Tillbaka i vardagen

Varit med en grupp fantastiska kvinnor i fyra dagar och dansat, pratat, gråtit och skrattat. Nu är jag hemma igen och ligger med stor glädje under A och W när de krälar på mig, pussar på mig, sparkar mig, tar i mina glasögon och skrattar med mig. Imorgon börjar jobbet. Och jag känner mig mycket trött men samtidigt totalt utvilad och redo för alla utmaningar.

I dag är jag oändligt tacksam.

Redigerar, planerar

Igår var jag effektiv och redigerade över 90 sidor (tack vare att jag satt på biblioteket). Så har bara lite kvar nu. Hoppas på att hinna igenom dem i dag, men det beror lite på omständigheterna.

En bokleverans kom i förrgår. Med bl.a. A Dance With Dragons, som jag läser extremt långsamt, för hinner bara läsa lite på kvällen. Men hittade också två andra böcker som redan blivit nyttiga för mig när det gäller skrivandet:

Jag har bara läst lite här och där i båda böckerna, men de verkar så bra så jag får läsa dem pärm till pärm så fort jag hinner. Tuttles bok har med väldigt informativa exempel (skriver mer om den senare). Och i Orson Scott Cards bok läste jag genast stycket ”Writing Well”. Eftersom jag kämpar med informationsflödet eller Exposition just nu så kom OSC:s tips precis i rätt tidpunkt. Han skriver att just i SF är det en mycket svår balansakt (jo tack det har jag märkt) att få fram rätt mängd information åt läsaren på ett elegant sätt och på rätt platser i texten. Och när det gäller Naming så löste han ett problem för mig: när jag ska avslöja skurkens namn. Nu vet jag hur jag ska göra. Tack Orson för att du talade om vad som är bra.

Men igår fick jag också panik. Visst jag kan skriva på boken så här i juli när det är semester och ungarna är hemma, för då kan jag ändå inte forska mer effektivt än att läsa litteratur när jag hinner. Men nästa vecka måste jag ta upp avhandlingen igen och skriva mer koncentrerat på den. Och hur i helsike ska man hinna med allt? Det kommer ju säkert mer redigering på boken ännu (berättandet och språket ska ännu rensas), och sen också illustrationerna. Så hamnade i lite svallvågor av stress när jag tänkte på allt som jag VILL och allt som jag BORDE och det som FÖRVÄNTAS (allt har bara sin grund i vad jag vill själv). Som tur så ska jag på en sorts retreat imorgon just för att få lite verktyg att handskas med stresskänslor (och därför blir det bloggpaus igen till måndag).

Men det mest effektiva sättet för mig att bli av med stress är att 1. ordna ostörd arbetstid och arbeta effektivt under den tiden, 2. motion. Så på måndag när min ”hösttermin” sätter igång så är det första jag gör att skapa ett nytt veckoschema där jag rutar upp dagen och ger tid åt alla projekt, och att jag tänker börja gå på aerobics igen. Vissa saker kommer jag att behöva offra för att hinna med allt, och det är TV (förutom film då och då) och att sitta och slöläsa Twitter och FB. Det som stör mig mest med det här är att det är så mycket politisk debatt på gång just nu som jag känner att man borde engagera sig i. Men det finns helt enkelt inte tid för det just nu. Jag får ge mitt stöd passivt.

Det bästa är: jag har inte mycket kvar på mina två stora projekt. De är på god väg att bli färdiga. Jag har de ekonomiska faktorerna under kontroll för en tid framåt. Det är bara att luta sig in i arbetet. Och det är sååå skönt. Jag välkomnar en ny, intensiv höst. Målet är att blir FÄRDIG. Äntligen.

Skrivandet, läsandet – det hjälper

Det som slog mig när jag var ute i parken med ungarna igår var att händelser som de i Oslo och Utøya ändå inte gör att man förlorar hoppet för mänskligheten. Någon skrev en tweet att vi alla nu borde engagera oss, göra vårt bästa för att fortsätta göra samhället bättre.

Jag tänkte på det jag strävar efter att arbeta med: skriva. Ibland känns det ju som en väldigt självupptagen och egoistisk sysselsättning. Det låter oerhört pretentiöst, men jag skriver inte bara för mig själv, utan vill ju gärna också att det jag skriver ska vara just en sådan sak som gör världen bättre. Man drömmer ju om att lyckas skriva något som kan beröra. Men främst tror jag att det är läsande i allmänhet som är bra för unga människor. Att få perspektiv på världen och hur vi kan leva i den. Att lära sig att känna med andra. Jag hoppas att jag kan bidra till detta med något litet, på ett hörn. Det behövs bra barnkultur. Inte bara böcker, en massa annat också, som inte glorifierar våldsamt beteende t.ex. Det behövs fiktion som inte visar upp en svartvit värld där man löser problem med att döda.

Så jag skrev igår. Skrev lite på min bok. Sökte efter namn, för måste byta namn på en figur bl.a. Tänkte på Song of Ice and Fire, som är en bokserie med mycket våld (den handlar trots allt om krig), men som lyfter fram hur onödigt och idiotiskt våldet ofta är. Man behöver inte undvika att skriva om våld, det är en del av oss människor, men den som skriver måste vara medveten om vilka värderingar han eller hon förmedlar i sin text.

Jag medger att jag flydde in i skrivandet och läsandet igår. Jag orkade inte mer med verkligheten. Så sökte bl.a. synopsis på SoIaF 2-4. Finns här. Och nu är jag redo för del fem. Den kom inte på fredag, så hoppas imorgon. Då fortsätter äventyret.

Och imorgon har jag arbetstid igen.

Mörk dag

Kommer nog inte att blogga mera alls detta veckoslut. Det finns inte mycket att säga just nu. Det som hände i Norge igår är en så tragisk och stor sak att det känns fel att skriva eller tänka på något annat.

Det blir en tung dag i dag. Hade svårt att somna i går. Svettigt. Ungarna hade svårt att sova (och nu beter de sig därefter). Grannarna hade fest i sin trädgård, vilket är precis utanför våra sovrumsfönster, som vi måste ha öppna för att inte svettas fast i täckena. De var uppe och pratade högt och lyssnade på musik till kl 6 på morgonen. Då steg Wilmer upp. Nu är det mörkt och det regnar och åskar. På något vis ett väder som passar med sinnesstämningen. Ska försöka hålla tröttheten från att ta över och göra mig irriterad. En dag som i dag ska man krama sina barn och bara vara tillsammans. Inte låta avskyn, skräcken, ilskan, sorgen ta över. Det finns andra som just nu har de värsta dagarna i sina liv. Jag tänker på dem. Och på alla de där unga människorna som ville hjälpa till och göra världen till en bättre plats, men som sköts ner.

30,2

grader i Åbo nu. 28,5 i vår mätare i skuggan. 28 inne hos oss. Är ensam med kidsen till söndag.

Som förresten håller på och slår på varandra med en uppblåsbar hammare som kom med Kalle Anka-tidningen.

De turas om med att skratta och gråta. Man undrar när man ska komma emellan. Ena sekunden har de hur roligt som helst, andra sekunden gråter någon (oftast A). Men de sysselsätter sig i varje fall, även om det här nog måste klassas som ”svart lek”.

”Ni är väl försiktiga med varandra”, sa jag nyss.

”Neeej”, svarade Wilmer, liggandes under Agnes knubbiga ben på vår stora säng.

Det är skönt att hålla sig inne. Jag har absolut inget behov av att vara ute i hettan (har bara hängt tvätt och vattnat blommor). Vi har en fläkt. Alla dörrar öppna. Jag är inte en sån som måste ut genast när solen skiner. Vädret är som det är. 15 minuter sol per dag täcker D-vitaminbehovet. Är det obehagligt hett så är jag hellre inne.

Men om mina böcker kommer på posten i dag då ska vi ut på promenad!

Rys

Såg de sista två delarna av Game of Thrones och fick både gråta och rysa. Nu är det bara att ivrigt vänta på A Dance With Dragons som är på posten och säsong två av TV-serien.

Oj, vilken nostalgitripp på TV just nu: Crow. Lite regn, lite 90-tal. Haha.

Något i luften

Promenerade runt järnvägen. Blev svettig ögonblickligen, men det kändes skönt att röra sig. Tropiskt hett och fuktigt.

Under nådendalvägen stod två 15-åringar med sina cyklar. Den ena pojken stod böjd över en av cyklarna som stod upp och ner. Han försökte laga något. När jag var fem meter från dem kastade plötsligt den andra pojken en sten, stor som ett spädbarns huvud, så hårt han kunde mot tunnelväggen så att grus och jord flög åt alla håll.

”Vittu”, muttrade han. Det var som om hans ilska fanns i luften mellan mig och pojkarna och jag fick en liten pik adrenalin i mig.

Småbarnsmammor är snabba på att tänka på död och olyckor. Jag hann tänka nyhetsnotiser om 33-åriga tvåbarnsmammor som fått hjärnskador efter totalt slumpartade våldshandlingar. Hon var på fel plats vid fel tillfälle bara. Kan hända vem som helst. Som när den där typen högg folk med en yxa i metron.

Jag gick förbi dem på den trånga cykelvägen som genom en ring av eld.

Bakom min rygg hörde jag en andra sten träffa tunnelväggen.

30 sekunder senare cyklade pojkarna förbi mig. Nu såg de mer ut som 13-åringar. Lösa T-shirts, rufsiga hår, smala armar, bruna nackar. Jag fortsatte hem.

”Otroligt fuktigt i dag”, sa jag när jag kom fram till verandan. När jag var inne i huset och skulle duscha började himlen mullra.