Trolligt och mörka sagoillustrationer

I lördagskvällens höstrusk tittade vi äntligen på film: Trolljägaren. Den var förvånande bra! Först var jag lite irriterad på ”Blair-witch”-greppet med skakig kamera och dokumentärfilmande ungdomar. Men det funkade egentligen väldigt bra. Och förvånades över att de var så rakt på sak med det övernaturliga, man fick massor av information, men ändå förstörde det inte stämningen. Till sist blev det kanske lite mer humor än spänning över det. Men varför inte lite humor? Det var ofta ändå väldigt spännande då man väntade på vem som skulle bli trollens nästa offer.

Började fundera mycket på vad som kunde vara trollens bakgrund. Alltså varför uppstod just en sådan typs folklore, och vad förklarar de olika variationerna: det finns ju allt från jättelika dumma troll (som i filmen) till mer människoliknande som kan trolla, sådana som kan byta skepnad osv. Här på Forskning och framstegs frågesida tänkte den som frågade i lite liknande linjer som jag. Men de muntliga traditionerna är förstås svåra att undersöka då de är muntliga.

I mitt googlande hittade jag förresten den här fina sidan som samlar allt trolligt. Och när jag direkt gick in för att se på bilder så hittade jag plötsligt en bekant illustration, denna:

Det är en illustration av Björn Landström, ur boken Olipa kerran (Otava 1974; Det var en gång på svenska). Och den boken har jag ju! Här är mitt ex:

Den här boken lästes om och om igen åt mig som barn (den var säkert min äldre brors först), och jag stirrade på de mörka bilderna i boken i timmar. Jag var fullständigt fascinerad av hans bilder. Men jag har aldrig förstått att han var finlandssvensk. Det har liksom inte kopplat förrän nu. Och plötsligt förstår jag också hur stort inflytande de här bilderna har haft på mig. Sitter själv och ska illustrera min egen bok, och det ska bli mörkt. Inte precis som dessa förstås, men känslan… Och det fattar jag först nu. Ska visa ännu en bild av Landström, kanske den som fascinerade mig mest som barn:

Försök föreställa er en sån här illustration i en barnbok idag… den lilla sjöjungfrun försöker hålla sitt hår borta från de farliga polyperna som hon riskerar att fastna i. Men liksom nakenheten och mörkret! Det finns väl bara i vuxenversioner av sagor i dag (typ på film). Skulle vara intressant att jämföra sagoboksillustrationer från olika tider med tanke på vad som anses vara lämpligt att visa åt barn. Är Björn Landström alls känd idag? Jag har ingen aning. Men för mig har faktiskt hans bilder haft mer inflytande än Tove Janssons. Konsthistorikern i mig får en stark lust att ta reda på mer! Har någon alls skrivit om honom t.ex.? Detta måste undersökas :)

PS. Soundtrack till dagens inlägg: David Lynch nya skiva. Det blev en smått sjuk och kuslig kombination…

Bu!

Nu har vi karvat denna:

Efter W:s design. Han godkände sedan mina händers verk. Tandsnedheten var av största vikt.

Och så kommer vi ihåg förra årets familjeklassiker: pappa och W gröper ur pumpan, W utbrister ”Det luktar kristet blod!”. Pappan är chockad. Senare får han veta att jag läst sagan Jätten som inte hade  hjärtat i sig åt sonen, där jätten många gånger uttalar denna fras.

Nu dags för fredagsmiddag tillagad av D! Imorgon blir det Halloweenfest med ungarna. Musiktips mottages gärna till vårt disko!

För övrigt

om jag nu lyckas bli Doktor Wiik så tänker jag sen börja prata om mig själv i tredje person och just med namnet ”Doktor Wiik”. Inget mer ”Mamma fixar din smörgås, mamma torkar dig i rumpan”. Nej det är Doktor Wiik som ska göra det.

Doktorer

Borde egentligen inte vara på webben (jobbar!), men måste bara skriva att jag verkar ha kommit i den åldern att allt fler vänner och bekanta disputerar. Babyproduktionsåldern är jag ju fortfarande i, det kan ju hålla på ett bra tag… men det känns kul att det också finns en doktorsproduktionsålder! And the time is now. Nu tillbaka till min egen verkstad. Så att jag också kommer dit om ett par år. Då kommer det att finnas två kvinnliga doktor Wiik i min närfamilj (brors fru), men inga manliga! Intressant… (som ni märker finns ingen värre ångest inblandad i detta just nu eftersom jag faktiskt skriver och inte bara sitter och grubblar, är inne på organisationsekologi: ser konstnärsstipendierna och fonderna som ett kretslopp)

Björksågning

Måste säga att Janne Strang på Hbl verkligen ger Björk en rejäl sågning här (pun intended). Har inte läst andra recensioner av Biophilia, bara hyllningsord om hur innovativ hon är. Visst är hon det. Men jag har faktiskt inte heller orkat med hennes skivor sedan Homogenic. Jag älskade hennes musik på 90-talet. Och beundrar nog fortfarande henne som skapare, som någon som gör, har fantasi och skaparkraft. Men produkterna? Nä. Biophilia har jag försökt lyssna igenom ett par gånger, men får inget grepp om skivan. Plinkplonk och lite sjungande. Men inte alls samma intensitet som hennes 90-talsmusik. På Volta finns ett par låtar som är helt ok. Men Medulla har jag inte lyssnat på mer än kanske 5-10 gånger då jag köpte den, och sen aldrig mer. I jämförelse med hur jag liksom levde hennes musik som tonåring så är förändringen enorm. Så en sågning är nog på sin plats tror jag. Visst får musik vara nyskapande, men är detta det (förutom att det finns appar med låtarna då)? Främst vill man ju bli känslomässigt berörd. Inte bara tänka: åhåå så innovativt! Sådan musik håller inte i längden.

Mammor som vill spela

Råkade komma in på Susanne Möllers blogg på DN om spel. I det här inlägget tar hon upp rollen som mamma och spelare och länkar till ett radioinslag som hon medverkar i. Det var också mycket intressant att höra vad de etnologer som intervjuas i inslaget hade att säga. Här är också länken till inslaget från Sveriges radio.

Uppdatering: skrev faktiskt först en lång kommentar efter detta också. Men sen tyckte jag det blev för känsligt för här hemma ”diskuterar” vi just nu ifall det är vettigt att skaffa en PS3 eller inte. Och jag är för, men får mothugg. Vi ska se hur situationen utvecklas. Men just nu har jag backat för orkar inte diskutera saken mer, det blir för mycket av en big deal av det då. Konstigt att det blev så tycker jag, men intressant!

Nu hände det.

Det som jag alltid är så rädd för.

Jag glömde vinka till A i dagisfönstret i morse när hon satt där och väntade. I bilen kom jag på det. Att jag bara hade rusat iväg och inte vinkat. Jag skyller på dålig social simultanförmåga, för växlade några ord med en förälder i dörren, och efter det var vinkningsuppgiften som bortblåst ur huvudet. Skammen! Skulden! Jag får muta henne med något trevligt i eftermiddag… Usch vad hemsk jag är.

Men samtidigt i bilen sa W att han nog tycker att vi (jag och hans pappa) är bra på att lyssna på honom. Ok, så ett barn har man i varje fall som inte känner sig sviket i dag…

Hitta något att läsa

Glorybox fanns en kul länk till en sida där man kan ta reda på vilken sorts fantastik man kommer att gilla. Mitt första tips blev China Miévilles Perdido Street Station. Den har jag faktiskt inte läst, har bara Iron Council hemma, som jag inte kom långt i för den var så svårläst. Kanske värt ett försök. Kommer nämligen inte vidare i Lev Grossmans The Magicians. Första kapitlet var bra, men nu har jag tappat allt intresse för figurerna och vad som ska hända med dem… och som sagt, jag är en otålig och illojal läsare. Tar det inte tag i mig så måste det finnas någon annan motivation att läsa. I det här fallet kanske jag borde läsa den för att försöka förstå varför jag inte gillar den. Än så länge kan jag bara komma med ett vagt ”den känns inte magisk, och jag bryr min inte om vad som ska hända, och jag gillar inte huvudfigurerna de är osympatiska”. Men vad är det som gör att det inte funkar då? Ja om man kunde lägga fingret på det… Språket är nämligen riktigt bra, när det gäller metaforer och påhittighet. Det finns mycket intressanta detaljer. Men det är handlingen som liksom tappar fart efter att författaren tagit in läsaren i sin värld. Och de roliga detaljerna, fantasin, de bidrar av någon anledning inte till att höja stämningen.

Så nu går jag omkring (man sitter ju och läser lite här och där) med facklitteratur (Sam Harris The Moral Landscape) istället (för Underfors läste jag ut förra veckan; den hade det där suget i sig, att man måste få veta hur det går, på flera plan dessutom). Facklitteraturen är för forskningen. Vi ska se när jag hinner försjunka i en ny värld igen…

Här är annars vad som ligger i hyllan och väntar:

Rothfuss fick jag låna av brorsan, men kom inte långt på den. Den kändes inte så väl skriven. Hunger Games har jag också bara nosat på. Susanna Clarkes bok vet jag att alla har läst, fick detta ex av en kompis, men har aldrig ens lyft upp den… Och på nattduksbordet (vi har inte valt tapeten, det var det gamla paret som byggde vårt hus som tyckte att herdinnor och blommor i ljusblått var en bra idé, vi har bara inte orkat tapetsera om sovrummet):

Men! Där låg ju A Dance with Dragons! Det är så att boken är opraktiskt tung, så det blir ett alltför stort projekt att läsa (har läst lite i början nog), och därför har den blivit hängande. Men den ska jag ju förstås ta tag i här näst. The Summer Tree tyckte jag förresten var väldigt konstig i början, men hade läst någonstans på webben att den skulle vara bra. Kindred av Butler verkar mycket lovande! N.K. Jemisins bok har jag läst några kapitel av, men har lite svårt med den. Den känns så himla fantasyfantastisk att det bli lite svårt att fatta vad som händer i början. Den är alltså rätt nyskapande i den bemärkelsen att man måste anstränga sig lite för att få grepp om hur saker och ting hänger ihop och hur man egentligen ska visualisera det man läser. Ska inte ge upp med den ännu. Men än så länge känns den liksom väldigt flytande, som om den inte hade någon mark under sig (och det börjar också med någon sorts svävande slott som heter Sky).

Men som ni ser, jag läser splittrat, lite här och där. Har saker på paus, ibland i flera år. De blir liggande. Jag är inte alls någon duktig läsare faktiskt, och läser långsamt. Och så har jag ju så begränsat med tid. Så blir det så här… olästa böcker överallt… förlåt kära böcker, jag ska nog läsa er någon gång. Men det är så mycket just nu vet ni. Svår att koncentrera sig mellan jobben och barnen. Och nu tänker jag skriva avhandling trots att jag är lite sjuk. Hoppas ni orkar vänta.

Osammanhängande

Om jag förresten skriver något totalt råddigt i dag så är det pga influensa och hosta (har t.ex. nästan ingen röst), och för att jag äter en kur starkare inflammationsnedsättande medicin för att få bort plantar fascit-inflammationen i hälen. Känner mig som knarkmamman. Man blir liksom lite luddig i tankarna av pillerkuren. Pillerburken är vit och enorm. Gillar inte att äta så mycket piller, men om nu inget annat får foten bättre så… sen ska den nog också fysioterapibehandlas. Men först måste inflammationen bort… Men tror att pillren på något vis gör att man tappar all vilja också. Har inga problem alls med att sjukförklara mig idag, ingen alls liten ond djävul på axeln som säger att jag borde jobba.

Annars skulle jag ha diskuterat konst på Humaniorakursen idag. Men när jag inte kan prata särskilt högt. Låter som om någon lagt en filt i halsen på mig.

Kanske dags att slappa lite mer i soffan (såg redan Work of art) och se på någon film. Typ den andra filmen denna månad i så fall. När man inte hinner se så mycket film måste man verkligen pricka rätt de där gångerna man hinner. Funderar på att hyra Easy A… Vi får se vad det blir.