Flodvågor och djuphavsdjur

tycks också vara ett tema i dag. Har läst lite åt sjuklingen här hemma, och han fastnade för Farlig midsommar av Tove Jansson. Som förstås också handlar om en översvämning (som Ponyo):

Måste erkänna att jag inte gillade Muminböckerna som barn. Men nu när jag läste första kapitlet högt åt sonen så blev jag helt såld. Funkar jättebra för högläsning eftersom man kan göra de olika rösterna, och det finns tokroliga inslag. Nu väntar W otåligt på att parkvakten ska göra sin entré.

Sen lekte vi med Photobooth:

Han är ganska prickig nu stackaren. Och det kliar med jämna mellanrum på olika obehagliga ställen… behandlar med Bepanthen.

Sen ritade han en Ponyoinspirerad bild som vi Photoshoppat:

Det är djupt nere i havet, sa han.

Åh Ponyo!

Nu såg jag äntligen färdigt hela filmen (hade bara lyckats se första halvan förut). Och jag grät i slutet! Så otroligt söta figurer och så fint allting. Natur, sommar, småbarn, bebisar, havsdjur, vatten (jag älskade allt med vatten och simning som barn, och fortfarande antar jag), magi, vackra havsmammor, roliga gamla tanter, konstiga magiker. Och trots de mörka associationerna till tsunamin och döden så var det en så ljus och positiv och urgullig film att jag är varm helt igenom. Det är faktiskt något Astrid Lindgrenskt över Miyazakis förmåga att berätta ljust om mörka saker.

Dessutom fick jag idéer. Problemslösarhjärnan har satt igång. Och det var som jag gissade. Bara att glömma alla krav, all press och göra något annat så jobbar hjärnan på helt av sig själv. Jag menar förstås boken och nästa omskrivning. Jag har inte hunnit göra något konkret ännu, men utvägarna börjar redan uppenbara sig. Helt automatiskt. Som när man ser en fantastisk film och förstår vad man själv vill med sin berättelse. Så har fattat några beslut redan. Men det finns ännu gåtor kvar att knäcka. Men fantasin är på god väg att komma på svar till dem också.

Det som man också kan lära sig av Miyazaki och t.ex. Ponyo, eller Totoro eller Spirited Away är bildberättandet och tekniken. Figurerna är gulliga förstås, men hela bildvärlden baserar sig på mycket noggranna observationer av omvärlden. Det är egentligen mycket realistisk, skickligt tekniskt. Men det påminner mig om en av de grundregler som jag själv (och säkert många andra) insett om hur man skapar fantasy: det ska egentligen vara mycket realistiskt. För att bygga en trovärdig illusion måste du vara noga med att illusionen är verklig. En sorts paradox, men så funkar det absolut. I min egen text har jag satsat mycket på att läsaren ska känna den andra världen med alla sinnen, att man ska känna igen sig, men sen ändå inte. Det var en av de aspekterna som lektören och redaktören tyckte fungerade i texten redan. Men nu måste jag jobba mer på att få magin att kännas lika verklig och logisk (tänk att magi ska kännas logisk för att fungera!). En utmaning. Vi ska se hur det går. Men jag vet i varje fall vad som funkar: Miyazakis magi.

Musflickan och prickiga pojken

Den här lilla musen skickade vi till dagismaskerad i morse:

Och jag är hemma med prickiga pojken, dvs. vattkoppiga Wilmer.

Han är ganska pigg, men kliar sig då och då. Lite feber hade han på kvällen och natten. Och snoret rinner. Men i princip borde jag kunna jobba lite i dag ändå. Fick veta igår att jag ska ha en tre timmars föreläsning på måndag, en kurs som jag också hade förra året. Och annan undervisning borde också förberedas. Men jag har ingen lust alls att ta tag i detta. Blä. Jag tycker om att föreläsa, men jag ogillar starkt att förbereda. Det är så otroligt tråkigt. Jag är en sån som tycker om att dyka upp och improvisera, göra saker på höft, i nuet. Inte sitta och bestämma allt i minsta detalj i förväg. Men eftersom jag haft kursen förut så räcker det med att läsa igenom anteckningarna. Men jag borde också göra annat, fixa kursinfon på webben osv. Blä. Så jag klagar lite nu. Jag kan inte bara vara hemma med sjukt barn, för ingen annan gör mitt jobb om jag är borta. Så jag borde multitaska i dag. Men jag orkar inte. Är också förkyld. Vi ska se hur det går det här.

Och ute skiner solen. Vad jag egentligen skulle vilja: sitta ute på verandan med en kopp te och en bok (t.ex. en av de nya som kom på posten igår Sondra Fraleighs bok om Butoh, eller Mats Ödeens Dramatiskt berättande, eller så fortsätta på Murakamis Fågeln som vrider upp världen som jag bara kommit till hälften i och som tycks fortsätta i all evighet, men så samtidigt vill man inte att den ska ta slut för den är skön att läsa). Visst, det är mysigt att ha sonen hemma också. Det är trevligt att prata med honom och se på film med honom. Nu satte han på Ponyo, en alldeles ljuvlig film. Vi verkar annars ha japantema den här våren…

Men vi ska se om jag lyckas ta mig i kragen med kurserna. Jag måste ju.

Tankesplittring: Skrivplan…

Varit helt överväldigad sedan igår kväll efter att jag fick feedbacken på manuset. Kunde sova tack vare lite intensivt förledande av tankarna till de svåraste Sudokukryssen jag kunde hitta. När jag vaknade var jag i några sekunder tom i huvudet, men sen sköljde manustankarna över mig igen. Sen fick jag panik. Men bara inne i huvudet alltså. Kroppen åt frukost och förde ungarna till dagis, trots att den inte fått duscha och bara iklätts smutsiga mjukisbyxor och fått en spretig smutsig hästsvans. Vad fan ska jag göra nu? tänkte jag.

Men sen när jag öppnade mailen så översköljdes jag av ett antal andra akuta jobbsaker. Ska tydligen starta en kurs på måndag (som jag nog hållit förut, men nu är huvudet så tomt så jag knappt minns vad kursen heter, minns knappt vad jag heter själv). Ska göra lite ändringar på läroboksbilderna eftersom fel hade upptäckts. Ska förbereda en kurs som jag ska ha nästa höst men som ska koordineras med andra föreläsare nästa vecka. Hade inte heller bloggat på Svängrum på två veckor (jag ville inte, helt medvetet val alltså, för jag tycker några av de tystare skulle kunna blogga istället, men icke), så jag började med det. Och nu håller jag på och laddar bilder på nätet, och måste kolla att allt blir rätt där. Så splittrad koncentration är detta verkligen. Men det är inte mitt fel nu. Allt bara råkar komma samtidigt i dag. Men lyckades i varje fall plita ner en snabb plan för version tre av Bildbindaren:

– Ordna in i Scrivener (för har börjat gilla programmet, och det kan hjälpa att få ordning på allt och komma in i texten igen)
– Söka fram alla gamla anteckningar där jag skrivit något om berättelsens mythos (och sätta in i Scrivener)
– Lusläs feedbacken; sortera och kommentera den, märk ut ställen i texten som behöver ändring
– Skriv en skapelseberättelse: vilket kräver omfattande planer, mindmaps, visualisering, beslut (det här gillar jag, men nu måste allt verkligen få en fungerande logik, lite rädd är jag att jag inte lyckas tänka klart…)
– Skriv om texten med ny mythos och feedback i beaktande

Så. Bra att ha en stridsplan. För nu måste jag göra det som jag får betalt för. Bildbindaren blir tyvärr ett kvällsarbete denna vecka.

En sak som är både lugnande och oroande: det är så här för alla som skriver böcker, varje gång, hur mycket man än skrivit förut. Lugnande att veta detta eftersom man lätt kan börja inbilla sig att det bara är lilla dumma jag som inte kan skriva ut ett perfekt bokmanus på första försöket. Oroande att veta eftersom det betyder att nästa text kommer att vara precis lika svår. Och nästa och nästa. Har svårt att föreställa mig att jag bara ger upp när den här är klar. Men ska visualisera hur jag om några månader ser tillbaka på den här texten och tänker, pust vad skönt att vara på andra sidan nu, att vara färdig. Det är värt att kämpa för att få känna den känslan.

”Vi måste få ordning på den där invandringen”

Bloggade just på Svängrum om det politiska läget nu, begreppet ”politiskt korrekt” och den sannfinländska slutenheten mot omvärlden.

Sekunder senare stötte jag på denna länk (på finska). En av de pinfärska riksdagsledamöterna tassar omkring i Riksdagshuset och talar milt med en journalist och lite nya kollegor. Som sitt enda mål har han tydligen att ”få ordning på den där invandringen”, ”annars kommer alla möjliga skurkar hit och snart har vi minareter här i Finland”… Oh, the horror! Minareter! Han använder t.o.m. N-ordet (neekeri). Ska inte gå inte på en diskussion här nu om vilka ord man får använda eller inte, men det ordet är så satans rasistiskt att man bara börjar gråta när folk slänger det ur sig så där. Samtidigt är det kanske bra att just denna riksdagsledamot inte döljer sin djupa xenofobi. Bra att vi vet vad han tycker. Men skrämmande. Mycket mycket skrämmande. Mycket mer skrämmande än minareter i Finland.

Omskrivning 2

Hjälp! Just när man skriver att gamla bokprojektet nog går snabbt att slipa till så kommer feedbacken. Äntligen! Men aaargh! Hurra! Och åh nej!

Det är mycket att fixa ännu, men ger mig själv tid till juni (före midsommar). Mycket fint finns redan (t.ex. så läste den 11-årige läsaren färdigt manuset mycket snabbt, så bra betyg där), men det finns en massa ludd kvar och sånt som bara inte funkar. Magisystemet har fortfarande brister (det är fantasy), och sånt som jag satte med i första omskrivningen funkar inte (men jag vet att jag tog risker). Men det är bara att gripa tag i det, för det måste bli bättre.

Och jag vill att det ska bli så bra som är mänskligt möjligt.

För inte kan man ju släppa ifrån sig något halvbra, man ska ju stå och försvara sin text resten av livet sen. Nej, det är alldeles för sent att ge upp nu. Från och med i morgon får fantasyboken (som för övrigt har namnet Bildbindaren, vilket gillas av mina tre läsare som jag har hittills, tihi) en timme arbetstid av mig per dag. Åtminstone. Men nu blir det väl ännu mer relevant att inte lägga sin tid på något irrelevant. Jag är bokens slav nu. Tror att boken kanske vill prova hur det är i Scrivener. Dessutom vill boken ha en fristående ”skapelseberättelse”, alltså en essä om magin och världen. Boken vill få ordning på sina världar.

Nu kväll. Sent (för en småbarnsmamma). Tönk i huvudet. Hoppas jag kan sova. Hoppas drömmarna ger mig något i natt.

Mera jobbpepp

Fortsätter med peppet lite (för fick ett fint mail nyss).

Våren hittills trevligaste mail kom från läroboksplaneraren på det stora finska förlaget:

Kiitos erittäin hyvin sujuneesta yhteistyöstä! (Tack för ett mycket väl fungerande samarbete!)

Och för att påminna mig själv, höstens bästa respons:

Rekommenderar för utgivning

Från det finlandssvenska förlagets lektör.

Man måste komma ihåg att njuta när man lyckas också, och inte bara gräma sig för sina misslyckanden.

Postpåskplaner

Flera saker hände som alltid brukar hända när vi är i Fäboda över en långhelg: jag har sovit mycket, jag har varit förkyld, jag har läst mycket, jag har fått skrividéer, jag har varit nätbefriad. Och tänkte mycket på det här med nätet. Efter att läroboksjobbet tagit slut har jag suttit för mycket i nätet, Facebook, läsa bloggar, läsa artiklar, kolla Twitter osvosv. Det är så svårt att hitta en balans. Nu vill jag verkligen jobba, men varje gång tankarna flyter lite så sitter man där och kollar. Kollar kollar kollar. För att få koll. Varför vill man ha så mycket koll? Jag tycker särskilt om att ha koll på kultur. Och jag har breda intressen. Det blir mycket att hålla koll på. Det tar bort tid från skrivandet. Nu är jag trött på det (igen). Men ingen panik! Dessa små skärpningar av tidsanvändningen måste man göra med jämna mellanrum, före man har bestämt sig för vilket projekt som man ska ta tag i. För den som grubblar på detta rekommenderar jag boken Booklife av Jeff VanderMeer. Där skriver han om att ha alltför många kanaler öppna, och då klarar man inte av att skriva. Tiden blir för splittrad, man blir ofokuserad. Han skriver också att detta inte är något ovanligt problem, så man behöver liksom inte skämmas. Bara skärpa sig med jämna mellanrum, när man märker att kollbehovet har fått ta över.

Men nu är jag trött på splittringen (igen). Så jag går på nätfasta. Minskar allt till the bare minimum. Jag kollar förstås min e-post, men försöker begränsa detta till 1 gång per dag. Jag tänker fortsätta skriva mina egna bloggar, för det är inte något som tar, utan det ger. Jag fokuserar när jag skriver här. Det är läsandet av andras texter som tar energi och tid just nu (men åh, vad sorgligt, har hittat så många härliga bloggar nu, och älskar verkligen att läsa dem, så det här blir svårt!). Det som jag inte heller behöver är mikrobloggandet och nätverkandet, så inget aktivt fb eller Twitter. Så. Nu ska vi se hur länge det här håller. Brister det, så är det dags att stänga/gömma modemet helt och hållet.

Så här blir det: avhandlingen får halva dagen, resten av dagen går till en Ny text, en vuxentext (vågar inte skriva så tunga ord som ”roman”) som jag tänkt på sedan förra hösten. Har skrivit lite på början och planerat nästan hela på makronivån. Det känns bra (eftersom nästan hela boken är i huvudet ännu, så har jag ju inte förstört den genom att skriva ut den ännu). Har en annan idé också, men den skriver jag bara på när jag råkar ha lust, och när någon relevant observation måste antecknas, man kan säga att den är i ”materialinsamlingsskedet”.

Målsättningar detta år: första versionen av avhandlingen och att skriva färdigt Nya texten. Den andra vuxentexten ska jag ta tag i ordentligt när den första är klar att skickas ut i förlagsvärlden.

Hu, det här låter sjukt. Hur kan man tänka på så många olika saker samtidigt? Men det är så mitt huvud funkar. Gör alltid många saker samtidigt. Läser många böcker samtidigt. Gör många jobb samtidigt. Men det finns en gräns förstås. Men två nya stora texter borde jag klara av i år (har ju dessutom det där nästan färdiga som ska slipas klart i år också, men det är en helt annan sak som kommer i skov). Det är bara att ösa ur sig. Och sluta ge tid åt sådant som hindrar mig från att jobba med texterna. Kan ju tillägga att jag numera inte läser dagstidning heller. Sitter och läser romaner istället. Ser knappt på TV heller. Någon film ibland. Nyheterna kanske. Barnfilmer med ungarna. Men inga serier. Tyvärr. Men så är det nu. Något måste ge vika om jag ska nå mina mål.

Slut på pepptexten. Tillbaka till Scrivener.

Pausdagar

Fast det är svårt att tänka kritiskt (som referens till mitt förra inlägg) och skriva vettiga saker på sin blogg när barnen blir tokiga om man inte håller ett konstant vakande öga på dem…

Vi har varit lite småkrassliga den här veckan, och jag har varit hemma ett par dagar. Det kan gå rätt så bra att hålla koll på nätet (läsa bloggar och dagstidningar) när man är hemma med dem, men ofta kommer den ansträngningen tillsammans med en gnagande stresskänsla. Att man tar avstånd från hemmatråkigheten med att stirra in i skärmen, och samtidigt blir man bara tröttare trots att man inte ”gör” något alls. Då är det också oerhört skönt att bara stänga av maskinen och försöka vara närvarande med ungarna. Alla är gladare då. Visst de kan leka tillsammans utan mig, men just nu innebär det nästan alltid att någon till slut skriker eller gråter. Inte för att skrik och gråt nu är så farligt, det är ju mest jag som stör mig på det. Man skulle ju vilja att alla sitter i lugn harmoni och gör konstruktiva saker.

Hörde en gång på att radioprogram tror jag, där de intervjuade en barnpsykolog, om vit och svart lek. Eller ordnad och kaotisk lek. Man ska inte vara rädd för den svarta leken, för också den är nödvändig sa han (och det är en farlig utveckling att vi inte vill tillåta annat än vit lek för barnen i dagens samhälle). Så är det förstås, och jag har ofta stört mig på att man vill kväsa den sidan av leken som inte är så prydlig. Det har varit självklart för mig att barn också måste få vara kaotiska. Då kan de själva lära sig att hitta tillbaka till ordningen. De märker att man inte kan vara kaotisk hela tiden. Men som förälder är man förstås skräckslagen när det hackas leksaker i huvuden, hoppas i soffor, eller rusas omkring huvudlöst med tuschpennor i munnen. Och märker dessutom att det är när jag vänder bort min uppmärksamhet som den svarta leken kommer fram. Så på sätt och vis är det inte helt hemskt att jag inte är 100 % psykiskt närvarande när jag är hemma med dem…

Men i dag märker jag att jag inte orkar hålla koll på omvärlden samtidigt som jag är med barnen, så nu stänger jag för påsken. I år har jag förresten helt glömt allt med påskpynt. Vi har haft lite överblivna chokladägg, som nyss tog slut. Och memma har jag lustfyllt hällt i mig i stora lass. Men varför skulle jag fira? Det här är ingen stor högtid för mig, förutom att våren kommer och vi får ha ledigt och träffa släkten.

Nu tog Bamse slut and the children are restless. Glad påsk!