Svårt att separeras

Är TRÖTT.

Lilla A sover extremt dåligt just nu. Hon har torr hud och ligger och vrider sig i sängen och kliar sig. Men förra natten var det inte bara det. Vi försöker få henne att sova i sin egen säng nu, men hon slits mellan att vilja sova där och att sova bredvid mig. Hon vaknade flera gånger (och somnade först efter 23), och till slut var hon där i min armhåla igen någon gång vid småtimmarna. Den där sista gången var det inte jag utan D som steg upp och försökte trösta henne. Man kan inte bara låta henne skrika i sovrummet, för då väcker hon storebror, eftersom de delar rum. Dessutom så tycker jag inte man kan lämna henne ensam där bara med sin ångest heller.

Hon vill väldigt gärna vara liten och beibi fortfarande. Igår skulle hon ha en filt över huvudet hela tiden, för att då såg hon ut som en bebis. Tänker att det har en sorts trygghetseffekt, som att vara inne i en varm kokong (tillbaka i livmodern kanske?). Tror att jag inte är helt ute i flumträsket och cyklar med den analysen, för igår hade vi också följande diskussion när jag föreslog att hon skulle sova bredvid pappa istället. Hon skrattar: ”Nää! Då är jag i pappas mage!” sa hon, och med en min som betyder: det skulle ju vara tokigt.

Själv har jag också känslor som pendlar hit och dit. Jag blir väldigt irriterad på hennes klängighet. Det är troligen helt naturligt så, för att hjälpa mig att ta lite mer avstånd från henne. Samtidigt vill man ju vara nära och gosa och kramas så mycket man kan. Men jag vill verkligen släppa iväg henne nu, det är bara inte så roligt att försöka stöta bort henne för att hon ska bli självständigare. Det måste komma mer vilja från henne också. Så jag försöker hålla tålamodet, släppa henne försiktigt. Vara en öppen famn som hon kan komma tillbaka till, men samtidigt ge henne en liten knuff framåt.

Så är det med dessa separationer.

Samtidigt är sonen inne i sin ”mamma jag vill gifta mig med dig”-fas. Visst är det trevligt att vara lite behövd, men det är också lite tungt ibland när båda barnen hänger fast i de symboliska kjolfållarna (jag har väldigt sällan kjol).

Nåja. Med tiden förändras allt. Så här är det nu. Snart är det något helt annat. Det brukar ju sägas ”små barn, små bekymmer”. Bäst att inte föreställa sig alltför mycket om framtiden. Separation är tungt förstås, men samtidigt kan man glädjas över att se de nya små människorna växa fram.

Flickkraft

Kan tydligen inte hålla mig borta från Kolofont :) En gammal bekant på Facebook skrev att artisten Nina Kinert spelade i Helsingfors igår, men att det tyvärr inte var så mycket folk där. Och jag gick ut i nätet och kollade vem den här Nina var. Namnet lät vagt bekant, men hade inte hört något av henne. Så hittade jag hennes senaste skiva som inspirerats av Star Wars! Nu lyssnar jag på den på Spotify och är i extas. En kvinna som gör sci-fi-inspirerad singer-songwritermusik. Det är som om någon tagit allt jag gillar och gjort musik av det. Skulle jag vara ens nära på lika begåvad som hon skulle jag göra det här. Om jag bara vetat att hon hade en konsert igår! Jag var ju nästan på väg till Helsingfors ändå…

Men alltså. Skivan skulle också passa perfekt som soundtrack till Bildbindaren (min fantasybok). I den finns också flickkraften. Och se vad jag hittade på Nina Kinerts blogg. Ett flickkraftscollage. Jag tror jag är kär i den här sångaren. Det är ju så man gråter av lycka.

Lite mysig arbetsglädje

har jag i dag. Hade tänkt åka på ett seminarium i Kiasma som handlar om vad konstnärskapet är i dag. Något jag funderar på själv, och som också är en del av min forskning. Men jag orkade inte sätta mig på tåget. Och dessutom längtade jag efter min lugna rutin här hemma vid datorn. Försöker pressa ut läroboksillustrationerna i rasande fart. Men känner av i handen att jag tecknat lite väl intensivt de senaste dagarna. På morgonen var min hand iskall. Wacomplattan avger ingen värme alls och jag har ofta kalla händer. Sen plötsligt nu på eftermiddagen: handen varm som ett glödande kol, och svettig, måste justera penngreppet hela tiden för handen glider neråt mot pennstiftet.

Men har det så trevligt. Beror väl lite på Billie Holiday-skivan på Spotify också. Det är dessutom en oerhört ostressande känsla att se framför sig hur arbetet går framåt. Fördelen med illustrationsjobbet är att det är mycket konkret. När man är färdig är man färdig.

Emellanåt tittar jag in på Svängrumdiskussionerna. Men tänker inte lägga in något blogginlägg i dag för tycker att jag är framme för mycket då. Har kommenterat massor, och känner att jag tar över om jag skriker ut mitt där hela tiden. Men då krävs det att flera av de andra också hör av sig lite mer… vi är några som varit aktivare än de andra.

Lyssnar på The Year of the Flood nu, men är inte riktigt lika inspirerad av den som Oryx and Crake. Det är iofs mycket i The Year of the Flood som skulle vara värt att blogga om i Svängrum. Huvudpersonerna i boken är ju med i en sorts kristen väckelserörelse: God’s Gardeners. Mycket intressant skrivet. Det är liksom den religiösa sidan av samma undergångshistoria som i Oryx and Crake.

Och åh! Har böcker på väg igen från AdLibris. Bl.a. en som jag skrev om på hösten… men återkommer till den. Just nu gottar jag mig i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Tycker väldigt mycket om den. Det är konstigt och imponerande hur han skapar ett sug in i bokens värld, trots att det är väldigt vardagligt. Men samtidigt finns där hela tiden en aning om att allt inte är som det verkar. Här är ett fint citat (s. 73):

Jag kände det mjuka gräset under tennisskornas tunna gummisulor. Gränden var tystare än vanligt. Jag stod där en stund och höll andan, men kunde inte höra någonting. Ringandet hade upphört. Fågellätet hördes inte längre. Stadens brus hade också tystnat. Himlen var täckt av ett kraftigt grått molntäcke. Förmodligen hade molnen absorberat mycket av ljuden från jordens yta. Nej, inte bara ljuden, de hade nog sugit upp en massa andra saker också. Kanske till och med känslor.

Härlig gestaltning! Kan riktigt känna stämningen. Detta sammanfattar början av boken mycket väl. En tryckande känslolös stämning. Absurd också. Och det blir levande för mig, trots att vädret är det rakt motsatta här just nu: Iskallt knastrande, skarpt vitt solsken.

Ja suck, vintern har varit så lång att jag har känslan av att jag inte känner till något annat. Hur känns regn? Hur känns + 26 och solsken? Jag saknar varm fukt! Det är så torrt nu att jag och ungarna behöver ett en centimeters lager av hudsalva på oss varje gång vi tvättar oss.

Men nu tillbaka till hårboken (läroboken). Är inne på olika sorters hårögglor och knutar. Det finns faktiskt massor av sorter :)

Måla om moderskap (via Förlossningskonst)

Läs denna intressanta text om moderskap och konstnärskap!

Måla om moderskap Jag hittade ett gammalt nummer av tidskriften oo-TAL på nätet när jag sökte sidor om konst och moderskap. I artikeln ”Mor ömsar skinn” skriver Madeleine Grive: ”Vad är det mest betydelsefulla som hänt i ditt liv? På den frågan skulle nog de flesta föräldrar utan att tveka svara: att ha fått barn.” Hon fortsätter med att förvåna sig över att moderskap anmärkningsvärt sällan är skildrat i konst och litteratur. Efter en snabb sökning på google är de … Read More

via Förlossningskonst

Skrivflöden

I går var jag på min första skrivworkshop någonsin. Var lite nervös faktiskt. Skulle jag lyckas klämma ut någon vettig text? Sen läser man ju upp sitt resultat också. I första uppläsningen jag gjorde började hjärtat hacka och blev lite andfådd. Men sen blev det riktigt roligt att läsa upp vad man skrivit. Roligast förstås om det man läste upp hade någon effekt på de andra. Direkt respons: Mycket lärorikt och spännande.

Och var otroligt imponerad av de andra deltagarna (vi var väl 8-9 deltagare där?). Vilka fantastiska bilder och stämningar de lyckades få fram! Jag hoppas jag får läsa mer av alla på kursen någon gång i framtiden…

Sen på kvällen skrev jag de första sidorna på ett nytt projekt som hade dykt upp i mitt huvud på fredag kväll. En bra idé tror jag. Varför? För att det var en enkel och tydlig tanke, med ett givet tema, som ändå kan bli både spännande, nyskapande och djupt. Bra idéer ska vara enkla men lämna utrymme för komplexitet, och ge möjligheten att behandla svåra frågor. I det här fallet handlar det om jaget, identiteten, verklighetsuppfattning, galenskap och konst. Men tro mig: det är en mycket enkel situation som det handlar om, som kan sammanfattas i bara en mening. Men tänker inte avslöja mer om det ännu. För tillfället tänker jag ruva på idén, suga på den som en karamell. Min hemlis!

På skrivardagen dök dessutom en ny intressant figur upp. En tonårspojke. Kanske någon att skriva in i en bok någon gång? Nu har jag i varje fall en scen skriven redan. Tyckte den blev riktigt ok. Effektiv. Och figuren började leva i mitt huvud. Men tar inte med något textstycke om honom här nu, men kan lägga in den sista övningen som jag gjorde. Den överraskade mig lite. Vi hade under dagen samlat upp 10 ord från de andras texter, och dessa skulle sedan användas i en text om en av dödssynderna. Svårt! Testade andra persons-perspektiv. Men resultatet blev… inte helt fel:

Avund

Där sitter hon igen, rakt framför dig. Hennes släta hår forsar framför dina ögon som ett vattenfall i en tropisk djungel. För ett ögonblick låtsas du att du är hon, att du ägde en kropp som hennes. Känner på hur det skulle kännas att ha långa smala ben, en lång smal kropp. Det enda runda är brösten. En kropp som är lätt att klä. En kropp som beundras.

Du skulle vilja flå henne, låna hennes fräkniga skinn och få lika kärleksfyllda somrar som hon. Om det nu hänger på huden och kroppen. Men du är övertygad om att hon får kärlek.

Du hoppas att hon är tom. Att hennes skalle böjer sig som ett valv över salar av ingenting.

Du tummar på sladden som går från spelaren till hörlurarna i öronen. Musiken tar dig tillbaka till dig själv.

STY 99999, INT 0

Jag tycks lite i misstag ha utlöst projekt ”göra son till rollspelare” på helgen. Hittade ett gammalt Drakar och demoner-häfte: Legendariska monster. Visade den åt Wilmer som älskar monster.

”Åh”, sa han. ”Monster till mitt lekspel!”

Jag tror att jag har berättat tidigare om hans ”lekspel”, där han agerar ut dummisar ur Super Mario-spelet. Nu kom jag på att ett ytterligare element kunde ju läggas till hans lekspel: figurernas egenskaper och värden, och varför inte tärningskastande! Som i rollspel! Wilmer var dessutom mycket intresserad av siffrorna som stod bredvid varje monster. Ni som spelat Drakar och demoner minns säkert STY (styrka), SMI (smidighet), INT (intelligens) osv. Min favorit var alltid KAR (karisma), den ville jag alltid ha högt värde på (människor kunde bara ha värden mellan 1 och 20, men monster och andra icke-mänskliga varelser kunde förstås ha högre värden också).

Det här visade sig också vara ett utmärkt sätt att inspirera Wilmer att prova på skrivande lite igen. Han tappade intresset för bokstäver förra året, men siffror har däremot varit väldigt pop. Han frågar t.ex. med jämna mellanrum om när siffrorna slutar. Och sen har vi en intressant diskussion om oändlighetsbegreppet. Men det här fina monstret ritade han i går. Den heter ”Sormowo”. Meningen var att den skulle heta ”Formon”, men F blev i misstag S, och N blev W. Då måste man ha ett O i slutet också, för MOW skulle vara för svårt att uttala.

Som ni ser är detta monster fruktansvärt starkt (99999!) men inte så smart (0…). Så snabbt jag kommer ut på stan ska jag gå till Fantasiapelit och köpa ett tärningspaket åt W. För mina egna 20-sidiga tärningar har jag nog tappat bort. Sen ska vi hitta på lite mer monster, och lite hjältar kanske. Hurra! Kvalitetstid med barnen…

Fullt i huvudet!

Nu har diskussionerna på Svängrum kört igång ordentligt. Och jag som kände mig förvirrad förra veckan, känner mig ännu mer förvirrad nu. Eller ”förvirrad” är kanske inte rätt ord, snarare ”överväldigad”. Får massor av idéer på vad jag vill skriva, så måste ha ett dokument på datorn där jag kan skriva in allt som jag skulle vilja behandla. Men bäst att ta det lugnt. Ska blogga ännu ett bra tag där, så man får ju försöka spara på krutet lite också. Ta en sak åt gången.

Är också så glad över att läsa de andra bloggarnas texter, att få inblick i helt andra liv. Mycket givande. Känner hur det knakar i mitt huvud av nya perspektiv och nya fräscha tankar.

När det gäller mitt jobb så måste jag nu bara tuta och köra med läroboksillustrationerna. Lyssnar på Margaret Atwoods Oryx and Crake samtidigt. Och nu har jag börjat bli så inspirerad av den boken att jag måste ge mig en timme egen skrivtid på eftermiddagen också. Skulle bara vilja spruta ut min skräckhistoria som har grott i mig ett tag nu. Har bara c. 10 sidor på den nu. Och det där första kapitlet är alldeles för fullt med information. Men måste skriva den bakgrunden först för att lära känna mina figurer. Sen får man väl ta till delete-tangenten när det blir dags att göra en andra behandling. Fokusera mer på handling och låta informationen sippra fram mer omärkligt.

Och precis så här känns det att skriva just nu. Man bara suktar efter mer tid för det. Det är lite svårt att bestiga ett berg (syftar på länken) på bara runt 45 minuter per dag. Så nu kan jag ju inte sitta här och peta: först illustration till kl 14, sen till Texten!

Första inlägget på Svängrum

publicerade jag alldeles nyss. För att inte all tid ska gå till bloggande kommer jag säkert inte att vara lika aktiv här på Kolofont under våren. Men förstås om något häftigt som inte passar in i Svängrum-rummet vill ut ur mitt huvud så skriver jag här!

En sak var mystisk. Fast jag använder en annan profil på Svängrum (men samma bloggverktyg) så dök samma avatar upp där som jag har här. Min mun i blått… Hur gick det till? Kanske mysteriet klarnar så småningom.

Trevligt veckoslut!