Tänk på reklam och skriv bättre romaner (via Bokplantan)

Det här var intressant! Undervisar ju själv i sociologiskt perspektiv på bilder, och har med en hel del om reklam och bildkommunikation där. Men har inte heller kopplat det till gestaltning i litterärt skrivande förut… Däremot tänker jag mycket på visualisering, att skapa mental bilder med texter, förhållandet mellan text och bild (som både illustratör och skribent så gör man ju det). Inte alls en enkel grej.

Tänk på reklam och skriv bättre romaner Idag hade jag förmånen att gå på en föreläsning med Bo Bergström, en av Sveriges mest kända reklamare. Trots att han pratade om något helt annat än bokskrivande, såg jag hela hans föredrag som en metafor för hur man skriver bra skönlitteratur. Det han egentligen pratade om var kopplingen mellan bild och text, och hur ett budskap kan bli så mycket bättre om texten som hör till en bild inte säger exakt samma sak som bilden. Det gör den ju väldigt o … Read More

via Bokplantan

Gauguinfärger

Hittade ett nytt Puro-garn igår igen: Kukkaniitty (blomsteräng). Och kunde inte bara lämna dem där i butiken. Färgerna! Är ju nog garnfetischist, och det är oftast färgkombinationer i garn som gör att jag blir helt tokig. Så nu sitter jag och stickar på ännu ett projekt, och för första gången vågar jag mig på att skapa tröjan själv. Vet tillräckligt om hur man stickar en kofta nu, så det är bara att mäta och räkna maskor och sätta igång. Så där på bilden syns hur långt jag kom igår.

Att sticka är som en sorts meditation. Totalt avslappnande. Och har garnet vackra färger är det som färgterapi också. Kom på varför jag älskar färgerna i just det här garnet: det är Gauguins Tahiti-färger!

Se här:

Så där.

Nu kan jag sluta drömma om semester på söderhavsö för ett tag framåt igen. Bara att dra fram stickningen.

Hm. Fick lust att måla nu också… igår målade Agnes med våra nya akrylfärger… Kanske vi tar och målar tillsammans i dag. Jag ska satsa på Tahiti-färger. Det behövs i gråa januari och februari.

Entusiasm

Hittat en intressant webbsida med ofta mycket intressant bloggar: Thought Catalog. Läs den!

Där hittade jag bl.a. den här videon. Blev glad. Men det stör mig lite att det är en McDonaldsreklam. Men ändå, man vill ju flippa ut som de här barnen över allt roligt i livet (som ”spongy-bob”):

Språkneurotisk?

Läser notisen om Eva Gabrielssons bok på SVT:s kulturnyheter. Har inget alls att säga om den saken (sambopar som skriver framtida succéböcker: skaffa testamente!) förutom att jag blev lättad och glad att de använde uttrycket ”Turerna kring arvet efter Stieg Larsson…”. Om det är något jag stört mig på i Hbl på sistone är det inflationen i användningen av ordet ”långdansen”. Som ”i långdansen kring tvångssvenskan” eller liknande.

Jag blir galen på det ordet. Hatar det. Snälla ni som skriver om utdragna debatter: sluta använda det nu, det räcker. Skriv istället ”turerna”.

Ibland så tittar alltså den lilla språkfascisten fram i mig. Men eftersom jag annars är rätt så osäker på rätt och fel i språk (ja verkligen!) så brukar jag inte reagera på språkfel, eller språktrender som i det här fallet. Fast är nog ganska störd på ”till syvende och sist”-trenden som höll på ett tag också… eller ”hart när”…

Och på Twitter såg jag en kul grej:

Hade just själv börjat utveckla en vag äckelkänsla för twitteruttryck som ”den känslan”… som tur är brukar jag inte vara snabb på att haka på uttrycks-trender, just för att jag är livrädd för att ertappas som överanvändare av trenduttryck…

Nu kommer väl någon att peka ut något fel/irriterande som jag gör…

44987

ord blev det. 92 sidor. Pust. Äntligen färdig med redigeringen. Nu ska vi se vad redaktören säger den här gången. Förväntar mig nog att det blir mer bollande med texten, men är ganska säker på att jag löst de största problemen i texten nu. Bildbindaren heter den förresten. Än så länge (men tror inte det byts för är ganska nöjd med titeln).

*slappnar av*

Vågar man maila det direkt, eller borde jag låta den ligga någon dag ännu? Kanske man kommer på något ännu. Jag gör så. Mailar den i morgon på morgonen…

Har förresten skrivit testbloggar till en annan blogg som jag gärna vill medverka i. Vi ska se om de gillar mina texter. Men det är delvis orsaken till att jag legat lite lågt här: allt skrivbehov gick till testbloggarna… Om jag får vara med på sidan så hoppas jag att jag ändå orkar uppdatera här också… Nej, nu till dagis! After a hard day’s work…

Skrivandets betydelse

Har skrivit dagbok sedan jag var 10 år. Då fick jag den här:

Har inte nyckeln kvar, men det är lätt att bryta upp låset. Vilket jag har gjort några gånger nu, för behövde veta hur jag skrev i 10-12-årsåldern. Som research alltså (eftersom huvudfiguren i barnboken jag skriver på är 11 år). Och dessutom är det ju ganska roligt att smygläsa vad Jenny 11 år tänkte på. Kort sammanfattat: pojkar, skolarbete, vilka i skolan jag tyckte om och vilka som var irriterande, fantasier om resor, saker eller böcker jag ville ha, om någon i familjen varit ovanligt sur eller glad osv. Väldigt konkret. Kortfattade meningar. Om jag kände något starkt så skrevs det med versaler eller med mycket hjärtan. Ganska ofta skrev jag: jag har lust att skriva men orkar inte, ritar istället. Och sen följer teckningar på kompisar, eller bara allmänt doodlande med ögon, ansikten, mycket ballerinaben… Några särskilt djupa funderingar finns där inte, men hej, jag var inte lillgammal på det sättet. Det roligaste är nog den enorma självsäkerhet som lyser igenom. Helt utan skam skriver jag på en sida, att alla pojkarna i skolan nog är kära i just mig. Självklart att de är det. Den typens säkerhet hade jag absolut inte mer efter 13 års ålder.

Igår var det otroligt trögt att komma igång med skrivandet, trots att jag vet precis vad som ska göras (kanske just pga det). Men tvingade igång mig med lite musik (utan ord, för kan inte fokusera om jag hör texter när jag ska skriva själv). Jag skrev på ett stycke där min huvudfigur skulle skriva vissa betydelsefulla texter, och när jag kom in i stycket så lossnade texten plötsligt väldigt bra. Otroligt nog fick jag flyt och textens rytm gick perfekt i takt med musiken som jag lyssnade på (det var soundtracken till nya Tron-filmen, har inte sett filmen, men gissar att musiken överträffar den). Oj vilket glädjerus. Fick riktigt tårar i ögonen av vad min bokfigur skrev. Skrattade åt att jag lyckades röra mig själv så. Lite sjukt, samtidigt kände jag mig så stolt och hade den där känslan: ”det här bara måste vara bra”. Men sen vet man ju inte om gestaltningen lyckas så att den också berör en läsare. Det få man se sen. Men jag som kände till varifrån orden kom, och som såg alla kopplingarna mellan min påhittade figurs liv och mitt eget, fick uppleva en sorts katharsis. Skrivandet har länge haft den betydelsen för mig. Den rensar och renar mig. Och det försökte jag också få fram i boktexten. Det är egentligen hela bokens poäng. Men sen har jag dessutom gett orden en extra magisk dimension. Men intressant nog så behövs inte det egentligen, och det hade också lektören skrivit i sina kommentarer: det finns trots allt redan något magiskt med orden. Att man kan sprida ut sina tankar till andra.

Och i den blå dagboken kommunicerar 11-åringen med 32-åringen. Jag ser att det är jag som skrivit, kommer ihåg situationer som gett upphov till mina anteckningar, men egentligen är 11-åringen en helt annan människa. Vilken tur jag har som får ta del av tankar som tänkts av mig själv på 1980-talet. Kan inte annat än varmt rekommendera åt alla att skriva om sina liv. Man behöver inte visa texten åt någon annan. För mig räcker det riktigt fint med att skriva den bara för mig själv.

Det blir aldrig lättare…

…att skriva. Man när ju gärna olika sorts fantasier, kanske för att peppa sig själv, att sen, sen när jag är färdig med den här texten så då, då blir det smooth sailing. Men så är det ju inte. Det blir aldrig lättare, för man kommer alltid att höja kraven på sig själv lite. Så ska det förstås vara, man vill ju bli bättre. Men man blir inte bättre om man inte har motstånd. Man lär ju sig t.o.m. oftast bäst av misstag.

Sitter med mitt manus nu och har skrivit två nya kapitel i början, håller på att fylla ut följande kapitel, och finslipar det som funkar bäst i mitten. Sen har jag ännu kvar att skriva om slutet. Hade två månaders paus med texten på hösten efter att jag fått lektörens kommentarer (lite skakad måste jag erkänna att jag var trots att jag höll med nästan allt). Och trots att det kändes som onödigt uppskjutande så tycks pausen ha behövts. För ser nu verkligen mycket tydligare var texten är svag och hur jag ska göra den bättre. Det är en skön känsla att märka att man blivit lite lite bättre på att skriva sen sist. Samtidigt innebar pausen att jag började tvivla på om jag verkligen kunde. Jag kommer inte ihåg mer hur det var att klämma ut det första utkastet. Tänk om det bara säger stopp nu. Men det gör det inte. Det är lika svårt och lätt som förut att skapa nya scener. Och lika svårt och lätt kommer det vara att skriva nästa bok också. Jo, jag planerar att skriva fler. Har flera idéer på lager, som bara väntar på att få komma ut. Vill inte tro att jag är en sådan som bara har en bok att skriva.

Kommer ihåg när jag var runt 20 år och diskuterade framtidsdrömmar med mina kompisar. Då sa jag lite nonchalant och på skämt: hur svårt kan det egentligen vara att skriva en bok? Det är ju bara att skriva. Nu kanske ni tror att jag tänker skriva, oj vad fel jag hade då! Men det tänker jag inte. Det är faktiskt inte något konstigare med att skriva böcker än att skriva. Det svåra är att ha tålamod. Alla kan skriva. Men man måste vara villig att sätta tid på det. Mycket mycket tid. Obetald tid. Risktid. För man kan aldrig veta om det man skriver kommer att uppskattas eller läsas. Sen när det gäller mig har jag också behövt tid att ”mogna”. Jag är inget ordgeni. Ord har aldrig varit ”min grej”, jag är ju den som gillar att måla och teckna. Jag har liksom aldrig dyrkat litteraturen och skrivandet. Jag har heller aldrig sett mig själv som ”den där som kommer att växa upp och bli författare”. Ändå så sitter jag nu här och bara skriver och skriver.

Jag måste bli färdig med min bok, det är så lite kvar, den kan inte bara bli liggande utan att bli läst. Visst, jag vet att åtminstone 4 personer redan läst tidigare versioner. En vän, en redaktör, ett barn och en anonym lektör. Redan det gör mig oerhört ödmjuk. De har lagt tid på att läsa min text. Nu finns mina påhittade figurer och miljöer i någon annans huvud också, och inte bara i mitt eget. En svindlande tanke, som gör allt arbete värt mödan. Så lite, lite kvar nu på omskrivningen. Sen kanske mer omskrivningar när redaktören läst. Vem vet. Men det jag vet nu är att det blir aldrig lättare. Så här fungerar det med varje bok. Och har man insett det, och ändå vill fortsätta, ja då måste man väl äntligen ha hittat rätt.

Bloggförtydliganden

Har varit lite aktivare med bloggandet nu på sistone, och har också börjat tycka att jag inte kan fortsätta med att skriva mina alltför långa bildlösa essätypstexter (endast) så tänkte att en liten förändring eller liten förnyelse kunde vara på tiden. Ville inte sätta någon press på mig med bloggen i början – att skriva är bara mitt sätt att tänka och vara, och ville ha så låg ribba som möjligt för att slippa all sorts prestationsångest. Men nu ska jag försöka ta med regelbundna ämnen och vara lite mer läsarvänlig också (vilket förhoppningsvis inte betyder att jag utvecklar prestationsångest nu).

Ska försöka ha mer bilder, men lägger bara in egna foton/scannade bilder/teckningar/målningar. Inget nersuget från nätet alltså.

Ska skriva mer varierade inlägg: korta betraktelser, recensionsliknande texter om konst/böcker/musik eller annan kultur, också längre essätexter, kanske t.o.m. lite mer personliga dagboksaktiga reflektioner… men inga barn/inrednings/mat/handarbets-bilder. Visst skriver jag också om det ibland, men att visa bilder ur min vardag, det gör jag istället i min engelskspråkiga blogg: thinkinginloops. Den kommer nog att överlappa en del med Kolofont, men skriver inte helt likadana inlägg i dessa två bloggar. Den engelska är ett sätt att nå ut utanför svenskan, och handlar därför mer om illustrationen och om det skapande livet, vardagen och familjen. Kolofont är däremot för mig ett sätt att hålla skrivandet på svenska i form. Visst blir det mycket samma teman som behandlas, men i Kolofont kommer jag inte att lägga ut mycket om det praktiska arbetet med illustrationer.

Ja och ska försöka låta bli att vara så råddig som i texten jag just skrev… Pust, det är inte helt lätt att hitta den ultimata formen av bloggande när det är så mycket jag skulle vilja täcka. Vill ha bloggar på både svenska och engelska, men kan inte ha båda språken i en och samma blogg. Så det får bli så här. Kommer också att publicera 3-4 gånger i veckan på vardera blogg, rytmen har varit sådan nu, och det funkar bra. Så nu hoppas jag bara att det jag skriver också hittar sina läsare… eller åtminstone en läsare. Man vill ju kommunicera :)

Förnyade förresten bannern nu också. Det här är svarta silkesband på vitt tyg som jag scannade in nyligen för behövde bilder av svarta band som illustrationskälla. Tyckte det blev lite snyggt när man tar filtret ”find outlines” på bilden på Photoshop. Tänkte att den här måste jag använda till något. Illustrationen vet jag inte ännu om det blir något av…

Nattskogen

Skulle jag haft en blogg när jag var 10 skulle ja ha konstant lovprisat Den oändliga historien (Michael Ende). Har en blogg nu och kommer tydligen att lovprisa den som vuxen då. Som jag skrev tidigare håller vi på att läsa den åt sonen och igår kväll kom jag till det här uppslaget och hade en fin stund. Beskrivningen av nattskogen och scenen är bara så magisk. Sonen lyssnade också koncentrerat. Att läsa de här sidorna lullade in oss båda i precis det där tillståndet som kallas suspension of disbelief. Tycker dessutom att prosan är mycket fin. Och är lite hemligt nöjd över att jag hade en så bra bok som favorit som barn. Här är uppslaget, för orkar inte skriva ut ett så långt citat, och kan inte välja vad jag skulle plocka ut ur det heller.

Klicka på bilden för att se en större version.

När jag läste insåg jag också att skogen påminde mig om nattskogen i James Camerons film Avatar. Lite lustigt det, för det är ungefär det enda som är bra i filmen, det visuella och naturen på den främmande planeten. I övrigt upprepar den filmen alltför många klichér. Det är inget fel med att använda sig av vissa gamla teman (naturfolket krossas av det pengahungriga företaget), det är t.o.m. tillfredsställande för läsaren/tittaren att känna igen sig. Men för att ett verk riktigt ska lyfta måste den kombinera dessa söndertuggade teman med något nytt. I Avatar finns ytterst lite nytt i själva berättelsen, det är endast tekniken som tillför det nya. Och därför är det väl just så att det är den visuella tekniken som är imponerande i filmen… Men nu skulle det är inlägget inte handla om Avatar, även om jag suktar lite efter att se den på nytt faktiskt. Att känna igen sig är ju tillfredsställande… precis som det är en enorm tillfredsställelse för mig att läsa Den oändliga historien på nytt och få återuppleva berättelsen med över 20 år av nya livserfarenheter i bagaget.

Jämställda förhållanden och barn

Märker att det kommit lite intressanta blogginlägg om arbetsfördelningen hemma när man har små barn. Här och sedan här. Det är något man verkligen får fundera på när man får barn i dag. Som Peppe skriver så har man ju fått höra hur allt som heter jämställdhet kommer att rinna ut i sanden samma sekund man får barn. Men jag känner också igen mig i vad dessa bloggare skriver – att de inte känner igen sig i detta (men kanske det är så att de ojämställda förhållandena också finns, men ingen bloggar om problemen).

Jag skulle också säga att vi är väldigt jämställda hos oss, men att det inte heller är så att vi delar varje uppgift 50/50. Min man tog ut både pappamånad och också lite hemvårdsstöd, mer med första än med andra barnet dock. Det beror på att jag båda gångerna som vi fick barn fick forskningsfinansiering som krävde att jag slutade vara hemma när min son var 7 månader och när min dotter var 8 månader. Men eftersom jag är forskare har jag kunnat arbeta hemifrån och t.ex. fortsätta amma som vanligt, trots att jag varit ”på jobbet”. Som tur, för jag hade väldigt gärna varit hemma mer. Men samtidigt så önskar jag egentligen att båda barnen hade börjat dagis vid 1 1/2 års ålder (och inte vid 11-12 månader som det sen blev), men det skulle ha krävt att min man hade varit hemma ännu längre på hemvårdsstöd. Det har vi inte haft råd med. Och när det gäller andra barnet så kände nog min man att han inte kunde vara så länge borta från sitt fasta arbete.

När det gäller arbetsfördelningen så gör vi lika mycket. Mest tack vare att min man är riktigt bra på att diska, städa och tvätta. Skulle ha inte vara en så prydlig person skulle det säkert finnas mer spänningar, men som det är nu så slipper jag tjata, snarare är det han som får påminna mig om allt möjligt. Däremot tycker jag att det är jag som har bättre koll på barnen, och skjutsar mer av och an till dagis (jag har ju flexiblare arbetstider, vilket iofs är lite typiskt och innebär att jag ibland måste slåss lite för att få tillräckligt med arbetstid). Men jag sköter också hushåll, och min man tar också mycket ansvar för barnen. Kanske det delar sig sådär 40/60. Men vi grälar ytterst lite om barn och hushåll. Vi har det bra. Vi är båda lika trötta. Och om någon känner att det inte är rättvist så tycker jag att vi kan ta upp det snabbt. Ingen går omkring och är bitter (hoppas jag).

Sen när det gäller det här med att mamma ibland är bäst… så är det nog hos oss just nu, vilket kanske reflekterar att jag ammat länge och varit den som oftare är närvarande med barnen, hämtar och för dem, stannar hemma när de är sjuka osv. Så i den kategorin så är vi alltså inte helt jämställda. Men som sagt, min man tar istället väldigt mycket ansvar för huset. Det har troligen blivit så för att vi har lite olika prioriteringar som personer. Jag tycker t.ex. att det ofta är viktigare att göra det som barnen behöver före jag kommer på att diska, och då blir det lätt så att mannen hinner till hushållsarbetet före mig. Jag vill inte heller vara den där mamman som barnen bara ser ryggen av då hon hela tiden sysslar med något annat. Sen å andra sidan så prioriterar jag också mitt arbete framför hushållssysslor, och har t.ex. inga problem alls med att sitta hemma och arbeta en hel dag utan att plocka upp barnens nattkläder som ligger utspridda i vardagsrummet. Men det här ser jag som en bra sak. Har t.o.m. en mugg hemma (lite för att retas med mannen) där det står: ”A clean house is a sign of a wasted life”. Tycker förstås inte om att leva i smuts, och städar nog en hel del också. Men den lilla frasen är lite av ett feministiskt ställningstagande. Ska man vara framgångsrik med ett större lite mer ambitiöst projekt, eller arbeta kreativt, så måste man stå ut med lite skit i hörnen. Som tur är har jag en man som inte står ut med så mycket skit i hörnen – men han städar upp det själv, det är inte bara upp till mig. Därför tycker jag att vi är jämställda.