Popsånger mot min vilja

Fast jag gick nog helt frivilligt med på bob hund-konserten på måndag. Men det var Popsång och Stumfilm som fastnade i huvudet på mig.

Lite bilder:

Att fota med mobilen var också delvis en ursäkt att kolla att inte barnvakterna (mina föräldrar) ringt. Ja, kan inte släppa kontrollen ens för några timmar…

Men det roligaste var att träffa gamla kompisar. Vissa som fått bebisar sedan jag träffat dem sist, så nu fick jag bidra med visdom från mammaberget: ”Så är det med första barnet…” osv. Men alltid när jag lyckas ordna träffar med mina vänner som inte bor i samma stad som jag (det är MÅNGA) så blir man både så glad och så ledsen. Ledsen över att man inte träffar dem så ofta. Inga dagliga kaffesessioner mer. Man har plötsligt för mycket att prata om, och det går ju inte att prata så mycket på en konsert heller. Jag tycker jag är rätt så bra nuförtiden på att ordna träffar med mina gamla bästisar, men ändå räcker det inte! Men nu börjar mina ungar vara lite större och lätthanterligare, så på sommaren ska jag fanimej göra kompisturné. Och så ska vi prata.

Nu lunch. Bra med D hemma på semester denna vecka. Man har en personlig lunchkock.

Inte mycket kvar nu…

på läroboksprojektet. Helt sjukt… över 300 bilder blir det. Och nu har jag tre kvar + eventuella ändringar (det kommer alltid lite ändringar) på de nya som jag skickar in imorgon. Så nästa vecka kommer det garanterat att bli klart. Som jag lovat, inom mars. Och ända in i de sista bilderna så sitter jag och njuter av att rita! Man skulle ju tro att deadlinepaniken och det faktumet att jag ritat hår i flera månader borde ha tröttat ut mig lite. Men nej, sitter nu och gör tre bilder med olika slags bröllopsfrisyrer med slöja, och ler för mig själv. Har aldrig varit särskilt förtjust i bröllopshysterin, men det är ju som att rita prinsessor. Och det har jag pinsamt nog alltid gillat.

Här är lite work in progress (färdiga bilder ska jag inte publicera för kommer att sälja alla rättigheter, vilket jag ogillar, och har ingen aning om hur det inverkar på vad jag kan blogga om…):

Så nu ska jag bättra på linjen, fylla i lite mer hår, sen färg i två olika lager… har hittat en digital måleristil som jag är mycket förtjust i… sitter och drömmer om att använda den till en serie någon dag. Men eftersom det skulle vara projekt nummer tusen, så får det vänta. Men om en manusidé skulle ploppa fram så kan man ju ändå fundera lite smått. Har inte drömt om att rita serier på 10 år, men nu tror jag att jag börjar ha the skills för att faktiskt göra det. Bara att det är extremt tidskrävande, så inget man gör på kvällskvisten när barnen sover tyvärr. Om man inte har en noggrann plan förstås. Hm. Nu tillbaka till brödjobbet och slöjorna.

Ge dans

I går var jag på Butoh-workshop med butoh.name-gruppen (Osku Leinonen och Masha Salangina). Bilden här uppe är lite reklam för deras nästa uppträdande i Valkeakoski, 24.5 och 26.5. Gå och se den om ni bara kan! Det kommer att vara en upplevelse som man inte glömmer…

Tyvärr kunde jag bara delta en dag på deras workshop, å andra sidan så var jag så totalt slut efter de fem timmar som vi gjorde övningar och improviserade dansstycken så vet inte ens om jag skulle ha klarat mer (dessutom körde jag bil 3,5 timmar för att komma dit och tillbaka, hade en enorm huvudvärk och stupade i säng). Så som ett första försök på denna typ av dans så var det kanske bra med bara en dag till att börja med. Även om alla gärna hade velat fortsätta i dag med samma grupp.

Det jag vet nu är vad jag anade tidigare på våren efter att ha tittat på filmklipp av Butoh på You Tube och lånat allt på biblioteket om denna dansstil, att det här är min typs dans. Jag kände mig direkt hemma i det uttrycket: en sorts dans som inte går ut på att lära sig regler, utan att bryta mot dem. En dans som kommer inifrån, och inte går ut på att kroppen ska pressas in i ett visst sätt att röra sig. Var och en rör sig på sitt sätt. Samtidigt hade jag känslan av att de rörelser som jag spontant gjorde redan var bekanta för mig. Sånt som man gör med sin kropp när ingen ser. Minns när jag var barn och skulle sova, då kunde jag ligga med armarna i vädret och bara känna på hur det kändes att röra på dem på olika sätt. I vardagen brukar jag också ofta känna på mina egna rörelser, göra mig medveten och sträcka på mig, eller stanna upp.

Nu skulle jag röra mig framför andra. Man blottar sig själv totalt när man improviserar – eller man måste släppa rädslorna och bara göra, sluta tänka, visa sig själv, om det ska bli bra. Ibland funkade det inte, då är det så. Men sen var det några rörelser, ett par danser som jag gjorde som inspirerades av bilder och figurer som vi fick i uppgift att utgå ifrån, som plötsligt var rätt. Och det jag gjorde berörde de andra på något sätt. Det handlar inte om att man gör något som är vackert, utan att man gör något som är äkta och samtidigt mänskligt. Vad lycklig jag blev av det. Och då vill man ju göra mer. Det handlar inte om att få glänsa, eller tävla och visa vad bra man är. Utan det handlar om att ge en gåva åt någon annan. På samma sätt fick jag gåvor av de andra dansarna, som gjorde sitt yttersta för att ge mig en dansupplevelse. Det kan jag få tårar i ögonen av. Om jag lyckas ge något tillbaka åt de andra, så blir jag lycklig. Och kroppen njuter.

Atwood

Lyssnade just färdigt The Year of the Flood (TYOTF) av Margaret Atwood, så nu har jag hört både den och Oryx and Crake, efter varandra. Måste säga att jag tycker att O&C var klart bättre.  Men det är lite svårt att förklara varför. TYOTF knöt ihop mycket trådar som blivit hängande i O&C, men det störde mig lite hur prydligt det passade ihop. Det är väl den där ”Ghost in the machine”-effekten, att man liksom känner av författarens hand för mycket… och då förlorar berättelsen i trovärdighet, den börjar kännas för konstruerad. Men samtidigt är ju historien och världen imponerade. Språket också. Tycker om att böckerna tar upp samma händelseförlopp men ur olika perspektiv. Förenklat så är ju första boken manlig (iom att huvudfiguren är en man) och vetenskapsfokuserad, medan den andra är kvinnlig (två kvinnors berättelser) och religionsfokuserad. Men hm. Måste fundera ännu lite. Klart att det är välskrivna böcker, men berördes mer av O&C, och vet inte riktigt varför. Ska låta det sjunka in lite.

Sen råkade någon twittra om denna länk nyss. Atwood har plockat ut ett par stycken ur sin bok Negotiating with the Dead – A Writer on Writing. Har faktiskt läst stora delar av den boken – vi har den i hyllan. Tror att jag läste den så där lite i misstag för några år sedan. Bara av en slump märkte jag den och slukade några kapitel precis där och då. Det är kul när sånt händer, att man råkar plocka upp något och blir sedan uppslukad av texten, helt utan måsten eller förväntningar. Jag rekommenderar den varmt. Fast jag just nu är lite kluven om jag verkligen gillar Atwood eller inte… Det är något aningen osympatiskt med texterna.

Nyheter sjunker in…

Kom hem för en timme sedan från ett möte där jag gick med i Produforum, och hade tänkt skriva om det. Men så ser jag breaking news överallt, och långsamt börjar jag inse att en storkatastrof är på gång i Japan. Men inte ens när jag först tittade på bilder av bilar, båtar, hus sveptes iväg av en svart blixtsnabbt avancerande massa fattade jag riktigt. Tänkte, ja de har väl evakuerat, det där är väl tomma hus, de har ju varningssystem. Men så ser jag små vita bilar som kör bara några meter framför den framvällande massan och inser. Nej, det här blir enormt. Känns konstigt att bara lägga det ifrån sig och fortsätta jobba… följer nu BBC och Twitter. Vad ska hända med kraftverket i Fukushima? Man evakuerar trakten. Kan inte annat än tänka att det här är en påminnelse om att kärnkraft inte är 100 % tryggt. Vågar inte ens tänka ännu på hur många som dör i detta, hur många som påverkas…

Upp och ner, ner och upp

Det har varit en händelserik, tung men också trevlig vecka (och det är bara torsdag!). Men tänkte göra mer av en bildblogg i dag…

Min minsting börjar bli stor och det är upp och ner med humöret nu (både hos henne och hos mig). Samtidigt som hon håller på att bli mer självständig så vill hon vara bebi också. Måste vara extra uppmärksam med henne nu och ge henne tid. Hon tycker om kjolar just nu, särskilt i kombination till musik och att dansa och hoppa omkring (på bilden har hon en re-designkjol som jag köpte på julmarknaden i december). På bilden har hon hittat en bok om barnlitteratur och släpat den till köket: Play Pen av Martin Salisbury. Och som bokmal så måste jag ju bli lite stolt då barnen vill fara iväg med mina böcker (vill ju att de också ska bli bokmalar förstås):

Sen var det min morfars begravning på tisdag. Vi åt fisk på Kaskenahde efteråt, och satt och kom ihåg vår vaari (och åt väldigt god mat). Wilmer hann beskriva hela Super Mario-världen åt min bror som satt mittemot oss. Visst han älskar spel, men t.o.m. han blev lite överväldigad av informationsmängden som min son hällde över honom. Jag förvånades över att plötsligt känna mig bekväm i kavajjacka och kjol (men strumpbyxor kan jag leva utan). Kanske man borde börja med ”business dressing” (den som känner mig bra inser hur hårresande den här tanken är).

I dag har jag känt mig lite låg och överväldigad. Fick resultaten av mina blodprover som jag tar 2 gånger om året pga min ulcerösa colit/crohns (vet ju inte vilket jag har nu), som nog var helt ok, men på hösten hade ett provresultat visat att jag hade inflammerad tarm. Och magen har varit upp och ner ända sedan augusti. Så har fått order om att äta 600 mg Asacol nu, alltså öka dosen. Själv undrar jag ju om allt detta är stressrelaterat eller… Skärpning i att ta det lugnt är alltså min order åt mig själv. Måste ta hand om mig själv. Magen är helt hanterbar, men inflammation i kroppen är inte bra. Nu är den lugn, men… måste hela tiden påminna mig att det är nödvändigt för min egen hälsa att ta tid åt mitt eget läkande.

Men sen mitt i mina grubblerier kom ett mystiskt paket till min dörr. Ja visst, jag hade ju beställt Nordic Larp: boken som mina goda vänner jobbat på och gett ut nyligen. Och fan vad snygg den blev!

Värsta konstboken! Ursnyggt och så häftigt och fantastiskt!

Jag var med på ett pyttepyttehörn och gav kommentarer åt Jaakko och hans essä i slutet som bl.a. handlar om LARP som konstform. Jag är djupt ärad av att namnges i deras introduktion. Jag bidrog bara med en promille arbetstid när man jämför med hur mycket tid de andra säkert gett projektet. Härligt, nu ska jag fördjupa mig i liverollspelshistoria. Superintressant och jag återkommer säkert med mera tankar!

Så trots att det är upp och ner den här veckan, så är jag ändå rätt så glad. Nu till dagis efter mina små.

Från Bärtil till Totoro

Läst senaste Ny tid med stort intresse: den handlar om barnkultur. Monica Vikström-Jokelas artikel om media, etik och global barnkultur var mycket intressant. Hon hade tydligen gjort intervjuer med barn om hur de tolkar budskap i media och vad de förväntar sig av sin ”underhållning”. Gillade slutsatsen, som jag citerar här:

Barnen och ungdomarna jag talade med ville verkligen ha något just av oss. De ville ha speglar. Det är det vi ska ge dem: smarta speglar, gärna smarta skrattspeglar. Berättelser som är rotade i deras egen värld, berättelser där de känner igen sig.

Tyckte personligen bäst om essän om Astrid Lindgrens barnböcker och Totoro av Fredrik Sonck. Kanske främst för att jag också älskar både samma böcker av Lindgren som Sonck (de mer fantasybetonade) och den filmen. Och har inte läst något alls om den tidigare.

Det var lite intressant att märka att de olika tolkningar som skribenten gjorde var totalt förvånande för mig. Trots att jag sett filmen många gånger med barnen så har jag aldrig tolkat den på en symbolisk nivå, utan tagit den helt ”at face value”. Som ett barn gör kanske. Jag gillar Totoro för att naturen och barnen skildras så fint. Och sen magin förstås, som Sonck också konstaterar är inrotad i naturen, i vardagen så att säga. Men jag gillar hans symboliska analys också, och har själv också undrat vad det är för flicka som syns på omslagsbilden (för i filmen är det två andra flickor som är i huvudrollerna).

Läs artikeln i Ny Tid för en intressant teori!

Torpedo

Hittade på Nina Kinerts blogg! Älskar videon! Ska lyssna mer på det här nu… och så ska vi se om det fastnar på mig. Men jojkliknande sång och nyelektropop… kan det bli en häftigare kombination?

Kulturens vän

Brukar inte ha så mycket bilder på mig själv här, men hittade en gammal oanvänd T-shirt i garderoben igår, som är lite kul. Gillar inte de trånga halsöppningarna på vanliga T-shirts, så jag brukar helt bryskt klippa upp dem. Därav hackigheten.