tycka att det var skrämmande, men dödskallarna tyckte han bäst om, särskilt H.C. Bergs färggranna glasskallar. Min favorit var de stora blommålningarna av Heikki Marila. Tyckte om klottet med tjock färg, men att det ändå blev vackert, och referensen till holländskt 1600-talsmåleri (man önskar att man kommit på samma idé). Däremot blev han lite rädd för Rosa Liksoms gouache där en biskop högg huvuden av svartklädda kvinnofigurer (och det låg avhuggna huvuden på kyrkogolvet). Förutom att det här var en av de få bilderna i utställningen som visade direkt våld, så var den dessutom i en stil som liknar barnböcker, så kanske kombinationen märkligt brutalt våld och färggrann barnboksstil gjorde att det blev mer skrämmande än t.ex. dystra mörka målningar av skallhögar i ett gravvalv.

Efter utställningen pratade vi om döden, men W kom snabbt in på livet istället, att han skulle bli både farfar och morfar när han blir stor. Då måste du få både en son och en dotter när du blir stor, sa jag. Men hur gör man då? undrade han. Vi har redan pratat om spermier och ägg och bebisar i mammas mage osv. och han har sett Olipa kerran elämä (Il était une fois… la vie) hur mycket som helst, så den biten kände han till redan. Kunde han föda själv? undrade han. Nej, sa jag, du behöver en flickvän, eller en kvinna alltså, och så ska man gärna älska varandra, lade jag till. Då undrade han om jag kunde vara mamman (han är väl i det oidipala stadiet…). Jag fick förklara att så kan man inte göra, det är fel. Men A (hans lillasyster) kunde ju vara mamman, hon ska ju bli mamma när hon blir stor, sa han. Nej, det är också fel, men jag var tvungen att dra till med förklaringar om att generna behöver förnyas och i alla samhällen tycker man att sånt är sjukt och fel, men jag vet inte om han förstod mina förklaringar; ord som gener och samhälle är inte de lättaste att förstå. Jag funderade också på hur jag borde ha pratat om det där med mammor och pappor, för jag vill inte tvinga in honom i något normtänkande, att det bara finns ett familjealternativ. Jag kan ju inte veta om det är så att han kommer att bli kär i flickor eller pojkar när han blir stor (men något säger mig redan nu att han verkar ganska straight, men man vet ju aldrig).

Så vårt museibesök orsakade nog intressanta diskussioner, som egentligen inte handlade så mycket om döden, utan om livet. Men å andra sidan vet jag inte hur mycket man egentligen kan säga om döden, för jag vet ju egentligen inte mycket om den. Det jag däremot märker i mig själv gång på gång, är att när jag diskuterar frågor som handlar om sexualitet med honom, så har jag verkligen inte någon som helst skillnad om han kommer att bli förälskad i pojkar eller flickor. Har inte ens något behov av att skriva homo- eller heterosexuell, för tycker allt mer att dessa två kategorier är för snäva. Huvudsaken är att han får uppleva kärlek, för det vill jag verkligen inte att hans ska bli utan. Men kärlek kan ta sig många uttryck. Nu kom jag kanske en bit från temat konstutställningar, men det är väl det som är meningen med att titta på konst: att den ska väcka intressanta frågor, få en att reflektera, få människor att kommunicera och diskutera.

En femårings dikt

När barnen lekte nu på kvällen började sonen plötsligt häva ur sig rad efter rad med surrealistiska rim. Jag lyckades fånga ungefär hälften av dem och trots att det kom en hel del ”sjuka” saker så blev det en ganska otrolig ramsa sist och slutligen. Sonen borde kanske bli poet, men han säger själv att han ska bli bagare. Men här är hans dikt:

 

Gräs som river allt skinn

Rörmokare som kastar rör på en liten flaska med smör

En bok som klämmer allas huvuden platt

Ett piano som spelar trycka

En liten diktgubbe som spelar mycka

En chimpans som spelar mimans

Ett litet blad som river bort allas kroppar

En liten knipsare som knipsar bort allas hjärtan

En hund som river bort allas ben

En borr som borrar bort allas ögon

En snorkråka som river bort allas näsor

Ett litet band som spänner av allas huvuden

En liten saga som gör att alla sover

En liten penna som ritar alla i skinnet

En ballong som spräcker kinden

En skrika som skriker alla i munnen

En bokstav som river alla böckerna

*

Har inte ändrat hans påhittade ord, för de behövde han för sina rim. Det här är alltså ordagrant vad han sa (förstår nu att han ibland har svårt att sova pga sina mardrömmar… och det där med rörmokare kommer från Super Mario). Om varje rad skulle få en liten absurd illustration så skulle man ha en intressant nästan barnförbjuden barnbok…

Efterlyser läsbar konstkritik

Har ett tag nu irriterat mig över dagstidningarnas (brist på) konstkritik. Jag läser nu främst Hbl (och nätversioner av DN och SvD), men det är främst den svenskspråkiga konstkritiken (i Finland) som jag tycker är ganska intetsägande. Jag är ju konstvetare: artiklarna om konst borde ju då vara de som intresserar mig mest? Men åtminstone i Hbl så är recensioner av konstutställningar främst beskrivande textstycken, kanske någon rad om vem konstnären är (position, tidigare priser osv.). Typ. Och sen ihopblandat med en skrattretande jargong, ”art speak”, som inte säger mig något alls (ska inte citera någon nu; vissa skribenter är värre än andra, vill ni höra namn så fråga mig personligen). Dessutom finns det sällan någon värderande hållning i texterna alls. Är det så att man helt gett upp med att skriva konstkritik i dagstidningar? Då kan man ju lika gärna bara ha korta notiser om vilka utställningar som pågår. För jag vet inget värre än att sitta och läsa en beskrivning av en konstutställning (om inte det är poetiskt, vackert eller medryckande skrivet, men det är det sällan). Vad är poängen med det om inte recensenten sedan använder beskrivningen som utgångspunkt för att säga något intressant om konstverken: hur placerar de sig i dagens konstvärld, i konsthistorien, om de är intressanta, eller kanske t.o.m. om de är bra eller dåliga. Varför skulle man inte kunna göra värdebedömningar, det görs ju av t.ex. litteraturen (litteraturkritiken på Hbl är på en helt annan nivå)? Varför förs ingen diskussion alls om vad bildkonsten har för uppgift idag? Är det för att konsten är ointressant? Jag vägrar tro på det, för det finns massor av roligt bara man gräver lite i vad konstnärer sysslar med.

Samtidigt är jag ganska kluven. Jag går väldigt sällan på utställningar, väldigt få konstverk väcker mitt intresse. Jag tycker till min stora skam om att uppleva sådan konst som berör mig, kanske estetiskt, kanske också känslomässigt, ibland intellektuellt. Man söker ju den där WOW-faktorn. Man söker något som inspirerar en att göra själv – att gå med i en dialog. Jag höll ett kort föredrag för en månad sedan om mitt eget perspektiv på konst, och målet var att visa hur konst inte bara behöver vara ”konstfältet” och ”samtidskonst” som många har väldigt svårt att ta till sig. Skapande verksamhet kan vara så mycket, både att uppleva andras skapelser och att skapa själv, och det är egentligen helt onödigt att tänka att man borde vara mer intresserad av vad som t.ex. ställs ut på Kiasma (och det verkar ju som om konstkritikerna har lite svårt att motivera för sina läsare varför just denna konst är viktig).

På sista tiden har jag hängt väldigt mycket på DeviantArt, en webbsida där vem som helst kan visa upp sina skapelser, och i Web 2.0-anda kommentera andras alster och nätverka. Där har jag hittat helt fantastiska bilder (och förstås finns där också en massa ”skräp”, men att kalla någon ensam tonårings mangateckning för ”skräp” är helt onödigt, eftersom dessa personer inte gör anspråk på att syssla med ”fine art”). Jag skulle säga att det som är intressant med konst idag väldigt långt sker på nätet, men också i möten mellan skapande människor, i nätverk av olika slag. Av någon anledning skrivs det väldigt lite om detta inom konstkritiken – saknas kanske både teoretisk och empirisk kunskap om läget idag? Kanske det är så att situationen är för rörig, och att det intressanta inte når till statusinstanser som statliga konstmuseer eller ens gallerier som förstås främst vill sälja sin konst. Men varför ska konstkritiken bara handla om konstutställningar, när det finns så mycket annan aktivitet?

Jag nämnde tidigare att litteraturkritiken är på en högre nivå, vilket kan bero på att det finns fler kompetenta personer i svenskspråkiga Finland som sysslar med litteratur än som skriver om bildkonst. Kanske kritiken på finskt håll är bättre, men nu kan jag inte uttala mig om det för jag har inte haft tid att läsa konsttidskrifter på länge (och har inte HS eller TS mera; på svenska är Ny Tid bra, och det finns ju massor av kulturtidskrifter, men min kritik berör nu främst Hbl). Kanske den som läser det här frågar sig, men varför skriver hon inte själv då om hon tror sig veta bättre? Jag har inte tid (men jag tror mig veta bättre), och man kan inte leva på att skriva konstkritik. Jag har skrivit 2-3 recensioner (det beror på var man drar gränsen mellan bildkonst och annat) för några år sedan. Och förstår mycket väl att man inte vill såga konstnären. Jag löste det så att jag försökte skriva en kännande text, jag talade med konstnären som var på plats, och försökte knyta konstnärens teman till något allmänt som berör. Jag tog inte så mycket ställning till om konsten var bra, vilket förstås betyder att den placerade sig i mitten, inte skitdåligt, men inte heller så att jag ansåg att konstnären skulle bli nästa stora namn (inte ett tecken på att konsten är bra jag vet…). För det är klart det är omöjligt att säga vad som är bra egentligen. Men det behöver inte betyda att man helt ska undvika värdering, eller att man ska skriva texter som nästan kunde vara parodier på sig själv. Dålig konstkritik är texter som inte engagerar, texter som man inte ens bryr sig om att läsa. I varje fall kunde konstkritikern försöka svara på frågorna: varför skapades detta, varför ska man se det, vad är poängen med det? Hur har världen påverkats av just detta konstverk? Kanske stora frågor, men det är ju det som är spännande med konst: det är ett utrymme där man kan ställa stora frågor. Jag skulle vilja att konstkritiken skulle göra lite större anspråk och ta sig på större allvar, inte bara fylla ut en bit utrymme på tidningspappret.

Kvällstid

Sitter dumt nog uppe vid datorn trots att det vettiga vore att sova. Men det har blivit min lilla ritual, att om jag inte är dödstrött, så skriver jag lite, eller bara slösurfar lite någon timme efter att jag fått sista barnet i säng. Tyvärr är lilla A uppe väldigt sent ibland. Hon har väl fått min nattugglegen.

Har alltid stört mig på det där när framgångsrika typer påstår att de skrev sin första bok eller sin avhandling på natten. Jag förstår inte hur det är möjligt. När sov de? Sov de inte alls? Men å andra sidan, om man tar en timme tid åt sig varje kväll och arbetar effektivt då, hinner man kanske skriva färdigt något. Och faktiskt, jag har ju skrivit färdigt ett första utkast till en barn- och ungdomsbok just med den taktiken (inklusive stulna minuter under semestrar, hemma med sjuka barn som sover tupplur osv.). Nu har jag lite arbete kvar på texten ännu, men hinner inte tänka på det förrän efter julen.

Däremot sitter jag och samlar på mig en massa kunskap just nu. Samtidigt som jag arbetar med läroboksillustrationer håller jag på och lär mig själv digitala tekniker (detta kan ses på min illustrationsblogg). Och surfar runt på sidor som DeviantArt och rotar fram illustratörers webbsidor för att få lite koll på hur fantasyillustration egentligen ser ut idag. Behöver kunskapen på våren då jag har mer tid för min egen bok igen. Men har bra flyt på gång med tecknandet. Faktiskt så bra att jag nu klockan 23 på kvällen sitter och längtar efter att få fortsätta teckna och lära mig mer Photoshop-måleri. Men det tar emot att gå och sätta på stora datorn och jobba. Så skriver lite blogg istället (och på laptop i sängen i äkta Carrie-stil). Kvällstid kan jag inte sitta och jobba på riktigt, utan behöver grubbla lite, skriva lite, läsa lite. Inget fokuserat. Det är därför jag inte kan slipa på min boktext nu: den har slutat vara mitt lättsamma kvällsnöje och blivit jobb. Och jag måste kunna fokusera nu när den ska göras läslig. Så i januari tänker jag börja sätta undan riktiga arbetsdagar på att skriva på en litterär text. Det är första gången. Hittills har den typens skrivande bara varit en hobby. Nu har leken blivit allvar.

Och nu är det dags att sova, för hur sent jag än sitter uppe så måste jag upp senast 6.30 för att hinna med morgonbestyr före dagisskjutsning.