Skurken skriver

Känner mig både misslyckad och lyckad i dag. Misslyckad för jag orkar/hinner inte/vill inte tänka på en massa praktiska saker som borde fixas här hemma. Trädgården t.ex. Hushåll. Jag vill försjunka i mina två projekt: avhandlingen och boken. Det är ju fasiken redan ganska mycket att tänka på liksom.

Hade en kort diskussion i bilen på veckoslutet med ett par familjemedlemmar. Min pappa sa att han inte vill köra bil mer för han tänker så mycket på sitt skrivprojekt och är rädd för att bli för disträ för att ha koll på trafiken. Det här skrattade vi lite åt, han är ju sån, han har sina projekt som han älskar att syssla med. Ja vi skrattade, men också åt mig, för jag är precis likadan, sugs in i den där andra världen där man tänker på text, och i mitt fall också på bilder att göra. Det är ju mitt jobb. Det går inte heller att stänga av precis hur som helst när hjärnan behövs för andra saker. Men jag stänger av det tankeflödet för jag har ett ansvar att ta hand om praktiska saker också. Det är inte svårt att stänga av när barnen behöver något (jag ljuger, ibland är det svårt då också), men sen när det gäller mindre akuta praktiska saker, så tar det emot att offra sitt arbete för att fixa det andra. Jag önskar att jag inte fick så dåligt samvete när jag vill prioritera mitt arbete. Jag önskar att jag inte alltid måste motivera för andra varför jag gör det jag gör. Det gör att man känner sig mycket ensam med sin ”kamp” (hm. borde man läsa den där Knausgård-boken?).

Varför vill man skriva? Är det bara själviskt (vilket insinuerades av vissa familjemedlemmar)? Klart att jag också skriver för mig, för om jag inte gjorde det skulle jag svika mig själv. Jag kanske inte skulle dö eller bli galen som många som skriver säger, men jag skulle absolut vara olycklig, känna mig ”ofullbordad”. Jag tycker att om man har en lust, en vilja och förmågan att göra något konstnärligt så ska man göra det, för andra kan faktiskt ha glädje av det man gör. På sätt och vis ger man tillbaka åt andra, som tack för allt det andras arbete givit en. Jag är bara glad att jag aldrig tvekat utan bara kört på från början. Men just nu krockar ambitionen med allt det andra. Det finns så lite tid, och jag försöker tänka: jo det tar tid att skriva mina texter också, de får ta tid. Men att konstant vara tvungen att kämpa för arbetstid och sen dessutom ha känslan av att andra tycker det är själviskt så är rätt så knäckande.

Men nu måste jag bara komma förbi det här med att jag är skurken. Jag får väl vara det då. Inget värre kaos har uppstått här hemma (bara lite kaos). Jag tänker fortsätta med att vara skurkaktig och inte ha full koll på allt praktiskt i livet. Det är för mycket annars om jag ska ansvara över precis allt. Jag kan inte, jag är inte allsmäktig. Skulle jag ha ett arbete som går ut på att jag är på en plats och utför en syssla en viss tid, och sedan kommer hem och har allt det där praktiska att ta itu med, skulle det inte vara särskilt mycket prydligare här ändå. Men ändå så måste jag tydligen konstant påminna andra om att det jag gör inte är att sitta och kasta bort tid.

Men det känns så här nu bara för att jag inte är färdig med mina stora projekt ännu. Jag hoppas att när jag blir färdig med dem så behöver jag inte förklara mig så mycket hela tiden. Att det jag gör tas på allvar för att det faktiskt kan bli något, och jag kan leva på det (hoppas jag, jag lever ju på det nu, men det är också en konstant oro).

Nej nu ska jag inte klaga mer utan gå tillbaka till mitt onödiga skurkjobb för att DET BARA MÅSTE bli färdigt nu när jag redan lagt så mycket tid på det.

Äntligen en bok jag inte kan sluta läsa

Har haft den liggande i hyllan i några veckor, men inte kommit mig för att börja. Men så tänkte jag att nu fasen ska jag kolla om det här är bra, så där i researchsyfte eftersom det är en ungdomsbok. Och började läsa för några timmar sedan och kan herrejävlar inte släppa den! Det har inte hänt mig på länge. Det händer mig faktiskt väldigt sällan. Undrar vad det säger om mig att bli så insugen i en tonårshistoria, haha (har fastnat med Murakami med bara någon centimeter kvar, nu smakar den lite torrt). Så jag förstår vad hypen handlar om – Cirkeln är spännande! Ska skriva lite mer ingående när jag faktiskt läst färdigt, men med den här farten är det säkert snart. Måste också rita lite fan art när jag hinner :) Och läs gärna en av författarnas (de är två) mycket sympatiska blogg Glory box.

Vad heter lucid dreaming på svenska?

Läste lite om det tidigare i veckan. Brukar lyckas med det då och då, inte så mycket på sistone. Men nu hade väl idén grävt sig in i huvudet, så den här morgonen var jag nära att lyckas kontrollera min dröm. Men det var nog mest att jag var medveten om att jag drömde, men lyckades fortsätta med samma dröm och låta den gå åt ett mer ”givande” håll. Full kontroll hade jag inte, men jag (eller huvudfiguren i drömmen som inte riktigt var jag) kunde flyga i drömmen. Undrar om det är vanligt i just ”lucid dreaming” att flyga, för det nämndes också i de texter jag såg om fenomenet.

Och faktiskt när jag sedan tänkte på vad jag drömde så fanns där en utmärkt inledning till en fantasyhistoria, ett upplägg, en scen, och några intressanta personer… och har skrivit ner allt i mitt anteckningshäfte nu. När jag skrev ner det så började idén utvecklas utöver drömscenariot. Tror att den skulle passa mycket bra till en serie. Har fantiserat om att göra en serieroman (graphic novel) ända sedan tonåren. Och nu på våren har jag läst mer serier igen. Det är bara så otroligt arbetsdrygt att både skriva och teckna en lång serie. Men jösses vad sugen jag är på att börja jobba på en sådan nu… Måste få färdigt Bildbindaren nu så jag kan börja på den här nya idén.

Apropå Bildbindaren, så har jag kommit en bit på vägen att skärpa till världsbygget. Grunnar fortfarande på övergångarna mellan den primära och den sekundära världen (som jag nu lärt mig att det heter enligt barnboksforskning), hur det ska gå till, men det har börjat utkristallisera sig i mitt anteckningshäfte i dag. Har fattat flera beslut om var magin ska finnas och vad systemet ska basera sig på. Nu är det tyvärr söndag och ungarna springer omkring och bråkar och alla är sura, så kan inte stjäla skrivtid åt mig idag. Frustration. Men förhoppningsvis betyder det att fingrarna flyger över tangentbordet i morgon när jag får arbetstid igen. Men vad jag skulle behöva just nu: en vecka i något sorts skrivläger där jag skulle sitta och jobba typ 14 timmar per dag och få skiten gjord.

 

Uppdatering 30.5.2011: Enligt kompis på fb heter det ”klardröm”. Bra då har jag ett ord för det…

Going ape över naturvetenskap

Bokleverans igår! Härligt, härligt… hittade nya boken Field Notes on Science & Nature (ed. Canfield, 2011) som poängterar tecknandets fördelar i naturvetenskaplig forskning. Blir helt sjukt inspirerad av detta:

Omslaget:

Jag vill liksom göra det här med människor och min egen forskning! Tycker nog mycket om att teckna växter och djur också. Skulle man få arbeta så här som naturvetare hade jag ju kunnat bli biolog! Men sen är jag inte så värst intresserad av att kategorisera och syssla med fågelskådningsliknande saker… men att teckna av verkligheten! Det är oerhört länge sedan jag satt ute i naturen eller på ett café och skissade. Tänkte redan förra året på att det skulle vara kul att få teckna mer i min egen forskning, men hade aldrig tid att göra det (för det känns som om man bara borde sitta fastkedjad vid datorn hela tiden). Just nu känns det oerhört träigt att sitta och skriva om organisationshistoria och kulturpolitik. Kanske jag kunde teckna mig ur svackan? Men vad ska man teckna då? Det är det jag inte vet… människorna? Byggnaderna? Varför? Dessutom har jag fastnat i historisk tid, då skulle man ju få teckna av gamla foton eller något, och det finns ju ingen mening med det (eftersom bilderna redan finns). Jag måste grubbla på det här. Vad skulle teckning kunna tillföra, och vad skulle i så fall behöva avbildas?

Meanwhile så ska jag sluka i mig lite gamla favoritämnen: kroppsspråk och mänskligt beteende (ur zoologen Morris perspektiv):

En märklig sorts apa fångades också på bild…

Uppdatering 28.5: läste lite i Morris igår kväll, och redan på första sidan skrev han sådant som inte kan gå ihop med hur man ser på vissa fenomen i dag, nämligen homosexualitet. Morris tycks föra tesen att homosexualitet bara dyker upp när människor trängs i städer och fjärmas från naturen! Va? Det finns ju belägg för att homosexuella handlingar begåtts rätt så länge, längre än vi haft moderna städer, t.ex. om man läser Sexualitetens historia berättar Foucault ingående om antikens Grekland (men man kan ju förstås diskutera vilka typers städer Morris menar är destruktiva för oss, tror inte han menar städer före 1800-talet dock). Så kollade lite mer på vad han skriver om sexualitet, och han verkar också tycka att masturbation (i en ”överdriven” mängd, vad det nu sen är) också är ”onaturligt”. Hjälp vad är detta? Han använder termen ”naturligt” på ett högst ogenomtänkt vis… Kan hända att jag inte mera kan gilla Morris nu. Men ska läsa noggrannare och kanske det så småningom kommer en liten rapport… kanske…

Kulturforum finns på webben

Nu har Kulturforums sida öppnats! Det är alltså en webbsida där alla som sysslar med kultur i Svenskfinland kan registrera sig och lägga upp profilsidor med sina projekt. Mycket nyttigt och bra att synas och se vad andra håller på med.

Jag löste problemet med bilden på min illustrationssida (vad ska man välja när man bara har plats för en bild?!) med att lägga upp ett självporträtt som jag rafsade ihop igår kväll. Hade Anna Francks foton från hösten som referens. Det är alltså tecknat för hand, fast digitalt. Jag <3 Wacom+Photoshop.

Magi på bibban

Det var ett bra beslut att sitta på biblioteket och skriva i dag. Lyckades sitta över 2 timmar koncentrerad med text. Har insett att jag kan koncentrera mig bättre när det finns liv och rörelse omkring mig. Har hört att det är så om man är en extrovert personlighetstyp. Och det stämmer väl på mig… Så det proppfulla biblioteket var en perfekt plats för lite fantasyboksutveckling. Försöker få ordning på allt, så egentligen skrev jag inte på själva texten, utan på en essä om världen och systemen.

Det är det här med magin i fantasyvärlden som ger mig gråa hår just nu. Känns som om jag tänker för mycket på det, som om jag låst in mig i ett rum fullt med bråte, gammalt skräp inblandat med designpärlor… Men skrev nu i varje fall ut alla tankar som jag hade samlat på mig under tiden jag var hemma med sjuka ungar (bara det en enorm lättnad, något händer, det går framåt, om än långsamt och smärtsamt). Resultatet blev mer frågor, men att ställa de rätta frågorna är halva vägen.

Hittade lite forskningslitteratur om magi i barnfantasy som jag satt och bläddrade i (Maria Nikolajeva), och insåg förstås att enormt mycket av det jag trodde jag hittat på själv egentligen bara var variationer av gamla klassiker. Men lite nytänk har jag också, och det är vad jag borde vidareutveckla. Och se till att världsbygget blir stadigt och trovärdigt. Längtar efter en enorm anslagstavla där jag skulle kunna lägga upp allt och SE på det (har längtat efter det under alla mina forskarår också). Jag tänker ju oftast visuellt, och för att få överblick och se alla brister så borde jag ha allt framför mig samtidigt. Så imorgon: forskning på morgonen, sen postit-lappar på sovrumsväggen med mythos- och magisystem. Skulle verkligen verkligen vilja simma också, men vet inte om jag är helt friskförklarad ännu… men jag VILL (som Agnes brukar säga… oj, hon har väl fått den starka viljan av mig inser jag nu).

Mera sann rasism från Teuvo

Så i dag snurrar ännu en fin Teuvo Hakkarainen-fras omkring i mitt huvud: ”kärpästensyömia akkoja”. Alltså Teuvo ville för Jämsän sanomat påpeka att det inte är de mest nödställda ”flugätna kärringarna” som kommer hit till Finland utan rika afrikaner som bara vill leva snålskjuts här och hänga på torget (här finns det senaste). Till de hårt arbetande finländarnas förtret.

Alltså. Om det är något som jag under hela mitt liv alltid haft samma åsikt om så är det rasism. Det är vidrigt. Vi finländare är privilegierade på så många sätt och att en ”sann” finländare visar ett så totalt förakt för människor med annan bakgrund, för desperat nödställda människor, är nästan omänskligt jävligt. Visst finns det folk här också som lider nöd (men herregud lite proportioner! Vi dör inte av svält här!), men att då rikta sin ilska och bitterhet mot afrikanska invandrare är djupt orättvist. De har ytterst lite att göra med fördjupade inkomstklyftor i vårt samhälle.

Men vad fan ska man göra? Hur kan jag (vit, högt utbildad svenskspråkig kvinna) göra något åt detta? Folk som Teuvo lyssnar ju knappast på mig heller. Jag känner mig maktlös inför det här, och det har jag alltid gjort.

Jag vill inte påstå att jag själv är på något vis perfekt och fördomsfri (alla har fördomar, det är ju så vi bildar oss en verklighetsuppfattning och försöker förutsäga situationer). Men varje gång jag möter någon, så bemöter jag den människan som en individ, med den respekt som varje individ förtjänar. Det gäller alla situationer: från en afrikansk man på gatan som ber mig om hjälp att hitta fram till en okänd adress till det lokala pissluktande fyllot i K-butiken som tappar slantar på golvet framför kassan. Jag hjälper dem och jag ler. Sakligt, vänligt. Det är så jag vill att andra ska bemöta mig. Skulle Teuvo Hakkarainen ha något att säga åt mig så skulle jag lyssna på honom också. Jag önskar bara att han i sin tur skulle lyssna på vad alla typers människor har att säga om sina liv. Att han verkligen skulle lyssna. Men jag har inte så mycket hopp för människor som honom. Och nu sitter han i riksdagen. Jag mår illa.

Uppdaterat mig

Om ett par dagar ska sidan kulturforum.fi öppna, och jag har hållit på och fixat och trixat med min presentation där. Har också uppdaterat illustrationssidan på min egen webbsida. Men mest har jag grubblat över vilken bild jag ska ha framme på kulturforum. Det måste ju vara något som ser snyggt ut och är ”jag”… så jag bestämde mig för att fixa till ett snabbt digitalt självporträtt. Men egentligen borde jag ligga och sova för det dunkar i huvudet. Hoppas det inte är något tecken på bihåleinflammation. För på riktigt, jag har hunnit jobba typ 5 dagar i hela maj. Jag hinner inte vara sjuk själv nu.

Har funderat på nätet igen. Det är så otroligt bra och viktigt att man är närvarande på olika platser, syns på webben. Och jag älskar det där när man får kontakt med andra. Men det är så tärande just nu. Att se alla debatter som förs på nätet, och jag vill verkligen vara med och diskutera, uttrycka min åsikt. Men det är så energikrävande. Och jag har inte tid. Jag borde vara hård och fokusera på att bara jobba när jag har mina ynkliga arbetstimmar. Man frågar varför folk inte skriver så mycket samhällskritiska bloggar (jag har verkligen försökt göra mer av det på sistone), men det är oerhört tidskrävande. Det är enklare och snabbare att bara länka till någon rolig grej och skriva ”haha”. Så vad ska man välja? Dras med i nätets flöden, eller bara stänga av? Hur gör folk egentligen för att hålla en balans? Jag har varit mer på nätet nu när jag varit hemma med alla sjukdomar. Men måste dra mig tillbaka från webben lite igen. Så att jag får igång produktionen. Dags att stänga modemet, gömma det… eller kanske gå ut med laptopen för att skriva… hmm. Älskar ju att skriva ute på kafé eller på bibblan. Ska testa det (så fort jag inte behöver snyta mig en gång i minuten eller hostar som en gammal alkis).