Tvångsledigt

Nu skulle jag egentligen vilja fortsätta jobba, men barnen är hemma ännu en och en halv vecka till. Skrev dessutom ett inlägg redan om detta, som försvann för att nätkontakten fick något fel och hade stängt av sig. Så nu fick jag inte publicera min frustrerade text över det skapande livets och familjelivets krock. Och orkar i ärlighetens namn inte mera rekonstruera det. Så i ett nötskal: har fått tillbaka min jobbpanik/arbetslust men ska ännu vara hemma med ungarna. Visst det går att sticka (en mössa färdig)/läsa (Houellebecqs essäer om H.P. Lovecraft och Booklife av Jeff Vandermeer), har t.o.m. målat ett par tavlor (!), men behöver få tillbaka mina fokuserade ensamma arbetstimmar. Lustigt med tanke på att jag bara för en vecka sedan var trött på att sitta ensam hemma med allt mitt jobb. En vecka tar det alltså för den kreativa processen att ladda om, och börja fylla upp mig med en sprickande känsla om jag inte fortsätter jobba igen. Men måste hålla igen ännu. Som tur ger det mig paradoxalt nog ro att läsa mer. Trots att läsandet kräver att jag stänger ute larmet från barnen. Så nu är jag både mätt på julmat och mätt på de uppdämda skriva/rita-behoven.

Före nästa arbetsperiod börjar: nyår hos mina föräldrar. Ska bland annat på klassisk konsert för första gången på mycket länge. Härligt. Har saknat det. Sen ännu en vecka ensam hemma med barnen… kanske jag lyckas sticka färdigt mössa nummer två. Kanske jag lyckas läsa lite på några intressanta ungdomsböcker som jag skaffat i researchsyfte. Eller vem vet vad jag läser. Högarna av olästa böcker växer som jordens befolkning, så numera låter jag plötsliga ingivelser styra läsvalen. Det är liksom ändå ingen idé att läsa med någon plan, för det är så mycket jag redan borde ha läst. Bättre att läsa med lust då.

Tar ledigt

Slutförde en del av omskrivningen av mitt bokmanus förra veckan och försökte sedan gå tillbaka till illustration, men det gick trögt. Blev också ganska distraherad av vad som hände i Twitter. Hade tänkt att jag skulle jobba ännu två dagar till den här veckan. Steg t.o.m. upp i god tid för att fixa barnen till dagiset. Men morgonen var mörk. Jag hittade varken lusten eller paniken som får mig att jobba. Så bestämde att det är jullov nu. Behöver helt klart en längre paus. Fördelen och nackdelen med att jobba som sin egen chef är att bestämma när man tar ledigt. Men nu är det dags. Och har också haft ett behov av att göra en sorts årsredovisning, för att se hur långt jag kommit.

Läste nyss Kaj Korkea-ahos lilla kolumn i dag i Hbl om skillnaden mellan dagboksskrivande och bloggande, och han har ju helt rätt i att man sällan skriver lika ocensurerat i en blogg som i en text som bara är för en själv. Jag undviker att skriva illa om andra, trots att jag förstås som alla normala människor blir arg eller irriterad på vad andra gör. Men det här är ju bara god nätetikett. Men sen har man ju en massa personliga negativa känslor som man inte heller alltid vill sprida ut över andra. Och faktiskt så skriver jag inte heller superentusiastiska jagärsålyckligbraduktig-bloggar heller. Men så har jag ju dagboksskrivandet för det (där ryms allt från ”jag är en idiot” till ”jag är ett geni”). Men för att återknyta till årsredovisningar så tycker jag att den här bloggen börjar få en tydligare form (startade ju den för ungefär ett år sedan, och då helt utan några större anspråk, ville bara skriva på svenska). Till exempel så är det inte en dagboksblogg. Samtidigt så undviker jag inte att vara personlig. Jag skriver ofta också om helt vardagliga saker, men då försöker jag analysera det vardagliga på ett djupare plan, och ganska ofta kopplar jag det vardagliga med min forskning (så ser också bloggandet som en del av ”den tredje uppgiften” – vad gör och tänker egentligen någon som studerar människovetenskaper?). Sen har vi ju alla mina jobb, och det helt vardagliga men ibland oerhört krävande i att få dem att gå ihop. Att orka. Att försöka förstå vad jag håller på med och varför. Under den tid då jag bloggat har jag allt oftare insett hur mina olika jobb egentligen handlar om samma sak, att det går att sammanföra dem, men att det är svårt. Jag tror däremot starkt på att den blandning av kompetenser som jag försöker utveckla, som jag tror är rätt så ovanlig, kommer att vara till nytta. Allt sådant blir tydligare också när man tvingar sig själv att formulera det i ord som man vet att någon annan kan läsa. För om man kan kommunicera en tanke så har man troligen tänkt tydligt.

Nu blev det lite abstrakt och tråkigt. Men jag tänker ofta på det här: på allt arbete jag gör och vad jag får ut av det. Jag hoppas ju förstås att den som läser också har någon nytta av att jag beskriver vad jag tänker på och hur jag släpar mig fram i min ”karriär” (ett ord som jag har svårt att skriva på allvar offentligt, men sanningen är att jag faktiskt är extremt fokuserad, vet ganska exakt vad jag vill och hur jag ska göra det, så varför inte då tala om en karriär eftersom jag redan har planerat den; samtidigt ger det intrycket av att man är väldigt organiserad och målmedveten, och det är nu inte heller alltid helt sant, pust, människan är så motsägelsefull, man kan vara så mycket samtidigt… för att inte tala om att det är omöjligt att veta om man kan genomföra sina planer, vad som helst kan ju hända och ändra på allt). Och långa parenteser är också något jag inte kan låta bli…

Men som sagt. Är extremt nöjd över året när det gäller den där karriären. Förra nyåret skrev jag i min dagbok att årtiondet 2000 var det då jag fick fundera på vad jag ville, hittade någon att dela livet med, fick barn. Så den biten är liksom ”fixad”, inte för att den var planerad, och man vet ju aldrig hur mycket man får behålla. Men 2010-talet skulle vara karriärens årtionde, skrev jag då i brinnande iver. Och det började verkligen lovande i så fall. Kontakter till förlag både med illustration och skrivande, är nog de viktigaste sakerna. Insikter vad gäller vad jag vill med forskningen. Forskningsfinansiering som en grundtrygghet (vilket verkligen inte är många förunnat, men har väl stretat på tillräckligt nu då). Så nu är det bara att arbeta på med de olika projekten och hoppas att det arbete man gör nu lägger grunden till mer arbete. För den där ekonomiska osäkerheten har jag kanske lyckats mota för en period framåt, men risken att det hakar upp sig är konstant överhängande. Något fast arbete kan jag inte räkna med. Men jag är nu i den lyckliga situationen att jag kan skapa mitt arbete själv.

Men som sagt nu säger chefen att det är dags att ta ledigt. Bloggen tar troligen inte ledigt, för det är så roligt att skriva. Skrivandet tar faktiskt aldrig ledigt. Skriver t.ex. den där dagboken nästan 3-4 gånger per vecka. Oftast mellan 22 och 24 på kvällen. Som ren avslappning. Jag bara måste. Tur att jag nuförtiden kan räkna det som arbete, eller i varje fall att hålla mig i form för mitt arbete (som en bloggande författarmamma nyligen skrev i sin blogg).

Nu börjar jullovet. Måste ut och skotta snö. Riva loss sonen från Wii ett tag. Fixa lunch. Slå in paket. Baka lite julstjärnor. Julstress är ett totalt främmande begrepp för mig.

Viktigt twitterflöde

Fastnade framför #prataomdet på twitter igår kväll. Plötsligt var klockan 00.00. Men det var fascinerande hur det rullade in kvitter. Så många berättelser.

Har inte orkat följa Julian Assange-härvan, för det är i Sverige som man debatterar mest just nu, när det gäller anklagelserna mot honom. Har inte velat ta ställning då så mycket osanningar och prat och hype far omkring i media. Men var det i förrgår kväll när jag satt och tittade förstrött i Twitter-flödet och @jocxy var aktiv, och jag märkte hur hennes tweets blev intensivare. Hon skrev om hur kvinnorna bemötts som anklagat Assange, och att det viktigaste man kunde göra i debatten är att prata mer om alla grå gränsfall. Hur så många av oss inte kommunicerar när vi är i sexuella situationer och hur vi inte sätter gränser, hur vi inte pratar om det. ”Det” i det här fallet är när sex eller närmanden inte känns ok. Visst pratas det mycket om sexuella trakasserier, stora mörkertal osv. Men personliga berättelser syns sällan och gör de det så är det i skvallerpressformat. Och efter att Johanna pratadeomdet så följde andra kända twittrare/bloggare/mediapersoner efter och nu är det redan ett fenomen.

Det är så här som Twitter kan ha effekt. Vem som helst kan dela med sig, och då ser vi att vi inte är ensamma om ens det allra svåraste. Tvärtom är det vanligt att människors gränser kränks. Jag kan komma på flera exempel på obehagliga situationer i mitt eget liv, men jag hade liksom börjat glömma dem nu efter att ha varit i ett lyckligt förhållande nu i över åtta år. Det intressanta är att jag har pratat om vissa av de värsta upplevelserna under studieåren, pratat om det som jag inte kunde prata om som barn. Och kan säga att efter att jag pratade om det, så blev det lättare. Jag fick höra berättelser av andra, och tillsammans kan man lämna det svåra bakom sig. Nu började jag förstås tänka på dessa saker igen när jag läste om folks upplevelser. Tyvärr så är jag inte alls förvånad, för ofta går vi med på att kränkas på grund av rädsla, skam, handlingsförlamning ja allt möjligt. Att man inte känner sig själv, att man inte vet vad man kan kräva av andra eller att andra inte har rätt att göra vissa saker mot en hör till orsakerna att vi råkar illa ut. Men man lever och lär. Förstås kan man inte alltid värja sig mot andras våldshandlingar, men ju äldre man blir, desto mindre utsatt är man (särskilt som äldre kvinna, eller som småbarnsmamma är man ju inte längre så intressant; eller det är i varje fall min upplevelse, men läste bara här om dagen att en undersökning visar att äldre kvinnor också utsätts för sexuellt våld i hög grad… så tydligen slipper man det aldrig).

För övrigt skrev jag redan om en händelse i barndomen i den här listan i min engelskspråkiga blogg för flera år sedan (och där finns också en massa andra bekännelser ser jag men låt gå, jag länkar): http://mjau.wordpress.com/2007/07/11/chain-of-facts/

Och det finns så många fler mycket mer gråtonade händelser i mitt liv. För att inte tala om när jag blivit vittne till när andra kränks, och inte kunnat göra tillräckligt för att stoppa det. Det skäms jag fortfarande för. Jag gick till exempel inte emellan då en studiekamrat blev slagen av sin pojkvän framför ögonen på mig. Visst vi ringde polisen, men jag vågade inte ge mig på killen och stoppa honom. Nu i efterhand känns det som om jag borde ha gjort mer.

Så måste också blogga om #prataomdet, för det är så viktigt att göra det. Och det är fantastiskt att se folk göra det så offentligt. Så det här är en sån där ”tack internet”-grej. Och jag är så stolt över min gamla kompis Joc som startade det! Verkligen modigt och imponerande.

Min finska

Sitter och lyssnar på senaste P3 Kulturs sändning om Sverigefinländare och är tydligen på känsligt humör i dag för satt och hulkade medan jag åt min lunchpasta (man ska inte äta när man får gråtbehov, svårt att stoppa i sig något när något annat vill ut) för programmet var så rörande. Har nog tänkt mycket på min språkblandade bakgrund, men plötsligt såg jag vilka förluster som jag också råkat ut för som resultat av att ha varit Sverigefinländare under 80-talet – under mina formativa år, som det heter. Min mamma är ursprungligen helt finskspråkig och talade finska med mig, tills vi flyttade till Sverige då jag var tre år. Jag vet inte när det hände, men i Sverige började jag och min mamma tala svenska med varandra, och det gör vi fortfarande. Visst hade jag kvar något slags passivt och ändå relativt starkt ordförråd på finska när vi flyttade tillbaka till Finland i slutet av 1980-talet, och långsamt kom finskan tillbaka (INTE i skolan, utan då jag talade finska utanför skolan och på arbetsplatser senare). Men jag var helt hopplöst urkass på finska under hela min skoltid. En stor skam kände jag (minns också många tillfällen då min finska skrattades ut av de andra eleverna), och som i vissa fall gjorde att jag hade svårt att ”vara mig själv” i vissa helt finska sammanhang. Nuförtiden kan jag lura ganska många finnar med min finska, men alltid emellanåt släpper jag ifrån mig grodor, eller så brister ordförrådet/grammatiken helt och jag blir tvungen att fråga ”ja vad heter det nu då?” (”miten se nyt sitten sanotaan?”). Jag har helt enkelt förlorat ett modersmål. Min finska kan aldrig bli lika stark som min svenska. Jag skriver till och med bättre engelska än finska.

Ändå har jag kvar några spillror av finsk identitet. I min mammas släkt. I minnen av finska barnsånger. I de där upplevelserna av nationell identitet som andra finlandssvenskar också har, alltså där man kan vara finsk genom en finlandssvensk identitet. Ja jag får väl erkänna att jag är finlandssvensk nu (22 år efter att vi flyttat tillbaka till Finland, identiteter förändras mycket långsamt). Men absolut inte en helt balanserad sådan. Och när jag lyssnade på reportaget om Tanja Lorentzon och Mormors svarta ögon så kände  jag igen mig, trots att mina erfarenheter är helt annorlunda. Men jag har också förlorat min finska. Jag hittade aldrig riktigt tillbaka.

Vet att det är många svenskspråkiga i Finland som aldrig lär sig en bra finska. Men det finns ändå en skillnad mellan dem och mig och det är att jag kunde ha blivit helt tvåspråkig: jag skulle ha varit det om vi inte hade bott i Sverige på 80-talet. Men samtidigt ångrar jag inte alls att det blivit så här (kan inte egentligen ångra, för det var inte mitt beslut att flytta), för jag tror också att mina erfarenheter av att ”vara ny” i ett land två gånger har gett mig mycket. Jag är inte rädd för andra som är nya, vilket tyvärr tycks vara väldigt vanligt i mitt nuvarande hemland Finland. Det finns helt enkelt inget försvar till den xenofobi som många odlar här – inget alls. Trots att den attityden inte hänger ihop med språket finska, så är de ändå förknippade. I alla tal om hur man vill försvara den finska kulturen så finns också en språklig dimension. Men som tur är så är det ingen som kan styra hur individen själv förhåller sig till olika språk, eller hur man använder dem. Språk är till för att man ska kunna kommunicera, och jag har än så länge lyckats kommunicera tillräckligt bra på finska, och har till och med ett personligt, om än utarmat, förhållande till finska. Så trots att det alltid kommer att finnas med en dimension av förlust när det gäller min finska, så är det en personlig rikedom för mig att överhuvudtaget kunna lite. Och för att nu sen ännu vända på steken och komma med en språkpolitisk slutkläm: jag tycker också att de finskspråkiga som inte vill ha något med svenska att göra, bara skjuter sig själva i foten. Jag säger inte mer nu, för om det sen är statens eller individens ansvar att besluta i vilken grad man studerar svenska i Finland är en aningen kvistigare fråga.

Verkligheten

Jag tänker ofta på begreppet ”verklighet”. Till exempel så säger jag själv ofta åt sonen, när han har spelat Super Mario och pratar och pratar på om spelet, att kan vi inte prata om något i verkligheten i stället. Jag tror att jag säger det här för att jag läst och fått höra att barn i hans ålder lätt lever sig in för mycket i sagor och berättelser (eller i spel som i min sons fall) och att det kan vara ”farligt” för de tappar greppet om ”verkligheten”. Men sen börjar jag grubbla på detta. Hans verklighet är ju att spela det där spelet som han älskar. När han babblar på om det spelet så vill han ju diskutera sin verklighet. Men hur stor del av någons verklighet får vara fantasiprodukter före det blir ”farligt”?

Det här är ju egentligen en sak som säkert tagits upp länge när det gäller barn. Att de får inte tappa bort sig där i fantasivärlden. Att det är farligt att fantisera för mycket.

Att inte ha samma verklighetsbild som de flesta andra kan ju ibland innebära psykisk sjukdom, men samtidigt tror jag inte att någon blir galen av att spela/läsa/se film mycket eller liknande. Men det är ju klart man formas av sin omgivning. I sonens fall så är vi ganska noga med att han lär sig gränser mellan vad som är på riktigt och vad som ”bara” är på låtsas.

Men sen när man lyssnar på och läser vad vuxna människor tycker om samhället så kan man ibland börja fråga sig om man alls lever i samma verklighet. Till exempel den där jobbiga bloggen som jag skrev om för någon vecka sedan som påstår sig vara för jämställdhet i samhället med anser att feminismen är orsaken till att vi i dag är ojämställda. Det här är något som inte går ihop med den bilden av verkligheten som jag fått efter att bl.a. ha studerat en del samhällsvetenskap, eller följt med nyheter och forskning som jämför de olika könens ställning. Det att västvärlden är uppbyggd runt en patriarkalisk struktur är något av en självklarhet. Men det betyder inte att enskilda individer av någondera kön skulle vara antingen offer eller maktutövare. Vi är alla i olika grad offer och maktutövare. Vi fogar oss ofta frivilligt till sådant som andra skulle se som kränkande. Verkligheten kan te sig väldigt annorlunda för olika individer i ett samhälle, trots att vi ofta drar ett flyktigt streck mellan normala och onormala människor.

Det är därför som jag inte kan sluta grubbla över det här med verkligheten. Jag har en bild av verkligheten som många andra också har. Men sen finns det andra svärmar av människor som lever i helt andra världar. Som antifeminister, djupt religiösa människor, eller människor som tror att alla landets problem beror på invandring. Min värld är väldigt grå och jag har svårt att förstå hur någon annan kan skilja det svarta från det vita. Och går man in på individnivå så märker man att varje människa har sin helt personliga värld, sin helt egna verklighet. Två människor kan krocka med sina verklighetsbilder trots att de har helt liknande bakgrunder.

Nu har jag just avslutat första skedet i min vidarebearbetning av mitt bokmanus. Jag skrev om första kapitlet till två nya. Skapade en ny handling i början som samtidigt ger information om karaktärer och situation. En konflikt börjar byggas upp. Och sen kommer en första dramatisk höjdpunkt i kapitel fyra.

Skrivarbetet är fascinerande. Nu var det en ganska bra blandning av inspiration och framtvingande. Alltså jag lyckades bli lite upphetsad och hitta på nytt, samtidigt som jag fick jobba för att slutföra. Man måste anstränga sig nu i slutskedet för texten, boken kräver det. Den kan inte lämnas nu, fem före bra. Den måste få den tid och den behandling som den behöver för att bli så bra som jag kan göra den. När man skapar nya världar med ord så försjunker man in i den världen. Man lever sig in i situationer som aldrig hänt, försöker känna hur figurerna känner, vad de ser, hör, tänker, hur de reagerar. Man lever sig in i varje figur i en dialog och pratar liksom med sig själv. Man gör sig schizofren för stunden. Det kan vara svårt att ta sig tillbaka till verkligheten efter det. Åka och hämta barnen på dagis, men tankarna är i en annan värld, och fortsätter formulera meningar. Är den typens tillfälliga verklighetsavbrott som skrivandet innebär farliga? Nej, de hör nu till min verklighet. Och sen när man sitter där på dagis och försöker fånga en tvååring och få tusen lager vinterkläder på henne och hon bara tycker att det är en rolig lek att springa undan mamman med ylledräkten i handen, då klibbar nog verkligheten fast i en som en skål kall havregrynsgröt.

Fortfarande är det ett konstigt begrepp. Fortsättning följer. Har nämligen läst lite i boken Extending Experience om spel, och där finns mycket intressant om hur människor och mänskliga aktiviteter som lek och spel går ihop med digital teknik. Har skrivit något om det förr men på något vis verkar overkligheten bli ännu farligare när den kommer i form av en lockande blinkande skärm.

Favoriter i repris

Har äntligen fått sonen att orka lyssna på längre böcker i och med att jag nu läser Den oändliga historien (av Michael Ende) åt honom. Den var min absoluta favorit som barn. När filmen kom satt jag flera gånger på bio med min mamma i den lilla biografen i Kungälv (liten stad nära Göteborg) som hette Trappan. Hon har senare sagt att hon satt och sov för hon var så uttråkad (det kallar jag moderlig uppoffring). Såg till min stora glädje att en ny film ska produceras 2012 (och den ska tydligen inte vara lika ”kommersiell” som den första, kan ju säga att det kommersiella inte störde mig som åttaåring i varje fall, men om den nya versionen är djupare och mer trogen boken så hurra!).

Nu när jag första gången läser om den som vuxen inser jag hur bra den faktiskt är. Den har djupare dimensioner i sig som jag inte tror att jag uppfattade som barn, menar främst de filosofiska aspekterna. Men samtidigt tror jag att man som barn förstår den typens innehåll på ett mer självklart sätt, mera integrerat i handling och karaktärer. Och förstås inte som jag gör nu, ur synvinkeln att jag själv skriver den här typens litteratur. Nu ser jag förstås på strukturen, på språket på ett helt annat sätt: för att lära mig hantverket, för att själv skapa. Det är också intressant att märka att språket (den svenska översättningen) är på ganska hög nivå, med mycket svåra ord, eller ord som man inte använder mer i dagligt tal. Och ord som ”emellertid” och ”förvisso”, ”dörrvred” eller ”regla dörren” är inte heller ord som jag läser ofta. Så trots att jag redan har ett relativt bra språk så lär jag mig också. Måste ju förklara en del för sonen så att han förstår vad som händer.

Det är också intressant att märka vilka aspekter som sonen tycker är roligast. Han är en monsterälskare så han tycker att alla skrämmande varelser i boken är häftigast. Gång på gång frågar han om ”skuggvarelsen” som förföljer Atreju.

”Hur stor är den?” frågade han igår kväll. Sen ställde han sig på alla fyra i sängen och gjorde ett av sina morransikten: ”Så här?”

”Den är nog stor”, svarade jag, ”säkert lite större än en riktigt varg, kanske lika stor som en människa”. Sonen nickade vetande. ”Det var det jag trodde”.

Den främsta orsaken till att det är bra med nya monster i boken var tydligen att han kunde få inspiration till sitt eget ”lekspel”. Han har nämligen en kontinuerlig lek som går ut på att han hittar på världar och monsterfigurer (”dummisar”) till ett eget spel. Troligen beror det här på att han inte får spela på Wii mer än tre gånger i veckan, så hans lösning är att ”lekspela”. Han är också mycket noga med att poängtera att det inte är ”lek” utan just ”lekspel”.

Förutom monsterinspiration så är takten i boken passlig för honom: för första gången har han alltså orkat lyssna, ända till sidan 91 än så länge. Sen när vi är färdiga med den här favoriten så ska vi ge oss in på Harry Potter. Den har jag själv inte lyckats uppbåda så mycket entusiasm för ännu (första boken orkade jag läsa snabbt, men sen blev jag lite uttråkad…), men kanske jag kan upptäcka Potter-charmen tillsammans med min son nu. Där finns ju också mycket monster för honom att hänföras av. Dessutom borde jag ju få bättre koll på Rowlings text eftersom jag bland annat fått omdömet ”Rowling-aktigt” två gånger i kommentarerna till mitt eget bokmanus. Det tycker jag är lovande. Samtidigt så tycker jag att en liknande humoristisk ton också finns i Endes språk. Det är kanske något typiskt för barnböcker? Bäst blir det om humorn används som ett sätt för barnet (både barnfiguren och det läsande barnet) att få distans till sin situation och särskilt roligt blir det när det är de vuxna figurerna som man skrattar åt. I Rowling skrattar man mest åt de vuxna, i Ende är det märkligt nog åt barnfigurerna (Bastian är ett mobbat, olyckligt men också lite gnälligt barn). Vet inte om det är helt bra, å andra sidan så tror jag nog att barnläsaren också förstår självironi, något som jag tycker är väldigt nyttigt, och faktiskt kan fungera som ett sätt att ta sig ur en offerposition.

De märkliga magiska orden

Tycker inte egentligen om att man talar om skrivande som om det är något magiskt över det. Att skriva är att arbeta. Men ändå så är det något mystiskt över de processer som är igång när man skapar en text (som vanligt finns det två sidor i mig som kommer med vitt skilda åsikter om saken). Det lustiga är att den texten jag skriver i stort sett handlar om just detta, men det förs fram i berättelseform. Fiktivt. Litterärt. Påhitt.

Vi var hos svärföräldrarna i Fäboda över helgen, och trots att det är ansträngande med bilfärden dit (5-6 timmar ena vägen, inklusive matpaus), så har våra besök till norra österbotten alltid en intressant förlösande effekt på mig. När man kör i mörker så blir de närpesiska växthusen som gula rymdskepp som svävar i en gråvit rymd. När man kör i soligt vinterväder får man se alla regnbågens färger reflekteras i de snötyngda träden och i de platta fälten. Jag kan inte läsa i bilar, knappt ens på tåg, utan att börja må illa. Om jag inte kör tvingas jag alltså sitta och bara fundera i timmar när vi är på våra österbottenresor. Förutom alla dagdrömmar och jobboroligheter så brukar detta leda till att jag får idéer och lust. Dessutom har vi aldrig tillgång till Internet i Fäboda, vilket också innebär att min hjärna plötsligt exploderar av idéer och lösningar till alla de problem som jag stöter på i mina diverse jobb. Särskilt så brukar skrivprocesserna vakna till liv.

Jag har knappt rört manuset till min fantasybok sedan jag var och mötte en förlagsredaktör i september. Dels för att jag inte har tid att skriva nu i och med läroboken som jag illustrerar och avhandlingen. Men det har hela tiden känts som undanflykter. Jag har läst lektörens kommentarer, och är nöjd över dessa: det finns en del ändringar som måste göras i texten. Men trots att alla ändringar är sådana som jag håller med om, och lyckligt nog redan själv anat att behövdes, så har jag inte lyckats sätta igång med omskrivningen. Dels vill jag ju inte heller starta den interna skrivmaskinen om jag inte hinner satsa på texten sen när jag kommit igång. Men nu var tiden mogen, helgens paus gav mig lusten tillbaka, så i dag har jag börjat. Och jag började med en del research som behövdes. Och oj vad roligt det var att hitta tillbaka till sin egen text, och dessutom till sin glädje märka att det är relativt lätt att gå och röra om i smeten på nytt. Och nu kommer ju Internet väl tillhands tack vare t.ex. Wikipedia, eller diverse bokprojekt där gamla böcker scannats in. Var t.ex. och grävde i Projekt Runeberg, och har gjort lite utgrävningar i folktro, grekisk mytologi och bibliska historier. Lustigt nog har allt detta mycket med den kommande Luciahögtiden att göra (har läst på om Lucia, Lussi, Lilit och kopplingar mellan dessa). När saker och ting liksom plötsligt passar ihop av en slump, men ändå så att det känns meningsfullt så kallas det synkronicitet. Och den känslan vill man gärna ha när man sitter och utövar sin skrivmagi. Då känns det inte så mycket som jobb, utan mera som att hänge sig åt intuitiva processer, eller som att man är en mäktig schaman som skapar världar med ord. Riktigt roligt det.

Förlossningskonst

En av mina vänner har startat en blogg om förlossningskonst, se här. Tycker själv (som fött två barn) att detta är ett viktigt och intressant initiativ. Försökte själv måla känslan av att vara gravid när jag väntade första barnet, men så här i efterhand så skulle jag verkligen haft nytta av att fördjupa mig ännu mer på det sätt som förespråkas på den bloggen. Min andra förlossning var mycket ”roligare” än den första, för att jag hade lärt mig att lita på kroppen mer och gå in i mig själv.

Faktiskt så är upplevelsen att föda barn inte så värst utforskad i konsten (eller i varje fall inte i ”mästerverken” som finns i konsthistorieböcker, det finns förstås en del ammande bibelfigurer men man kan inte säga att de bilderna uppstått ur någon kvinnlig erfarenhet), kanske för att den västerländska konsten länge dominerats av en patriarkal struktur (detta betyder inte att kvinnor inte skulle ha varit närvarande i de processer som ger upphov till konstverk, men nog att innehållet i konsten styrts av de behov av makt och statusuppvisningar som kommer från manliga strukturer som kyrkan eller monarkier/stater). Men bloggen inspirerar i varje fall mig att fortsätt använda mina upplevelser av moderskap i mitt skapande.

Här är de målningar jag gjorde då jag var gravid andra gången (har varit gravid tre gånger, men har bara fött de två senaste gångerna). Jag behandlade min rädsla för ett nytt missfall med att måla och visualisera barnet i kroppen. Dessa är väldigt personliga och s.a.s. terapeutiska målningar (tycker inte egentligen om att vissa konstverk klassificeras som terapeutiska, eftersom det ofta används som en nedvärderande term, men i det här fallet är det ganska beskrivande), men tycker att jag börjar ha ganska mycket distans till dem nu, jag målade dem våren 2005.

Bloggpriser

Ja, idag delas det stora finlandssvenska bloggpriset ut, vilket säkert inte har missats av någon (finlandssvensk)… Jag var inne och kollade de bloggar som nominerats för någon vecka sedan, eftersom jag inte läst en enda av dem… och det var inte bloggar som jag tänker fortsätta läsa heller… (mycket punkter idag)… visst, mammaliv och mat, mode… humor och sånt, och en enstaka blogg som tar upp svårare sidor av livet. Visst, för all del, det är bra att folk skriver, skapar och visar upp sina liv – varje människas perspektiv kan vara intressant. Men jag delar ganska långt Sebastian Bergholms åsikter, särskilt tycker jag att det är lite tråkigt att man inte alls tänkt på att ta upp konstnärliga bloggar, bloggar som visar upp ett annat liv än 20-30-åringars, samhällsdebatterande bloggar, konsumtionskritiska bloggar (fast loppisshoppande och ekologisk matlagning kanske platsar in där, men ändå så handlar det om vad man konsumerar)…

När jag skrev på min engelskspråkiga blogg little essays fick jag ett av de där kringvandrande bloggpriserna som det säkert finns massor av. Den hette Thinking blogger award, och jag var oerhört stolt. Men jag var dålig på att sprida det vidare. Så tänkte nu att så här i bloggprisernas tecken så ska jag dela ut ett eget pris – Kolofontpriset! Och ska försöka begränsa mig till ”finlandssvenska” bloggar. Juryn består av mig. Alla åsikter är subjektiva. Here goes:

Kreativaste blogg: Mad Millinery

Snyggaste banner: Orangutant

Mest samhällskritiska blogg: Smarrigt

Roligaste blogg: Strippskolan

Viktigaste inlägg: Den förhatliga bloggande ungdomen

Intressantaste texter: Finsalongen

Läsarens val av intressantaste person som bloggar: Maria Turtschaninoff

 

Vill man sprida vidare glädjen och uppskattningen så är det fritt fram ;-)